Förlossningen, som sig bör

Jag är ledsen alltså men jag har varit så upptagen med att vara kär i mitt barn att jag inte haft tid att skriva här så ofta. Risken är att om jag skriver så blir det bara en massa ointressant dravel om hur fint mitt barn är. Jag ska försöka undvika det.

Jag har förstått att det hör till att man berättar om sin förlossning. Så det tänkte jag göra. Hoppa alltså över detta inlägg om du skiter i vilket. Såhär var det i alla fall:

Onsdag kväll (17/6)
Jag får regelbundna sammandragningar när vi sitter och äter middag. Det gör inte ont. Plötsligt börjar det läcka vatten, tillsammans med den så kärt benämnda slemproppen som kommer i omgångar sedan ett par dagar tillbaka. Jag tycker att det är ganska spännande. Vi ringer förlossningen och åker in på kontroll. Under den halvtimmeslånga kontrollen konstaterar de att jag får "riktiga värkar" vilket känns som ordentlig mensvärk och jag tänker all right, riktiga värkar, bring it on! Lätt att jag klarar det här som en dans. När jag kommit hem och gått och lagt mig får jag vad jag, såhär i efterhand, skulle kategorisera som halvriktiga värkar. Då börjar vi prata om ont, även om det inte är ett skit i jämförelse med vad som komma skall. Värkarna kommer ganska exakt var 6:e minut. Hela natten. Jag ligger alltså vaken.

Torsdag (18/6)
J går inte till jobbet, men han och hans bror "måste fixa en grej bara, tar 20 minuter eller så" och sitter sen vid vårt köksbord i 2,5 timme medan jag ligger och pustar i sovrummet. Värkarna gör pauser på ca. en halvtimme som jag i efterhand önskar att jag utnyttjat bättre. T.ex. till att äta. I stället prioriterar jag att duscha och raka benen (OBS: Jag kan varken förstå eller stå för detta, och det känns rätt så jävla bisarrt såhär i efterhand. Jag skäms till och med. Men så var det. Jag var liksom tvungen att sysselsätta mig.) Ganska exakt klockan tolv far slemproppen ut på riktigt, vattnet går (i alla fall delar av det, förstår jag sen) och det blöder rätt bra och gör ont som fan. Jag får en tid för kontroll klockan två. J:s bror får gå hem. Vi packar klart väskan. När jag ska ta på mig skorna i hallen går vattnet for real. Sådär som på film, typ. Alltså det tar aldrig slut. Vi åker till sjukhuset och jag lyckas ringa mamma precis mellan två värkar, 2,5 minuter tar samtalet. Om jag inte ringer inom några timmar så är jag och föder barn. Ni kan packa in er i bilen och åka. (De har 70 mil hit och var de enda som skulle få reda på att något var på gång).

På sjukhuset ska vi på kontroll. Jag frågar om vägen dit, alla säger åt mig att jag ska till förlossningen (måste varit något med mitt flämtande och gående på tårna), men jag ihärdar i att jag ska på kontroll, vilket alltså inte är på samma ställe. På kontrollen visar det sig att jag är öppen 3-4 cm och vi får ett rum bokat åt oss på förlossningen. Är glada för att vi slipper åka till Lund eller något ännu värre. Läkaren tycker att vi kan ta en promenad runt pildammarna och äta något så länge. My ass. Jag vill bara in och få allt knark man kan få för nu är det jobbigt på riktigt. Så vi hamnar helt enkelt i ett förlossningsrum klockan 16:00 och sen drar partyt igåg på allvar. Skatten kom inte ut förrän 01:29 på midsommarafton, d.v.s. 9,5 timme senare. Men tiden var liksom inte en issue i detta sammanhang. Det mesta flyter ihop, men jag kan sammanfatta det i vissa highlights:

• Lustgas är grejen. Förstår inte hur man klarar sig utan den. Man blir dessutom ganska vitsig och skön, och gillar sina egna skämt rätt mycket. Ett stort problem är dock att man inte installerat lustgas på toaletten. Man hinner inte dit och tillbaka mellan två värkar.
  
• Jag hade inte tänkt på att när man inte har en värk så har man ju inte ont alls. Man blir alltså på ganska bra humör, kan äta godis och ha ganska kul. J kan då testa lustgasen t.ex.
• Jag hade världens bästa barnmorska. Jag vill kanske gifta mig med henne. Har hört att det är vanligt. Inte att man gifter sig, men att man blir lite kär i sin barnmorska. Men min var bäst på riktigt. Hon bröt kraftigt på finska, och vid ett tillfälle när jag var lite extra gnällig flinade hon stort och sa bara, "ikväll plir det pääbis" och gick ut ur rummet.
  
