Buddha

Syrran och hennes karl är i Budapest. Jag älskar Budapest. Typ enda stället utanför Skandinavien som jag kan säga jo jag har varit där ett par gånger om, sådär lite nonchigt. Och komma ihåg vad gator heter och hur de ligger och vart de leder. 2001 var jag där två veckor, på det sättet som man reser när man är 21-22. Fick gratisresa av sas, man fick det på den tiden när man åkte mycket stand by (och stand by kostade 200, man kom alltid med, och fick mat. Samma mat som övriga resenärer. Imagine. The past), och bodde på vandrarhem med mina vänner. Lagade maten själva och så. Jisses. Fast jag önskar att jag pallade med det nu också. Det skulle göra saker mycket enklare, ställen mer tillgängliga. Men om jag är bekväm är blondinen bekväm. Vi var där förra sommaren. Bodde på hotell, åt på restaurang. Som man gör när man är äldre. Stan var lika fantastisk. Lite mer polerad, lite vänligare, mer väst. Mer för oss äldre liksom. Men lika grym.

Babyblått

Den här historien med den femårige killen som inte dög i gymnastikgruppen är ju såklart för sorglig. Sinnessjukt på alla sätt att man redan i den åldern gallrar ut de som har potential från de som inte har. Och argumentet att det finns ett begränsat antal platser, jag vet inte. På ridklubben hemma när jag var liten så fick man ställa sig i kö, antar att det finns ett par andra verksamheter som också kommit på den tanken. Men nu har i alla fall RF-basen uttalat sig och sagt att det inte är acceptabelt. Gott så. Men en formulering i notisen sätter igång andra tankar om vem som får vara med och inte:

"Peter Eriksson är ansvarig för barn och ungdom på RF. Han konstaterar att barnidrott gäller upp till 11-12 års ålder och så länge skall alla vara välkomna."

Fint! Man är barn tills man är 11-12, och då är man välkommen. Så läser jag en annan notis om statusjakten bland barnfamiljer när det gäller barnens aktiviteter. Där säger Staffan Tapper, ungdomsledare i MFF, bland annat såhär:

"Om vi inte hållit nere kostnaderna skulle vi inte ha fått fatt i alla bra spelare som finns på marknaden. Men, visst är det så att killarna vill ha de rätta grejerna och märkena."

Killarna? tänker jag. Just ja, MFF är ju numera bara till för män. Alla är inte välkomna. Jag kollar in deras hemsida. Man börjar delas in i åldersgrupper vid nio. Boys only. Tjejerna hör hemma i LDB FC, som är Malmös damsektion*. Notera deras URL: itsawomensworld.se. Är det? Den rosa världen, förstår jag när jag ser hemsidan. Från nio år, här med. Vad gör man innan dess? Man är med i MFF:s fotbollsskola för barn 5-8 år, där "alla är välkomna". När jag fyller nio skiljs jag alltså från mina kompisar för att delas in i himmelsblått eller rosa. Inget förenar de två.

Minns också att din bebis kan få en MFF-overall som passar, oavsett kön. Det för alltid himmelsblå laget har nämligen låtit göra även rosa baby-supportkläder, så att alla får vara med. Alla är välkomna.

*Jag vill påpeka att jag uppskattar att Kent Widding-Persson tror att även tjejer kan spela fotboll och är villig att satsa pengar för att möjliggöra detta. Om alternativet vore att damsektionen lades ner är det naturligtvis oändligt mycket bättre med ett LDB FC. Men jag, som inte ens bryr mig om fotboll, tycker att det är sorgligt att inte alla i hela stan har möjlighet att spela i Malmö FF.

Then hurry home

Så jävla gött! Inte mindre än TVÅ excelark som ivrigt inväntar mina hungrande händer och intellekt. Love it. Blir ju inte mycket sånt nu annars, när jag inte jobbar. Visst skulle jag kunna göra fler kalkyler över mitt privata liv, men då skulle jag passera löjets gräns. (Löjet? Ja så heter det nog).

På tal om jobbet så fikade jag med min bästa, numera ex-kollega, igår. Fick det senaste skvallret och blev både peppad och trött. Sen skrämmer det skiten ur mig att hon inte är kvar när jag kommer tillbaka. Gå till jobbet... jobba... ingen Pernilla? Inga supervovvar? Nä. Tror inte det va.

Jo då

Jag är kvar. Allt är bra.

Inte för mycket lök

Blondinen har fastnat för det här med tomatsås. Att göra alltså. Riktig.

Kom just hem med en ICA-påse full med tomater. I kid you not.

-"Jag förstod när jag skulle betala att det här var mycket tomater. Tre kilo. Tror du det blir för mycket sås?"

