Götet

Jag tror jämt att jag ska "fortsätta jobba ikväll på hotellet". Kul! Kul att jag fortfarande tror det. (Nu satt jag en halv minut och tänkte lite på vad jag ska göra imorgon, att jag kanske borde förbereda det lite - nästan lite stress där - men sen tänkte jag att vafan, det brukar ju gå alldeles utmärkt ändå, och så sket jag i det).

Nu längtar jag efter min familj. Jag längtar mer och mer och gillar inte riktigt att de är sjuttio mil bort från bebisen.

Sista tredjedelen. Det är nu allt det jobbiga kommer, om man ska tro böckerna och internettet och de få människor jag faktiskt pratat med om deras egna graviditeter. Så jag är duktig och tacksam varje dag för att jag mår så oförskämt bra. Jag kommer alltså att få äta upp detta snart, eftersom vecka 27, som vi befinner oss i nu, verkar vara den sista eller näst sista veckan innan allt går överstyr och blir skitjobbigt helt plötsligt. Just nu är jag mycket mer gravid än jag känner mig. Framförallt ser jag jävligt mycket mer gravid ut än jag känner mig.

Landet

Jag är på landet hos mamma och pappa. Det är det bästa som finns. Fattar inte varför jag åker hit så sällan. Jag som till och med har gratisresor på SJ och sånt. Hur som helst så har min syster fått bedöma min navel och hennes utlåtande är att den nog inte kommer att puta, även om den ser lite ansträngd ut just nu. Puh.

Här på landet finns lugn och ro, snö, frisk luft och mostrar som vill hälsa på den tjocka magen. Det är mycket trivsamt. Jag har varit rätt stressad de senaste veckorna, flängt runt. Den glada finansgrisen gör ju inte läget mer avslappnat och vi som är en bit ner i gasverket måste rapportera så att banken kan sova på nätterna.

Och den ena av mina älskade kontorsvovvar har varit jättesjuk. Jättejättesjuk. Legat på sjukhuset flera dagar och de vet fortfarande inte vad det är. Jag har oroat mig, och kan inte ens föreställa mig hur orolig jag hade varit om det var min egen hund. Som att ha ett barn, antar jag.

Cool

Och så har jag kommit på hur man får nattuglan lugn: Kyla. På hotellet härom kvällen stängde jag av värmen, öppnade fönstret (det var som bekant frost) och tog ur täcket ur påslakanet. Jag har inte sovit så gott sen jag vet inte när. Igår tog jag fram ett lakan att ha som täcke, sa hejdå till J som gärna fortsatte sova under det tjocka och tjatade mig till att få ha fönstret lite lite öppet. Perfekt. Jag sov så gott som hela natten igenom, bebben var lugn och alla är glada.

Invader

Min mage är så SJUKT STOR. Jag fattar inte detta. Varje kväll måste jag stå och glo på den i spegeln jättelänge. Fascinerande. Nu kan man även se andra rörelser än sparkar och buffar. Jag tror det är som bebisen vrider sig därinne. Precis så alien som jag alltid trott att det skulle vara.

Jubileum

Woa! 100 dagar kvar! Det visste inte jag, men det visste bloggen. Tack bloggen. Det ska jag fira med att lägga mig tidigare än någon trodde var möjligt.

Min graviditetsstatus ser ut som följer: Bebisen befinner sig delvis/ibland där jag tidigare hade min magsäck. Det mystiskaste med det är att jag inte märkte när det hände. Jag upplever inte det som att min magsäck har flyttat sig, men det har den ju uppenbarligen. Ok, jag märker det eftersom jag inte kan äta så mycket längre och även har lite svårt att andas (lungorna sitter väl typ också där?). Men förutom det så är det som att det helt plötsligt börjat banka och bubbla där maten borde ligga. Alltså vi snackar en handsbredd ovanför naveln. Och inget litet bankande. På kvällarna ser man hela magen hoppa till. Annars är det just nu populärt att bonka med huvudet (antar jag att det är) på ena sidan och fötterna (antar jag att det är) på andra sidan, lite på snedden sådär. Gärna på nätterna. Gärna när jag ligger lite för mycket framåtlutad. Otur då att det är den enda bekväma sovställningen.

Förra veckan gissade en granntant att jag ska föda i april. En kollega tyckte det var praktiskt att ta reda på könet för att "kunna handla kläder och inreda rummet innan bebisen kommer". Naveln började bete sig misstänkt mycket som att den kommer att börja puta ut (the horror) och jag touchade sjuttiokilosstrecket.