• Epidural är ännu mer grejen. Trots att man kan råka ut för att den inte tar helt på höger sida, vilket leder till att man får en megados som ändå bara tar till vänster och gör att man blir förlamad i vänster lår och går som en gummiman. Jag förstår ännu mindre hur man klarar sig utan det här knarket. Varför skulle man välja att vara utan? Konstiga människor finns det.
  
• Narkosläkaren på förlossningen hade "gått hem" (ja, det kan alltså också hända), men jag hade tur, sjukhusets bakjour eller nåt behagade dyka upp efter ca. en timme och sätta epidural.
• Narkosläkaren tog emot ett samtal från sin man medan hon satte min epidural. Det handlade om att han måste handla på Systembolaget i sista sekunden. Undersköterskan fick hålla luren. Jag tok-knarkade lustgas just då p.g.a. skräcken för epiduralnålen och trodde att jag hittade på alltihop, men J bekräftade att det var sant.
• Jag hade inte fattat att grejen med krystvärkar inte är att de gör ont, utan att det är så förbannat JOBBIGT att krysta. Typ hundrameterslopp varje gång. Ansträngningen gjorde att jag drog mig för att haka på när värken kom, och försökte låtsas som ingenting. Vilket ju är helt omöjligt, som att stå emot en kräkning ungefär. Tyvärr kan man också råka ut för att ens krystvärkar är för korta och svaga, så man får springa en sådär femtio hundrameterslopp innan ungen är ute. Då kan man till och med be om sugklocka (min stora skräck innan förlossningen) men bli nekad.
• Till slut fick jag dropp, mer dropp, provokationer för att få mig förbannad och sist en undersköterska som låg på min mage och tryckte ut barnet. När hon kom ut var jag mest förvånad över att plågan var över och fattade inte riktigt att det var en riktig bebis.

Ja så gick det till när världens bästa människa kom till världen. Sammanfattningsvis var det ungefär så plågsamt som jag hade trott, fast på andra sätt. Svårt att förklara såklart. Men lätt värt det, vilken dag som helst.

Rut

Nu är hon här. Tidigt på midsommarafton föddes hon. Hon är bäst. Hon är vackrast och underbarast.

Jag vill mest bara sitta och hålla henne och pussa henne och titta på henne. Så jag tror att jag gör det.

Blandat skit

Jag tömde min telefon på bilder. Har nog aldrig gjort det innan. Det är en sanslöst dålig kamera i den, tydligen, för att vara en såpass flashig telefon. Eller så är jag en sanslöst kass fotograf. Det var i alla fall nästan bara bilder från jobbet i den. Så nu får ni se hur jag har det (hade det). I give you:

Blandat skit

Tallinn. Vackert.

Folkrace. En sorts nöje.


Göteborg. Morgon.


Självporträtt. Hotellrum.


E6:an. Min vän.


Molly. Kontorshund. Vig i nacken.


Baja Päron och Bullens pilsnerkorv. Den här bilden är inte från jobbet. Eller?

Snygg

Fy fan vad jag är less på att vara ful. Graviditet är liksom inget som får mig att lysa av skönhet direkt. Och så det faktum att jag blev besatt av att bebisens start på livet skulle vara så giftfri som möjligt (eh ja, det låter ganska mycket som att jag är paranoid...) = jag fick inte lov att varken bleka eller färga håret = jag var tvungen att klippa bort det färgade och ha min egen mycket snigga råttfärg ("mörkblond" hehe) = jag har sett ut som en apa hela tiden.

Så nu har jag under snart ett års tid haft fult hår, ful hy och ett allmänt fult utseende och en slapphet utan dess like. Illamåendet och tröttheten i början gjorde ju inte sitt till heller, det var inte direkt så att jag prioriterade att ägna mig åt skönhetsvård när jag kunde ligga och gnälla/frysa/sova i soffan i stället.

Och kläderna, det går ju liksom inte att köpa särskilda gravidkläder. Hur fan skulle det se ut? I samvetet? I plånboken? Alltså några var jag ju tvungen att skaffa, men sen räckte det. Så nu är det mjukisar och magmuff och mina gamla klänningar upphasade ovanför magen som gällt i fem månader. Bra för snygg-självförtroendet? Tror inte det.

