Ideot

Jag har ett problem. Jag bryr mig alldeles för mycket om att det finns så många idioter därute. Särskilt tydligt blir det när jag läser diskussioner på internet om jämställdhet och könsroller. Jag skulle kunna låta bli att läsa det uppenbart idiotiska, men jag kan inte. Och så blir jag ledsen och frustrerad.

Här är ett exempel. Allt om motor skriver om att kvinnor kör bil bättre än män, men att män själva tycker att de kör bättre än kvinnor. Notisen är väldigt tunn och det saknas en del information för att man ska kunna ta ordentlig ställning till det den försöker säga, men ändå. I give you tre utvalda kommentarer:

Postad av Anonymous den 28 april 2009, 0:21

såg en förare backa in i en annan bil när hon skulle ut från parkeringen, snacka om vårdslös. det roliga var att parkeringen var nästan helt tomt och hon kollade inte ens backspegeln. kör säkert my ass

100% MAN 22 april 2009, 00:48

typisk feminist snack! kvinnor kör inte bättre och inte säkrare för den delen heller. att köra 60-70 på en 110väg bara för att man är rädd är knappast säkert utan trafikfarligt. kört bil i mååånga år och jag har inte sett en enda kvinna som är självsäker förare utan väldigt vimsig och rädd hela tiden.

Gäst 21 april 2009, 15:52

Helt idiotiskt formulerad undersökning. Om någon kör som en Gud, dvs. vet var de har bilen, vet hur de ska hantera den hur bra som helst, på is som på asfalt, har det dock ingenting att göra med antalet olyckor de är i.

Hur korkad är man som ens kommer på en sådan undersökning? Kolla bara på olycksstatistiken bland Formel 1 och rallyförare, det ligger garanterat över statistiken. Ska någon påstå att Agda 57 som knappt vågar backa men aldrig haft en olycka är bättre en Michael Scumaher som krokat ett antal ggr?

LÖJLIGT!

Eh ja? Det skulle jag säga? Finns det något som är mer värt i fråga om biltrafik än att INTE orsaka olyckor?

Nu ska vi inte diskutera sakfrågan här*. Det jag vill säga med detta är att såhär låter det, over and over. Särskilt om någon nämner att kvinnor/män är bra/dåliga på något, eller börjar prata om jämställdhet. OCH: Jag vet inte vad jag ska tro. Är detta "folk i allmänhet"? Eller är det så att bittra rättshaverister finner en fristad på internet och häver ur sig all sin skit? Är det bara en liten minoritet? I mitt huvud blir det så att detta är vad den goda "allmänheten" tycker. Och då vill jag bara gå och gömma mig och gråta. Hur ska vi kunna uppfostra ett barn i den här världen?

* Jo lite. Många (men långt ifrån alla) kvinnor är säkert lite sämre än den genomsnittlige mannen på att köra bil - rent tekniskt (veta var hörnen är när man parkerar etc.). Detta är såklart ett problem, som jag tror att båda parter måste ta ansvar för att lösa (lite som att dela lika på föräldraledigheten: Den ena måste ta för sig, och den andra måste släppa taget och sluta vara kontrollerande. Typ.). Men jag tror framförallt, precis som en av kommentatorerna att "sämre på att köra bil" innebär att man kör på ett annat sätt helt enkelt. Och orsakar man färre olyckor är man i min bok en bättre bilförare.

Lättviktare

Jag cyklade till Krua Thai för att äta med Sofia. På vägen insåg jag att den lilla revan i mina strumpbyxor inte är en liten reva längre, och framförallt att den inte sitter kvar på övre halvan av låret utan sitter över knät. Borde ha räknat ut det med tanke på att min spolformade kropp inte låter några byxor eller strumpbyxor sitta kvar uppe. Allt kasar/rullar ner, även om det är sk "mamma"-modell. Ok. Sen insåg jag att klänningen är rätt kort, och att den är ännu kortare när man cyklar. Jag rustade mig i mitt inre för folks stirr och formulerade försvar i stil med "men vafan hur jävla lätt tror du det är att se ut så här och svettas så här mycket, hur många jävla kläder tror du att jag har att välja på?" som jag ändå aldrig skulle våga säga. Men ingen stirrade. Allt var bara sol och fint och sen åt vi god mat och hade det jättetrevligt och när jag kom hem var det inte ens jobbigt att tvätta håret. Som det kan vara hörrni.

Nu har kratern runt naveln täckt in hela varvet. Men jag skulle ändå inte kalla det putnavel. Det är bara det att kanten är lite spänd. Liksom. Den beryktade randen på magen har jag haft ett tag nu. Orange är den. Täcker precis hela kulan. Och så har jag fått obestämbara finnar/eksem ovanför naveln. Ser lagom fräscht ut på den spända huden. Men! Jag är glad ändå. Bebisen bökar och har sig. Ibland ligger den mest på ena sidan av magen, då är jag så sjukt sned. Hur kul som helst.