Solen

Klart över-förväntan-dag. Min egen förväntan på mig själv alltså. Köra till Göteborg i snöstorm och gå igenom alldeles för mycket saker på en dag för att förhoppningsvis inte behöva åka hit så jättemånga gånger till innan jag går hem (kalvar, som vissa föredrar). Men det gick görbra. Och nu skiner solen över oljehamnen, jag fick ett rum med utsikt mot Älvsborgsbron (och cisterner och spår). Alltid något. Men inte går jag ut inte, nej jag håller på att somna. Trots att jag vet att solen är bra för mig.

Ärligt talat, jag är rädd att de nya rönen som presenterades idag om att fördelarna med att sola överväger nackdelarna (typ, alltså) kommer att vara skadliga för vårt lands estetiska välmående. Visst, det är säkert bra att sola. Men hur fan ser man ut då? Jag kan berätta om folk som faktiskt på riktigt fortfarande går till solarier, men vill vi uppmuntra detta? Nej, det vill vi inte. Jag är inte den som är den (inte nu längre i alla fall, jag ska ju för fan få barn), jag kan tillstå att "en smula färg piggar upp" = jämnar ut det blåa/röda och är bra för D-vitaminproduktionen. Jag är också en förespråkare för utomhusaktiviteter. Men någon måtta får det väl vara. Vi måste tänka på ungdomarna. Innan vi vet ordet av uppmuntras stringtrosor, cykelbyxor och utsvängda jeans också.

Måndag

Jag drömmer mycket och konstigt. Det hör tydligen också till. Härom morgonen låg jag och spelade Total eclipse of the heart känslosamt och innerligt på mitt gamla piano. Jag tyckte själv att det lät så sjukt jävla bra, trots att jag knappt rört ett piano på snart tio år (herregud!). Jag började sjunga efter ett tag, högt och stämningsfullt. Ackorden hade jag hämtat från en lila och gul hemsida. I natt satte jag icq-blommor på olika människor i min omgivning. Man kunde alltså märka dem med online-blomman, N/A-blomman osv. Ni som var med då vet vad jag menar. Dessutom bodde jag på en gata som låg mitt i min gamla grundskola, mellan aulan och ingången till högstadiet. Kort sagt kan man säga att olika fenomen och personer från mitt förflutna dyker upp i olika sammanhang i drömmarna. Oftast ganska jobbiga sammanhang. När jag vaknar är jag glad att en fin blondin ligger bredvid mig och sover i en helt vanlig lägenhet mitt i ett normalt Malmö.

Nej det blev ju inget Fever Ray i fredags. I stället blev det - guess what - somna klockan nio. Över huvud taget är jag besviken på helgen som gick, för den gick för fort. Lördagen var som sig bör höjdpunkten. Vi provåt cateringmat inför blondinens trettioårsfest tillsammans med en hel del folk som vi träffar alltför sällan. Maten var god och folket var glatt men jag var såklart svintrött. Men det gjorde inget. Jag hade bakat det bästa surdegsbrödet jag någonsin åstadkommit. Jag överträffar hela tiden mig själv. Vi lärde oss också att en rosa pilatesboll kan vara det absolut roligaste man upplevt i hela sitt liv, om man är åtta månader.

Nu ska jag verkligen ta tag i det, verkligen.

Surt

Bebisen har börjat med två nya tricks:

1: Sparka så det kittlas alldeles under revbenen på sidan
2: Hålla mig vaken på nätterna

Oklart hur tvåan går till, jag uppfattar till exempel inte att den har samband med ettan. Jag ligger vaken bara, helt oprovocerat. En timme eller två. Och varje gång är bebisen också vaken. Det har varit ok fram till nu, eftersom jag kunnat sova lite längre och åka lite senare till kontoret. Men idag fick jag gå upp i svinottan, åka till möte i Halmstad, vidare till möte i Göteborg, tillbaka till Malmö, och nu är klockan såhär (=läggdags). Imorgon ska jag till Halmstad igen. Det är inte gjort för nattvaken alien i magen (det är gjort för medelålders gubbar som bor i bilen).

Men surast just nu är att jag för en gångs skull kände lust att gå på spelning till helgen. Det händer typ inte längre, men just Fever Ray ville jag se och jag hade långtgångna planer på att umgås hela kvällen till och med. Så är biljetterna slut. Är det ett tecken till mig att jag ska somna i soffan halv nio i stället?