Ett tag för några veckor sen blev jag lite snyggare igen. Men sen försvann det också.

Jag har hört att under amningen är man ungefär lika snygg, fast man svettas mer. Ja just det, håret ramlar av också.

Grattis!

Igår blev bebisen officiellt per definition klar. Färdigbakad. Föds den nu är det helt normalt, inte för tidigt. Nu har den fem veckor på sig att vara normal. Det firade vi på bebisens initiativ genom att under natten fortsätta huvudets borrande (jag hatälskar det ordet i det sammanhanget) ner i bäckenbotten, med tillhörande smärtor som följd. Jag uppfann tydligen ett nytt sätt att andas under mina färder till toaletten. Det innefattar tungan mot överläppen och ett sliskigt ljud med betoning på inandningen. Kanske ska börja sälja förlossningsförberedande andningskurser sen?

Sårskorpa

Jag är inte särskilt rationell. Jag sitter och läser på familjeliv.se, detta fruktansvärda ställe som jag ändå inte kan sluta med. Visst, det finns bra saker som kan hjälpa mig. Till exempel har jag slutat läsa trådar som heter saker som "Ni som hade en traumatisk förlossning, berätta" och håller mig numera till de lite mer uppbyggliga "Du som inte tyckte att det gjorde särskilt ont att föda barn, berätta!". Men det slutar alltid med att jag sitter och lägger tid på sånt här:

Jag förstår inte ett dugg varför folk anklagar dig för att köpa rosa till dottern??
Det är ju normalt att köpa flickkläder åt flickor och pojkkläder åt pojkar vad jag vet, eller har jag missat något??
Jag har aldrig köpt och kommer aldrig att köpa rosa kläder till mina söner eftersom att det är till för flickor.. och det köper jag till mina döttrar, så är det bara.
Rosa, rött, orange, lila.. alla ljusa färger tillhör flickorna, och de mörka tillhör pojkarna.
Det är väl inget fel alls med det?

Varför? Vad ger det mig? Kunskap om fienden, kanske. Jag vet inte.

Spies in the wires

Jag fick alldeles nyss helt seriöst panik när jag upptäckte tre missade samtal på min telefon. Två från kollegor och ett från de som köpte vår lägenhet. Jag vet inte varför jag blir sån, men jag kan få spel för den jävla telefonen. När jag jobbar är det ok, då är jag liksom på humör så att jag kan vara officiell. Men idag är jag ju ledig. Och det är ju det som är grejen, jag är ju ledig, jag behöver inte svara. Men jag får dåligt samvete och tänker att jag sviker och förstör, att folk står och skriker och stampar om jag inte svarar eller ringer tillbaka. Och det skulle aldrig falla mig in att ringa tillbaka. Det händer att jag sitter och tittar på den ringande telefonen och önskar att den gav upp.

Hur mycket tror jag egentligen att världen kretsar kring mig? Jag får fan skärpa mig. Imorgon när jag är inne en sväng på kontoret ringer jag tillbaka. Då ska jag sätta ett klatschigt autosvar på mailen också. Sen får jag vara ifred.

Whoa!

Idag är första dagen på min föräldraledighet. Eller tekniskt sett på min semester. Jag tänkte först jobba veckan ut, men sket i det. Så nu sitter jag här. Detta har jag åstadkommit hittills:

- börjat läsa Sookie nr 7
- satt upp håret (jippie! det är tillräckligt långt igen! slipper mackedonken-m:et i mitt för fluffiga hår!)
- lagt i en maskin tvätt
- börjat bädda rent i sängen
- börjat lägga in tvätt i garderoben
- lyckats ta på mig mina snigga stödstrumpor själv (förlåt bebisen)
- lagt osunt mycket tid på att läsa bloggar och leta upp folk på internet


och detta var vad som var tänkt:

- jobba lite för att göra klart en grej som det vore snällt om jag gjorde klart
- styra upp mitt netvibes-konto som svämmar över av osorterade bra grejer
- skriva rent mitt förlossningsbrev och packa klart väskjäveln
- baka syltkakor till min fantastiska kollega Pernilla som jag ska äta lunch med imorgon (ja de andra ska också vara med, men de får inga kakor)
- fixa klart layouten på den här förbannade sidan
- måla tånaglarna (nu när jag upptäckt att jag kan ta på strumporna sjäv borde det gå. Har inte kommit på riktigt hur än bara)

Jag ser ju nu att det jag inte gjort är mycket roligare än det jag faktiskt gjort. Känns på något sätt representativt för min prioriteringsförmåga?