Tråk

Det finns ett Morrissey-citat för alla tillfällen. Idag är jag inne fast det är varmt och fint ute. Men det är nämligen så att vi flyttar på torsdag. Idag är packardagen. Jag packar en låda medan J packar tre. Jag sitter på golvet och stånkar och pustar och sorterar grejer och får kramp i fötterna och vaderna. Gött är det. Jag når fortfarande golvet, men inte utan stånk. Imorgon är det annat på gång och så åker J till Kalmar med jobbet och kommer hem sent tisdag kväll. Bra där, jobbet. Jag ska för övrigt ta ett allvarligt snack med J:s chef om det där jobbet (nej det vågar jag så klart inte). De förväntar sig att deras anställda ska vända ut och in på sig, gratis. Ju lägre man är i hackordningen, desto mer vrid. På ett lite äckligt sätt. Men det blir bättre.

Hur som helst, jag hinner inte vara intressant idag, måste fixa allt. Så jag ger er bara länken till DN:s utmärkta artikelserie om hur könsroller skapas hos barn. Det är flera artiklar, kolla lite längre ner till höger. Jag har en massa grejer jag tänkt skriva om, men jag hinner bara inte.

På tal om Moz så nämnde de Humberside nyss på TV, har aldrig nånsin hört det utanför själva låten.

Tillbaka till allvaret.

Bra

Alltså hur FAN kan man vänta en vecka på tvättid, gråta för att man inte har några kläder, och sen GLÖMMA att tvätta?

Välfärd

Nyss hemkomna från Försäkringskassans informationsträff om föräldraförsäkringen, och vi som så många andra före oss slås av vilken fantastisk möjlighet vi har i det här landet att bli försörjda typ ett och ett halvt år när vi får barn. Och hur bra Försäkringskassan är på att informera om vad som gäller. Självklart är det inte ok att inte betala ut pengar i tid, så att barnfamiljer får sälja sina hem osv., men själva systemet och viljan att nå ut är det inget fel på. Sen har en bitter man mage att sitta och gnälla på att de sista 90 dagarna är "skitdagar med typ ingenting betalt". Hur mycket hade han fått om han bott i England? I Frankrike eller USA? All heder också åt dem för att budskapet var glasklart: Försäkringen är delad i två halvor - en till vardera föräldern. Visserligen kan man överlåta dagar till den andra föräldern, med tanken är att man tar 240 dagar var.

Nu ska jag avnjuta en delikatess från forna tider. I huset i Umeå lärde jag mig av en 80-årig vegan att man måste lära sig om kvinnors vänskap innan man kan ge sig i lag med en karl, och att pasta med creme fraiche funkar utmärkt som middag. I och med att jag är på smällen känns det sista återigen som en sanning (det första har väl alltid varit sant), om man lägger till lite grönsaker före och efter, och något flottigt och stekt uppepå.

Språket

Aftonbladet briljerar språkligt som vanligt.


Va blir nästa steg? Sahlin harnte väljarnas stöd?

Här har s-tangenten blivit trög, det är också lite roligt.

Helgen bjöd på solsken, familj och trettioårsfest men ingen känguruunge.

För övrigt är bebisen nu lika stor som J var när han föddes.

Horror

Igår när vi körde hem mötte vi en cirkus. Det kändes så sorgligt. Inte bara det att det är olyckliga djur och underbetalda slavarbetare, det känns också så omodernt på ett sorgligt vis. Eller tycker barn fortfarande om att gå på cirkus? När jag var liten var det jättespännande. Man klädde nästan upp sig lite och fick sockervadd och var lite rädd att ett djur eller ännu värre en clown skulle komma för nära om man satt långt fram. Men nu tänker jag mig att barn är mer blasé. Jag vet inte. Jag tyckte liksom synd om hela cirkusen.

Jag hör ju hur det låter. Jag måste skärpa mig. Ärligt, hur blödig kan man vara? Men jag börjar nästan gråta av bara trailern till Hitta hem, ni vet programmet där de räddar djur som far illa och ser till att de får ett bra hem.

Idag började naveln puta. Inte helt, som en bula, men när man tittar uppifrån ser man en tydlig liten kulle. Det värsta är att jag kände när det hände. Det spände och gjorde ont, och mycket riktigt, när jag drog upp tröjan var den där, kratern.

Kom igen

Passa på! Passa på innan bebisen kommer att göra roliga saker, bara ni två! Sen kommer det att dröja innan ni kan göra något kul igen!

Ok då, vi åkte till Göteborg ett par dagar. Göteborg!? Hur kul är det? Ja ganska kul faktiskt. Särskilt om det är bort man vill åka och vara ledig och man inte törs åka utomlands (J), inte ens till Tyskland, ifall bebisen bestämmer sig för att komma tidigt eller något annat händer. Och ifall man nästan aldrig varit i Göteborg. Inne i stan alltså. Hamnarna kan jag, men resten har jag knappt sett från ett bilfönster. Vi har haft det jävligt gött. Göteborg var ungefär som jag trodde faktiskt. Dvs fint, verkar ganska kul, rätt så präktigt. Jag hade nog trivts om det slumpat sig så att det blev dit i stället för Malmö jag flyttade när jag var klar med andra landsändar.