Snälla snälla snälla

Grisar är smartare än hundar. De spelar Playstation bättre än treåriga barn.* De är söta och fina och sociala. Vilken tur då att de har "rätt till" en smärtfri avrättning, vilket jag hörde på radion när jag åkte till jobbet. Jag funderar lite på det där med "rätt till". Alltihop är naturligtvis apropå nyheten om att grisar skållats levande på flera svenska slakterier (även noterat i DN). Jag funderar mycket på detta:

"Johan Beck-Friis, informatör vid Sveriges Veterinärförbund, säger till TT att det självklart är otroligt smärtsamt att bli skållad levande vid fullt medvetande.
– Det är därför man ger bedövning först så att den tappar känseln. Dessutom ska grisen inte bara vara bedövad utan även död, säger han. (...) sedan finns det en besiktningsveterinär där som inte kan stå vid skållkaret hela tiden, men som regelbundet ska se till att grisarna är döda när de hamnar där." (Ur Sydsvenskan).

Det är bara så bisarrt formulerat.

"Trots felen tycker inte Beck-Friis att det känns som någon varningssignal för konsumenter att sluta äta gris."

Har vi inte fått de varningssignalerna så det räcker flera gånger om? Klimatet? Din hälsa och din övervikt? Salmonella? Misshandeln av djur i och på väg till slakterierna? Vad fan är problemet?

* från goveg.com via veggiemind.com

Idag

Idag är det klart bättre. Det måste vara något kemiskt. Vi har haft kakbanksmöte, det var mycket trevligt även om inte så många kunde komma. Jag såg inte melodifestivalen. Jag tycker på riktigt att det är tråkigt, även om man skulle kunna tro att det är en imagegrej. Nu ska jag inte göra ett dugg mer idag, utom ligga i soffan och äta gummibjörnar.

Jag vill tvinga er alla att läsa Maciej Zarembas essäserie I väntan på Sverige. Den handlar om hur den svenska integrationen fungerar och är inte på något sätt tråkig om ni trodde det. Snarare är det bland det bästa jag läst den sista tiden. Läs.

Disclaimer 2

Att skaffa barn kommer att vara det bästa jag gjort, det vet jag. Jag längtar oerhört mycket efter bebisen. Jag är inte otacksam, bara lite blödig idag.

Disclaimer

VIKTIGT TILLÄGG TILL INLÄGGET OM SUSHI: Den var vegetarisk. Ni tror väl inte att jag skulle riskera mitt ofödda barns liv och hälsa genom att äta gårdagens råa fisk? Nä precis. Så behöver ingen vara orolig.

Lyckan och sorgen

Fatta lyckan när jag satt i soffan och blev hungrigare och hungrigare och gnälligare och gnälligare och inte visste varken ut eller in och plötsligt kom på att jag har åtta bitar sushi i kylen. Så jävla förutseende jag var igår när jag köpte dem! Eller så var det bara det att jag inte vågade tro på att en portion ångkokt lax skulle räcka utan var tvungen att köpa sushi också. Hur som helst. Jag blev glad.

Annars är jag inte så glad idag. Jag känner mig mer som ett ufo än på länge. Jag tänker att jag får skylla mig själv för att jag inte umgås med folk från förr längre. Skaffa barn liksom, finns det något bättre sätt att isolera sig? Och sen fastnar jag i en ond tankekedja som ser ut ungefär så här:

Jag umgås för sällan med folk jämfört med förr -> tänk om de inte tycker om mig -> fan vad bortskämd jag är, det finns massor av människor som är helt ensamma, jag har i alla fall nära vänner som jag gillar och som gillar mig och världens finaste älskling och en skatt i magen -> fy vad hemskt med alla ensamma människor -> usch tänk om de är mobbade också -> folk är så elaka -> det finns folk som slår djur (ser inre bilder av små ledsna hundvalpar/griskultingar)

osv. Detta kanske framstår som ett försök att vara lustig, och själva beskrivningen kanske är det, men tankebanan är verklig och den får mig att vilja böla. Jag måste rycka upp mig.

Är det du eller jag som låter?

Samtal från dagen som idag var:

(jag ringer en kollega)

- Daniel.
- Hej det är Anna.
- Hej!
- Stör du?



Jag vet inte. Det är tur att vi båda har humor.