Tjockis

"Det är ingen liten bebis i alla fall, det kan jag säga", sa barnmorskan.

Ultraljudet för några veckor sen sa samma sak.

Ok, sa vi.

Men det ska inte vara nån skillnad på att klämma ut en på 3,2 och en på 4,8 kilo. Gränsen går nånstans vid fem kilo, då kan det börja bli lite tufft. Säger de. Så vi får väl hoppas att hon som kan mäta bebisens vikt inne i min mage enbart med hjälp av sina händer vet vad hon gör.

Hur som helst så är huvudet fixerat. För er bebisanalfabeter: Det sitter fast nere i bäckenbotten nånstans, och bebisen kan inte vända sig längre. Den är så att säga i dykläge. Det är bra, I guess. Sen frågade hon även om jag kände att jag var förberedd. Well, ja, det är jag väl. Eftersom man inte kan vara det. Typ. Jag har inte blivit rädd än i alla fall, det är väl bra?

Frukthundar

Kontorshundarna älskar frukt. Jag har alltid frukt med mig, fast till mig själv då. Nu har lillvovven fått extra spel på fruktpåsen och vill gräva i den hela tiden. Och förutom det så är tydligen min stora mage extra intressant idag. Hon är här och buffar på den med nosen hela tiden. Kan det vara något på gång? Magen var väldigt intressant i början, men sen har hon låtit den vara. Men idag är det något särskilt med den igen tydligen. Vi ska till barnmorskan efter lunch, så vi får väl se.

Jag vill ha barnen kvar

dn.se

Är det inte lite väl dramatiskt att motarbeta barn, för att lösa censurfrågan? Personligen föredrar jag då att de censurerar deras filmer i stället. Men jag är ju partisk.

Allvarligt talat. De som vet säger ju att det här med korrekturläsare försvunnit. Sen säger vissa att språket utarmas. Jag är beredd att hålla med.

Sovhundar

Det blir liksom inte lättare att hålla sig pigg när man har två sovande hundar på kontoret. Den ena ligger utsträckt på en filt och den andra hoprullad i en korg. Båda snusar och gör sköna sovljud hela tiden. Jag gör mitt yttersta för att orka vara lite konstruktiv.

Den fete

That's the way. Från en dag till en annan. Plz bortse från mina skabbiga tår. Jag når dem ju inte.

Hur ser han ut?

Alltså bloggen ska inte se ut såhär som den gör nu är det tänkt. Min html är bara så långsam nuförtin. Och jag vill skriva själv. Så be patient.

Intressanta fenomen som höggravid

Just det, magen har börjat sjunka ner. Eftersom jag vet att de flesta av er (er som jag vet vilka ni är alltså) som läser detta inte har en susning om nåt som har med barnafödande att göra kan jag stolt berätta att det innebär att jag numera har magen som ett bowlingklot i knät när jag sitter ner. Den vilar alltså på låren. Vinkeln i magens underkant är ganska exakt nittio grader. Detta beror på att barnet sjunker längre ner och huvudet borrar sig neråt. Jag har hört mycket spännande berättelser om hur det kan kännas, och känner mig således tacksam över att jag själv bara blir tvungen att stanna upp i snitt två gånger om dagen och hyperventilera av smärta när någon nerv kommer i kläm. Å andra sidan har magsäcken och lungorna fått lite mer plats igen. Man får vara glad för det lilla, som vi säger.

Spännande uppdatering

EU-valet ja. Pinsamt att det är så få som röstar, men ändå kan jag förstå det litegrann. Jag kan inte säga att jag kan redogöra exakt för hur det funkar och vad min röst innebär. Men i alla fall. Röstar gör man väl? Här kan man se hur olika delar av landet röstade. FI fick 4,5% i Malmö, gött. Där jag kommer ifrån fick de 2,2%. Där fick också Miljöpartiet klart mindre än riksgenomsnittet. Jag har lite halvångest över att jag inte röstade på Gudrun. Jag tänkte så som man inte får tänka - hon kommer inte att få tillräckligt med röster, så min blir bortkastad. Bättre då att bättra på för Miljöpartiet som jag vet kommer att komma in. Fast egentligen gillar jag Gudrun mest av alla. Jag vet. Jag skäms. Det är fel att göra så. Men nu är det gjort.

