Dåliga odds

Förvånansvärt många saker som folk sagt om att vara gravid är sanna. En av dem är blödigheten. Jag är normalt sett oerhört blödig och känslig men nu, nu kan jag inte höra talas om något som är ens i närheten av sorgligt.


Det är alltså dåliga odds för den här lilla söta fågeln. Vi uppmanas ringa kommunen när vi ser den så de kan komma ut och skjuta den. Jag förstår att den inte kan leva ett bra liv. Det är så sorgligt. Då måste den dö. Det är så sorgligt.

Ut

Solen skiner! Jag ska gå ut! Ut!

Jag lovar. Sen ska jag städa och rensa i datorn och hårddiskarna och betala räkningar och allt det andra. Om jag inte får stirr och sitter i soffan och tittar på väggen tills det är dags att gå iväg ikväll. Och då, om jag haft stirr, kommer jag att gnälla och säga att jag inte alls vill gå ut. Men alltså det kommer inte att hända. Jag ska bara kolla lite på internet först. Sen ska jag gå ut!

Det bästa med lördagar är att man inte måste duscha innan man går ut, om man inte ska träffa folk alltså. Jag hatar att duscha. Fan vad jag hatar det. Det är kanske inte så korrekt, men jag gör det. Missförstå mig inte nu, jag duschar varje morgon innan jag går till jobbet. Men då har jag utvecklat en teknik som gör att jag inte behöver blöta ner hela kroppen utan bara de ställen som ska tvättas. Det är den eminenta trepunktsduschen. Den klarar jag. Det jag hatar är kvällsduschen, när jag måste tvätta håret. Det måste jag varannan dag. Jag tänker på det hela dagen - å nej ikväll är det tvätta-håret-kväll. Jävla skit. Då hinner jag inget annat. Det är alltså inte sant, men den mentala ansträningen tar över hela kvällen så att det känns som att inget annat ryms. Den största pinan är att blöta magen och ryggen. Upp till naveln går bra, det går rätt fort. Sen fastnar jag. Jag måste samla allt mod jag har och bestämma mig. Inte nu... men NU! Och så hyperventilerar jag av chocken. Det är bland det värsta jag vet. Varmt vatten och ändå fryser jag. När jag var liten trodde jag att det skulle komma eld eller något giftigt ut ur duschen helt plötsligt, det var jättejobbigt. Jag minns en gång i femman, när jag hade fått börja bestämma själv när jag skulle duscha. Jag hade inte tvättat håret på typ en vecka, det var rätt flottigt. Ändå sköt jag upp det varje dag, tänkte att det kan väl inte vara så farligt. Till slut snodde jag lite av mammas parfym och sprayade på håret. Skitnöjd, nu klarar jag ett par dagar till utan dödsfällan duschen.

Bada älskar jag. Tur att det är badkar i nya lägenheten.

Språket

Åh just det, jag skulle ju berätta hur det har gått i min duell med TV-sporten angående deras märkliga språkbruk. Såhär ser vår konversation ut hittills:

-----------------------
från: Anna
till: svtsport@svt.se
datum: den 20 februari 2009 15:59
ämne: språkfråga


Hej!
Jag har en fråga till kommentatorerna på TV-sporten: Varför envisas ni med att skilja på män och kvinnor så in absurdum när ni rapporterar från olika sportevenemang? Det är "italienskan" och "ryskan" hit och "landsmaninnan" dit. Varför inte helt enkelt benämna idrottsutövarna som de italienare, ryssar och landsmän de är? Min åsikt är att om vi någonsin ska komma framåt mot ett jämställt samhälle kan vi inte hålla på och skilja på folk och folk på detta sätt. Även de små detaljerna räknas. Hur ser ni på detta? Vad fyller denna uppdelning för funktion för er? För tittarna?

Vänliga hälsningar,
Anna


-------------------------------

från: (en person som jobbar på SVT)
till: Anna
datum: den 20 februari 2009 16:22
ämne: språkfråga


Hej, Tack för ditt mail. Det är viktigt för oss och framför allt för våra tittare att vårt språk är så korrekt som möjligt.

(SVT-signatur)

---------------------------------

från: Anna
till: (en person som jobbar på SVT)
datum: den 20 februari 2009 16:51
ämne: språkfråga

Hej!
Tack för ett snabbt svar! Jag skulle dock vilja utveckla det litegrann och fråga - vad menar ni med korrekt språk? Att byta ut "ryssen" mot "ryskan" till exempel? Vilka språkråd är detta i så fall baserat på? Jag är nyfiken på vad detta beror på, och jag känner många som upplever detta som mycket mindre korrekt än att behandla alla likadant.

Vänliga hälsningar,
Anna


----------------------------

Och sen dess har inget hänt. Jag kommer nu att vända mig direkt till Albert Svanberg för svar.