Slippa nos

Som så många andra vill jag starkt rekommendera Oy Arrak Software Ab:s anagramtjänst. Jag kanske har anlag för torra ordvitsar, något jag i så fall är stolt över, men jag tycker att det är vansinnigt kul. Särskilt som jag rymmer Satan i mitt namn. Det känns viktigt. Bensin saab = Annas bebis (ok, min fantasi är inte på topp just nu, jag äter). J:s namn går det av någon anledning inte att få fram ett enda anagram på. Vet inte hur jag ska tolka det. Men ok, bäst av alla är kanske min mor: Storsinta betvingas. Eller kanske en annan av er som läser här: Nollan kissar.

Omodernt

Vi var hos barnmorskan idag. Det gick bra, allt såg bra ut. Bebisen sparkade enormt mycket när vi skulle lyssna på hjärtljuden, det lät som när man slår på en mikrofon. Vår barnmorska pratade om allt möjligt och vi konstaterade att vi verkligen gillar henne. Hon är kanske två år äldre än oss och liksom lite stekig. Det är inget jag normalt sett uppskattar, men i barnmorskesammanhang är det en sjukt skön motvikt till allt det plyschiga och mysiga och naturliga. Hon har Tommy Hilfiger-piké med uppfälld krage. Bara det. Sen är hon snäll, det är kanske det mest avgörande för att vi ska gilla henne.

I slutet av vårt besök tog hon fram en liten folder och gav oss. Hon sa att hon skämdes, men att hon måste. Den är från familjerättsbyrån på Malmö stad och heter "Till dig som skall bli förälder och inte planerar giftermål före barnets födelse". Däri uppmanas vi att ringa för att boka tid ett par månader innan beräknad födsel. Sen ska vi alltså dit och intervjuas. Vår barnmorska berättade om sina bekanta som grillats en och en med allehanda intima frågor för att "bevisa" att pappan är just pappan. Jag har tyvärr hört liknande historier från flera håll. Hur var det nu, vilket århundrade? Vore det inte enklast att låta föräldrarna avgöra vem som är pappan? Spelar det någon roll vad som hänt innan? Om det dyker upp en annan pappa och gör anspråk på att vara pappan, kan man väl göra ett blodprov? Om vi gifter oss dagen innan bebisen föds är det ingen som ifrågasätter vem som är barnafadern. För mig vore det lika logiskt med "Till dig som skall bli förälder och inte planerar potatisskörd före barnets födelse".

Tjock

Ok, andra gången idag vid kaffeautomaten kom frågan om det bara är en.

Jag är snäll varje gång, babblar på om att ja man växer ju olika fort, jag är ju så kort så det måste ju ta vägen framåt, skrattar och säger ja man undrar ju var det ska sluta.

Men seriöst. Hur ofta är det ok att påpeka för någon att den är ovanligt tjock?

Moral

Min arbetsgivare har installerat ett filter så att man inte kan komma åt Facebook när man är inne på vårt nätverk. Det är ju bra. När man är på jobbet ska man jobba. Inte surfa eller blogga. Syftet är att blockera porr, spel och droger. Oklart hur Facebook åkte med där, det är blockerat med hänvisning till kategorin "Personals and dating". Hur som helst så anser jag att jag klarar av mitt arbete med bravur. Om någon har problem med att jag skriver detta på arbetstid, kontakta min chef och fråga om jag får jobbet gjort och om det finns någon som skulle göra det bättre än jag. Om "nej" respektive "ja" så äter jag upp min mössa.


I fredags började jag på yoga för gravida. Det var grymt. Jag hade, efter fyra år, liksom glömt hur mycket yoga gör för andningen, ryggen, hela känslan i hela kroppen. Det enda som var lite jobbigt var att vi gjorde en hel del övningar två och två. Inte min grej att massera okända människor. Och så var det kanske lite jobbigt att alla andra var minst en månad före mig i graviditeten, men hade mycket mindre magar. Ni vet, såna platta människor med linne och tajta byxor, som liksom bara blir gravida med en söt liten bula på magen. Sån är inte jag. Snart uppe i tolv kilo and counting. Sexton veckor kvar. Senast nu i morse fick jag frågan vid kaffeautomaten "är det bara en?!?". Jag är så snäll, jag skojar bort det.

Jag sa ju det

Ni ser! Till och med Björn Hellberg håller med mig. Om att idrott och politik hör ihop alltså.