Nu har jag gått igenom alla hårddiskar och alla USB-minnen och ordnat upp alla filer och gjort backup på alla foton och fina saker jag gjort genom åren. Så nu får datorn lov att kollapsa om den vill. När skattepengarna kommer köper jag en ny en. Det blir en mac den här gången. Jag har fått nog av skit och mög. Denna fantastiska insats innebär även förhoppningsvis att jag kommer att kunna ge er lite bilder och sånt så att ni slipper känna er så intellektuella hela tiden när ni läser här.

Jag kan även meddela att varje morgon när jag vaknar så sover bebisen ("sover" = rör sig inte). Efter några minuter vaknar den ("vaknar" = börjar röra sig. Jag har ju ingen aning om ifall den verkligen sover eller bara ligger och lurar lite på mig). I sju fall av tio får den sen hicka inom tio minuter. Jag tolkar det som att den är lika hungrig som jag och börjar dricka av fostervattnet (för det gör den, det är därför den hickar. Och för att den även andas in vattnet i sina lungor när den håller på och tränar dem. Ja jag vet, skitsmart.) i förhoppningen om att det ska innehålla lite socker eller nåt annat gott till frukost. Så då får jag en anledning att pallra mig upp och äta, för jag kan ju inte låta stackarn ligga där och hungra och hicka. Men i morse hjälpte inte ens det. Jag har sovit kanske fem timmar. Tur att man på det här stället jag jobbar på betraktar gravida som ett vidunderligt fenomen som man inte får röra eller förvänta sig något av = ingen har bett mig om något nytt på säkert fem veckor. Och jag är klar med överlämnandet. Typ. Det mesta av det jag gör kommer att bli liggande tills jag kommer tillbaka. Men jag är van vid att saker tar två år att genomföra. Till slut får jag som jag vill.

Hemskt ledsen

Dagen idag tar trötthetspriset alla kategorier ever. Jag sov nio timmar, ändå släpper inte vill-somna-känslan. Vi tog oss iväg och röstade, sen cyklade vi till stan och gick ett varv på Åhléns. Där hade jag kunnat somna stående. Strapatsen tog knäcken på mig. Jag har legat i soffan i två timmar, men känner mig ändå som helt bakfull. Nu måste jag hålla mig i upprätt position några timmar eftersom vi ska gå iväg och umgås. Japansk middag känns kul, fotbollsmatch sådär. Men jag kommer ändå att somna direkt efter maten så det gör inget. Blondinen lovar att väcka mig så fort jag dreglar eller gör mina sömnljud som jag plötsligt lade mig till med så fort jag blev på smällen.

Ok, sorry. Jag lovar att återkomma med skarpare betraktelser nästa gång. Samt lite bilder. Puss på er.

Gratulera eller beklaga?

Min hemkommun Östhammar har fått äran att ta hand om vårt kärnkraftsavfall. Jag vet inte jag - kul att de får vara med på riksnyheterna. Ingen har ju hört talas om Östhammar. Och är det bäst att lägga skiten där så är det väl bäst. Nu har vi ju skiten. Jag hörde att det var någon amerikansk journalist som förundrat konstaterade att man på en obskyr liten plats i Sverige var överlycklig över att få ta emot atomsopor.

Mitt kaxande om att jag slipper en massa graviditetskrämpor fick sig en törn igår kväll när jag helt plötsligt måste ropa "varför kan jag inte böja min fot?". Jag trodde först att det var ett getingbett på fotknölen men insåg sen att det var de berömda svullna fötterna som gjort entré. Bild kommer.

Valet

Jag tror att jag har hittat min EU-vals-kandidat: Zaida Catalán (mp). Att det skulle bli Miljöpartiet har känts rätt självklart ett tag nu, men frågan var vem. Efter att ha snabbläst lite nu på lunchen känner jag att vi tycker att ungefär samma saker är viktiga - på samma sätt.

Check it:

- Nolltolerans mot sexköp i EU
- Stärk aborträtten i EU
- Satsa på grönt företagande
- Inrätta en europeisk djurskyddsmyndighet
- Bort med farliga kemikalier i våra kläder
- Ökad rättvisehandel
- Stopp för vapenexport från EU till Israel, samt sanktioner mot dem för att förmå dem att sluta begå brott mot mänskliga rättigheter
- Mot datalagringsdirektivet (vad det är)


Dessutom stöds hon av RFSL, RFSU och Djurens Rätt. Jag verkar tämligen övertygad. Får fortsätta läsa på ikväll.