Och Ida! Snälla! Hjälp mig med denna! Vad är rätt och fel om man bara ser det rent språkligt? Ska man även säga titterskan, domarinnan och löperskan?

Skam

Jag är SÅ hemskt ledsen. Jag har inte prioriterat er. Jag ska skärpa mig. Detta har hänt:

- Jag har varit i Göteborg och Halmstad, fått en vikarie utsedd, ätit den första (och hittills enda) semlan, reviderat bostadsrättsföreningen, flyttat åt Lina, börjat umgås med folk igen, styrt upp nästa kakbanksmöte, tittat på nytt kontor (där det vore jättebra med ett par tjejer här, vi har till exempel inte så roliga gardiner nu) och köpt ett par mammabyxor.

- Vi har fått upprättelse i värmefrågan (vi har inte haft värme i lägenheten sen nyår) och kommer nu att få en värmefläkt insatt som betalas av bostadsrättföreningen. Jag måste alltså hitta en ny ursäkt för att jag inte orkar göra något annat på kvällarna än ligga i soffan och gnälla.

- Bebisen har blivit jättestor tydligen (20 cm, 500 gram) och lever om ordentligt mest hela tiden. Nu känns det även på utsidan. Om den inte rört sig på ett tag, drick iskallt vatten och slå ihop två grytlock framför magen!

- Jag har blivit ofantligt jättetjock och folk har börjat reta mig för det. Jag har gått upp 10 kilo och tänker nu inte gå upp mer innan detta är klart, det går inte. Det normala är att gå upp mellan 8 och 12 kilo totalt under graviditeten.

- Jag har haft ett bryt som handlar om hur stora tuttar man egentligen kan få. De blir dubbelt så stora efter förlossningen! Du måste kunna stoppa in en knytnäve i BH:n i slutet av graviditeten. Ok? Jag har D-kupa nu, vad ska jag ha sen? Kommer jag att bryta ryggen? (Det visade sig sen att jag faktiskt kan stoppa in en knytnäve i kupan, det lugnade mig oerhört.)

- Jag har börjat äta järntabletter och orkar nu leva en stund även efter jobbet. Ät för helvete inte järntillskott om inte barnmorskan sagt att du har lågt blodvärde! Det kan ge upphov till blodproppar i moderkakan och bebisen kan dö!

Som ni kanske förstod försökte jag lite lustigt härovan med kursiv text illustrera de råd man kan få från olika håll när man är gravid. Jag har ett särskilt skämmigt tidsfördriv som heter familjeliv.se. Där samlas allsköns pack och diskuterar sina graviditeter (graviliteter), barn och annat. Allt man någonsin funderat på finns det svar på där. Problemet är att det finns så många olika svar. Och så många arga och bitska kvinnor (för det är det, i 999 fall av 1000) som inte tvekar en sekund att hugga huvudet av någon annan stackare för att hon haft den dåliga smaken att osäkert fråga Vilken väska är bäst att packa sina saker i när man åker till BB? eller för tusende gången Hur var det nu, fick man äta brie eller? Detta saliga forum är alltså mitt guilty pleasure, jag vill inte stå för det men jag dras likförbannat dit var och varannan kväll. Pinigt.

Inga grisöron i

Och medan vi väntar kan jag passa på att tipsa om det hittills godaste godiset jag smakat i mitt långa liv (alternativt så länge jag kan komma ihåg):


Ekologiska fruktgummibjörnar utan gelatin. Ok, jag ska erkänna att jag är lite partisk (ekologiska! utan gelatin!) men opartiska källor (J - äter både gris och ko) bekräftar deras sjuka godhet. De smakar så sjukt mycket... gummibjörn. Finns på ICA Maxi här, kolla om du också hittar dem, annars beställ på internet som allt annat vettigt nuförtin.

Landsmaninnan

Jag har nu inlett en mailkonversation med TV-sporten om genusperspektivet i deras språkpolicy. Första svaret var mycket intressant i sin tomhet på innehåll. Jag återkommer med det hela när (om?) vi kommit lite längre.

It's alive

Jag har bara varit så trött hela veckan. Och varit i Göteborg och så. Den gick som ett huj, veckan. Vi har bland annat köpt en vagn. Jag är glad att jag har J som orkar lägga timmavis på att reda ut vilken vi ska ha och sen bestämma att vi ska köpa den när den är på rea. Känns lite sjukt dock att den står här nu. Men så är magen också så stor att kappan inte längre går att knäppa.

På tal om det senaste inlägget kan jag berätta att jag nu fått tillbaka synen. Min diagnos var vätskebrist fastställde jag snabbt och lätt själv. Varför vi börjat tappa bort räkningar kan jag tyvärr inte förklara desvärre. Kanske är det samma sak som ligger bakom det faktum att jag idag för tredje gången kom hem från jobbet och hittade smör och ost framme på köksbänken. Hur svårt är det?