Feberstråle

Många saker tar väldigt lång tid för mig just nu. Bland annat att ta datorn, ställa den bredvid förstärkaren, sätta i ljudsladden och öppna Spotify. Därför lyssnar jag skamligt lite på musik just nu. Eftersom bebisens hörsel nu är utvecklad måste jag skärpa mig så den inte börjar lyssna på RixFM när den kommer ut. Och det gjorde jag (skärpte mig alltså). Och jag är sjukt förutsägbar, därför var det första jag sökte upp Fever Ray. Och nog var det så bra som det borde. Tur.

Jag känner mig som en svikare när jag inte demonstrerar. Igår var det inte så farligt att banga, jag var rädd att det skulle spåra ur precis som det gjorde. Om det nu är så att Stoppa Matchen "släppte in" maskerade grupper är jag besviken. Men idag är jag besviken på att jag inte går ut. Vadå demonstrera, vadå för? säger ni. Men för mig är det viktigt, att man går ut, samlas, är många, visar att man faktiskt tycker något. Jag tycker inte att matchen skulle ha spelats. Jag tycker inte att man skulle ha haft OS i Kina heller. Och de som menar att sport inte hör ihop med politik, hur tänker de? Allt annat - kulturen, näringslivet, det privata - är ju politiskt. Varför skulle sporten vara ett undantag? Jävligt naivt tänkt.

Missa inte!

Jag läser en del bloggar. Jag är lite lat med att hitta nya, men varje gång jag hittar en jag gillar blir jag oändligt glad och lägger till den i mitt netvibes-konto och förlänger därmed den dagliga rundan (och förkortar arbetsdagen. Nej jag skojade bara!).

Nu vill jag passa på att tipsa er om en av de bästa hittills: Kanalisera. Kanalisera ska också få en bebis, ganska snart till och med. Hon och hennes sambo har upprättat ett kontrakt kring graviditeten och föräldraskapet. Det är briljant och väldigt tänkvärt. Jag som annars uppfattar mig som en beläst och erfaren feminist fick mig ett par tankeställare, och både jag och J fick rejält med inspiration. Så läs!

Annars är det gott om sådär halvbra bloggar. Problemet med många av de som stämmer in på grundkriterierna för att det ska vara det minsta intressant (inga klädtips, inte massa utekvällar och helst bebis kläckt eller på gång) är att den som skriver antingen är lite för bitter (min sambo vet inte att jag skriver här, jag gnäller på honom, är bara trött och vill bli snyggare än vad jag är) eller lite för... vän. Mild liksom (jag är blond och söt och skulle aldrig ta en obekväm åsikt i min mun och så är jag alltid politiskt korrekt, glad och lite rolig).

Jag inser ju nu att jag riskerar big time att kasta sten i glashus eftersom jag har rätt kass uppfattning om hur jag själv uppfattas. Men å andra sidan är det så få som läser så jag tror jag tar risken.

Görans röv

Man kommer alltså hit om man googlar Görans röv.

Box

Idag har vi två boxrar på kontoret. Den ena är fullvuxen, den andra bara nästan. Det är jättesynd om den stora, för den har inte fått äta på hela dagen eftersom den ska till veterinären. Så nu går den runt som en osalig ande och suckar och spanar på apelsinen som ligger på bordet. Den älskar apelsiner. Den lilla sover mest, om jag kunde skulle jag ta en bild och visa hur kul det ser ut när den hänger med huvudet ut över kanten på korgen. Det är mycket roligare att jobba när hundarna är här.

Bättre

Jag har bakat bröd! Imorgon får jag sällskap av två hundar på jobbet! Tjoho!

Jag förundras av vissa gubbar som liksom inte kan vara pragmatiska, utan måste bemöta allt som inte går exakt deras väg som om det vore kritik av deras mammor. Automatiskt skitarga och vägrar gå med på någonting. Och nu pratar jag faktiskt inte ens om mitt jobb.

Och äntligen kan vi få spårvagnar i Malmö! Bittergubbar av alla åldrar och kön måste naturligtvis vädra sitt missnöje och vara rädda för att inte kunna köra bil obehindrat i innerstan. Grattis säger jag.

Blödarsjuka

Alltså blödigheten. När jag kom hem såg jag en halt hund på parkeringen och fick kämpa för att inte börja gråta. Den haltade på frambenen, det brukar oftast vara bakbenen när jag ser halta hundar. Den här liksom sjönk ihop på varje steg och ville inte gå alls. Öronen släpade i marken. Nu går jag och lägger mig.