För mycket sås? Finns det?

Lök på laxen

Och nu har den jävla influensan kommit till sjuhuset!

Som om det inte vore nog med nojor redan. Snart törs jag inte vara bland folk längre. Är redan skitjobbig med handsprit och besöksförbud för folk som just varit utomlands.

Oron

Jag önskar att jag kunde vara som de där som liksom ba " äh folk har ju fått barn i alla tider och det har ju gått bra. Vi la henne i eget rum när hon var två veckor, funka skitbra. Man måste slappna av". Men nej. Jag måste kolla att hon andas nästan HELA TIDEN. Läser sånt som inte är bra för mig och sitter och grinar (betyder gråter, inte flinar, för er som är skåningar) och ojar mig. Mest är det andningen, att den ska försvinna liksom. Sen är det hostningar, nysningar, ryckningar, darrningar, sömn/ickesömn och prickar som får mitt hjärta upp i halsgropen. För att inte tala om när hon sätter lite kräk eller mat eller saliv i halsen och kiknar. Börjar ju alltid andas igen. Hittills. Men tänk om hon inte gör det? Såhär håller jag på. Har bättre och sämre dagar, men det finns där, hela tiden.

Jag tror att det här är det mest påfrestande med att bli och vara förälder.

Back 2

Och förresten har jag färgat håret nästan svart. Känns utmärkt att vara tillbaka i gamla trakter igen. Som om jag någonsin skulle varit blond, pyttsan. Och den där fruktansvärda råttfärgen, glöm den. Jag bär svart på utsidan, eftersom det är så jag känner mig på insidan.

Inte sant, det där sista.

Back

Idag har vi varit runt på Emmaus, Myrorna och Sopstationen. Jag hade liksom glömt bort dem allihop. Nu är jag lycklig. Som vanligt köpte jag böcker som jag tycker att man borde ha och läsa, men som jag aldrig kommer hinna läsa eftersom jag alltid köper fler än jag hinner med och numera prioriterar sömn/mat/viktiga hushållssysslor de stunder bebisen behagar sova själv.

Lång mening.

Vad stor och stark han är!

Tanterna i vårt hus tar allihop för givet att Rut är en pojke första gången de träffar henne. Å vad fin han är, ropar de. Sen kommer de på att de ska fråga för det är väl en pojke? På bb trodde de också att hon var en pojke, trots att vi hade fått rosa lapp på plastbaljan, inte blå. Bvc-sköterskan sa han när hon kom hit på första besöket. Vi tycker att vi klär henne stereotypt vit-akademisk-medelklass-könsneutralt, men tydligen inte. Vi klär henne tydligen som en pojke. Hur ska det gå? Hon kommer antagligen att växa upp till en totalt könsförvirrad individ som blir mobbad och utstött och vi blir anmälda till socialen. Måste gå och shoppa lite rosa puff känner jag.

Giftet

Det är många bröllop nu. Om man jämför med innan i alla fall. Folk gifter sig, pratar om att gifta sig, ska gifta sig. Där står jag, lite snopen. Inte så att jag misstycker, inte alls. Jag är glad för de som gifter sigs skull. Men ändå - jag trodde inte? Trodde vi var överens liksom. Inte för att det gör något, missförstå mig inte. Men jag trodde vi var överens om att det kanske är lite borgerligt? En kvinnofälla? Helt onödigt? Men jag inser att det inte är så ju. För de som gifter sig är ju superbra människor med koll på läget. Det är jag som står och stampar. Och sen den första maj i år får ju faktiskt alla människor i Sverige gifta sig, så solidaritetsskälet går inte längre att hävda (om inte alla mina vänner får, så tänker inte jag). Så nu är det helt enkelt bara så att jag inte vill. Men vi har å andra sidan barn ihop, så vi är mer gifta än alla andra egentligen.

Maten

A: Jag tar falafel. Ska du också ha det?

J: Nej, jag är inte så sugen nu när vi har ätit så mycket ärtsoppa på sistone. Det är ju lite samma sorts mat. Ärtigt.

A: Jag vill ha baba ganoush på min.

J: Shit, det som är så svårt att säga.

J - denna ständiga källa till nya perspektiv på saker och ting.

Sorry

Vi har problem med internetuppkopplingen. Och en ganska krävande bebis att ta hand om. Men allt är bra med oss allihop. Vi har haft mycket trevliga besök på sistone från gamla vänner. Riktigt gamla, i ett fall var det sju år sen vi sågs. Vi var oss rätt lika tyckte jag. Sen kom en annan gammal god vän med en bebis i magen. Så himla kul, och så skönt att jag inte längre är den enda som kastar bort mitt unga liv på något så bisarrt som ett barn.