Eldräven är portad

Ge mig ETT ENDA skäl till varför man ska använda Internet Explorer i stället för Firexox. Ett enda?

Hur gör man när man kollar igenom sin dagliga runda, för att veta vad man tänkt läsa? Jo, man öppnar varje länk i ny flik. Helt normalt och logiskt. Klarar IE det? Nä. Varje dag, I tell you, varje dag, floppar min Microsoftbesudlade jobbdator ur och måste stänga ner hela skiten. Tack för det. Har det nånsin hänt Firefox? Nej. Inte ens på min crappiga gamla hemmadata som precis bara håller ihop med en suck på avgrundens rand. Jag som ändå har lite jobbmoral sparar ju mina flikar under dagen, och läser och stänger ner dem efterhand som jag har tid. Nu har jag en känsla av att jag både tappade bort mitt EU-val, min uppdatering på Malmöfronten och ett par välformulerade bloggkommentarer. Tack Microsoft, för att ni är så jävla bra.

Tack

Jag är just nu tacksam för avsaknaden av:

Jättevärme
Kontorsgubbar
Slagsmålsklubb i magen

Qvinnan

Nu räcker det. Jag vill inte jobba, inte städa, inte laga mat, inte nåt. Framför allt inte tvätta håret. Blondinen tar hand om hemmet, men jag måste dra igång honom. Inte somna sittande i soffan.

Idag ska vi packa den legendariska Väskan. Och skriva vårt förlossningsbrev. Såhär.

Förlossningsbrev
Hej jag heter Anna. Jag är jättekänslig för smärta. Eller jag vet inte, är jag det? Jag är ganska tjurig också. Jag vill ha allt knark som finns, tack. Försök inte ens prata med mig om "naturlig förlossning", den kan ni stoppa upp. Och så måste jag ha lagom med uppmärksamhet och pepp. Det får inte bli så att jag känner mig påpassad när jag vill vara ifred, men jag behöver sjukt mycket bekräftelse också. Det är upp till er att förstå när ni ska göra vad och hur. Ni måste vara professionella.

Ord som är förbjudna i rummet under min förlossning:

naturlig
kraft
gumman
såja

Och så får man inte se ut som en nyfrälst hippiebarnmorska i ansiktet, då blir jag våldsam.

Tack.

På min balkong

Jag vill ut på landet! När det blir sommar funderar jag alltid allvarligt på varför jag drog från min vackra hembygd. Och i år kommer jag inte ens att kunna åka dit medan det fortfarande är sommar. Och en av mina bästa vänner fyller trettio i helgen och fixar fest vid havet i Blekinge och jag ba: Ja! Pripps Blå! Bryggan! Alla är snygga! Vi är vid havet! men nej, jag tänker inte åka 20 mil bort just nu. Törs inte. Synd om mig. Får sitta här på min balka och glo på folk i stället.

Nu är bebisen sjukt störig. Den har liksom inte fattat att man inte kan röra sig så mycket därinne om man är så stor som den är. Det är inte det att den vrider sig lite subtilt, nej den bankar och rycker och slår. Och nu börjar det där på allvar som jag inte hört ett dugg om förrän ganska nyligen men som alla preggon tydligen vet - det trycker och drar och gör för jävla ont på ställen som jag inte ens visste att jag hade känsel i. Det är huvudet som ska borra sig ner och fixeras. Gött.

The kristet utseende

Jag fick veta ännu mer om detta med faderskapets fastställande av min vän som är socialsekreterare (heter det så? Om man är socionom och jobbar på socialtjänsten?). Hon berättade att det handlar om att det finns lagar som säger att ett barn har rätt att veta vem som är dess biologiska far. Därför måste man hålla på. Dessutom är tjänstemannen ålagd att ställa vissa intima frågor. Det gjorde inte våran. Vi kom tydligen undan med att se ut som om vi är kristna, så att hon inte behövde fråga.

Igår var världens näst sötatste bebis, Truls, hos oss och körde hela programmet (vara flintis med en liten krans längst ner, skratta förtjust åt oss, ligga på en filt och jollra och leka med söta leksaker, bli trött och gnugga ögonen). Det funkade på oss båda, och sen när de gått konstaterade vi att om Trullebutt är så här sjukt söt - hur söt är då inte världens sötaste bebis som vi får träffa om bara en månad eller så. Jo: 10 000 gånger sötare. [chockerad paus].