Jag upptäckte dock att jag inte bara är tung, utan jävligt tung. Jag orkar liksom inte så mycket alls. Särskilt inte gå. Eller stå upp. Men eftersom målet var att vara lediga tillsammans gjorde det inte så mycket. Vi orkade i alla fall nörda loss på djur och båtar. Och idag när vi fikade innan vi åkte hem spelade de Håkan Hellström. Inte mycket att orda om I guess, men jag trodde att folk hade större självbevarelsedrift än så. Men jag kommer nog tillbaka.

Nu har jag gjort en dum sak som jag visste att jag inte borde göra men visste att jag skulle göra. Jag började ju läsa Sookie-böckerna, och precis som väntat, precis som alla andra, blev jag helt hooked och läste ut den första boken i ett huj. Jag hade sinnesnärvaro nog att rätt snabbt i processen beställa nr två och tre, men eftersom det är påsk är de ju inte ens skickade från adlibris än. Bra! Kunde jag inte dragit ut på det lite? Nu får jag ju vänta flera dagar innan jag kan läsa igen. Och ja, jag är kär i Bill. Nej, jag tänker inte se True Blood. Jag har kollat lite på trailers och jag är missnöjd med både Sookie och Bill och tänker inte förstöra något.

Nu har min baby gjort världens godaste omelett som kommer serverad på en tallrik alldeles under nosen på mig. Hur kan jag ha förtjänat en sån fin älskling?

Gömda

Hihi. Ni har ännu inte sett vad jag lagt till i högerspalten. Jag vet att en del av er velat åt den i alla fall. Och ni andra borde vilja detsamma.

Ja, jag ser vad ni gör. Jag är väl inte dum.

Och jag vet att både mamma och pappa läser här. Hej på er!

Hej, hur mår du?

Jag är tacksam för att jag aldrig slutar förvånas. Alltså verkligen. Det gör ju det hela mycket intressantare. Och mycket har jag sett och hört, jag är ju trots allt skitgammal. Men livgardets planerade och sedan inställda övning i Rinkeby är fan bland det bisarraste på länge. Jag läser de två artiklarna i DN om och om igen och kan fortfarande inte riktigt fatta om det är sant, och i så fall, hur fan det är möjligt.

Men Livgardets informationschef Katja Öberg Lundgren försvarar övningen. Syftet är just att prata med de boende, säger hon.
- Jag hoppas verkligen inte att någon blir rädd. Det är en högst fredlig övning. Vi kommer att gå runt och säga: ”Hej, hur mår du?”. Det dominerande arbetet inom utlandsstyrkan är ju att knyta kontakter och ha en dialog med lokalbefolkningen, säger Katja Öberg.

[...]

I det pressmeddelande som Livgardet sände ut i onsdags, den 1 april, motiverades övningsmomentet med beväpnade soldater i Rinkeby med att det är en plats där kulturer och språk "sammanstrålar". Men Öberg Lundberg hävdar nu att man främst valt området för dess lättillgänglighet.

- Den kulturella utbildningen tillgodoser vi på andra sätt. Vi har aspiranter som vi anlitar för att träna mötet med lokalbefolkningen och med polischefer.

[...]

Idag, fredag, ska Livgardet - trots den inställda övningen - möta den muslimska föreningen i Rinkeby.

- Vi har haft en positiv dialog och vill bygga vidare på den. Vi har positiva erfarenheter av den övning som vi genomförde i höstas i Rinkeby. Soldater pratade med invånarna och handlade frukt, säger Katja Öberg Lundgren.

Ja jag vet inte. Den sista tiden har det blivit mer och mer uppenbart för mig att många människor som till synes lever i samma värld som jag uppenbarligen befinner sig någon helt annanstans. Vilket i och för sig är intressant.

Soldaterna handlade alltså frukt.

Done

Det här är den konversation jag just nu är tröttast på att spela upp:

- Är det tungt?
- Nja, det börjar bli det nu, har varit rätt lugnt hittills.

För det första, ser det tungt ut? Är jag tjock eller? För det andra (och värre), det är tungt. Det är fjorton extra kilo rakt ner i asfalten genom mina arma hälar. Det är fem tons tryck inifrån rakt på naveln, lungorna och magsäcken. Det sliter på mina höfter (ja) att ligga ner. Ligga ner som i ligga ner och sova. Sliter så att jag vaknar. Det sliter på hela mig att gå ett långsamt varv på stan. Sliter så att jag somnar. Och nu har det kära barnets fötter på riktigt hittat hela vägen ner till urinblåsan, där det tydligen är extra kul att trampa runt. Bla bla blä, det man kunde vänta sig av en graviditet alltså. Varken mer eller mindre. Just precis nu känner jag att det räcker. Nu är jag klar.