Nu ska jag skicka iväg två surmail. Alltså såna där man gnäller och ifrågasätter och kräver sina rättigheter som medborgare.

God morgon

Två stycken stora WHAT? har inträffat idag.

1: Vi fick två betalningspåminnelser på posten och upptäckte att vi glömt betala ett gäng fakturor
2: Jag ser suddigt och kan knappt läsa texten här på skärmen

Ettan ledde till en mindre konflikt där vi konstaterade att jag har gripits av stor förvirring sen cirka fyra månader tillbaka, men att detta inte borde leda till att vår ekonomi kollapsar eftersom vi är två om det. Idag ska vi städa och se vad som kommer fram.

Tvåan ledde till att jag försökte tvätta ögonen (inget resultat), spärrade upp ögonen (inget resultat) och drack en stor kopp kaffe (hittills inget resultat). Vi får nu se vad dagen mer har att erbjuda.

Ja nej

Ja! Kolla här. Om man nu ska äta kött (tveksamt va) så är det ju bra om djuren får frisk luft och solljus varje dag under sin korta levnad? Ärligt, ät kött ni om ni vill, men fundera på hur djuren har det. Jag blir lite gladare när detta är huvudnyhet på dn.se. Nu gäller det att driva på för en ordentlig skatt på kött också. Jag hade bra länkar om det men jag orkar inte leta upp dem nu igen.

Och nej - jag pallade inte ta mig ut. Kvart i nio var min kära vän klar med alla bestyr, då avböjde jag. Fick så klart fruktansvärd ångest efteråt - vad fan håller jag på med? Kom inte sen och gnäll att jag aldrig gör något! - men det känns trots allt rätt ok. Nu gäspar jag så jag gråter, det hade ju inte hållt att sitta nånstans och försöka upprätthålla en konversation.

Jag är inte trött men

Ni vet det där vissa säger, "jag är inte rasist men...", det förtjänar ju inte ens att kommenteras. Däremot har jag lagt märke till ytterligare ett steg upp på metaskalan: När folk säger att de inte är rasister (eller något med samma innebörd), i sammanhang där ingen ens hade kommit på tanken att de var det - eller att det de pratade om handlade om raser/folkslag/invandrare över huvud taget - om de inte tvunget behövde säga att de inte var rasister. Jag ska illustrera detta med ett exempel från verkligheten:

Vi diskuterar konflikter på en utbildning, och läraren nämner programmet "grannfejden" och hur intressant det kan vara ur rent studiesyfte. Alla berättar om olika erfarenheter av det programmet och liknande konflikter. En deltagare berättar "ja och så den här familjen i Kiruna... man ska inte prata om olika folkslag för det spelar ju ingen roll var folk kommer ifrån men... ja de höll ju på att ha ihjäl varandra med knivar till slut".

Ja? Precis som i alla andra exempel i diskussionen? Vad handlade diskussionen om? Konflikter, och hur de kan urarta till rent våld. Inte huruvida de inblandade hade någon särskild etnisk härkomst. Eller?

Och ovanpå detta har jag reagerat mycket på sista tiden över helt onödiga kommentarer kring att folk inte är svenskar, pratar andra språk utöver svenska, eller har andra normer/kulturer/familjebildningar än det vi oftast är vana vid. Liksom inte på ett nedlåtande sätt, men helt jävla ovidkommande. Jag kanske är extra känslig, men det känns som att en vardagsrasism smyger sig närmare och närmare inpå mig och jag klarar fan inte av det. Varför över huvud taget bry sig om att det där språket som de pratar med varandra på fikarasten är "något sånt arabspråk" eller danska? Jag fattar inte.

Ett exempel: En person som det finns mycket problem kring på mitt jobb. Han klarar inte riktigt av sitt uppdrag som arbetsledare och har skapat konflikter kring sig. Vi diskuterar situationen och att han uppenbart har svårt för stress, är noga med prestige och inte klarar av att vara flexibel. Det är sådan han är, frågan är om vi kan hjälpa honom och vad mer vi måste göra för att lösa situationen? Men diskussionen kommer gång på gång in på att han är från en annan kultur, det kanske är kulturella skillnader i hur man ser på ledarskap etc. etc. Ja? Ok en gång, men det spelar väl ingen roll? Tänk efter - faktum är att han har de här problemen, vi måste lösa det, punkt. Om det sen är för att han äter mycket morötter, hans mamma var dum när han var liten eller han kommer från ett visst land (där man inte tål stress?), spelar det någon roll?

Ett annat: Vi berättar för några andra om ultraljudet och konstaterar att när J var liten fick han följa med sin mamma och titta på lillebror på skärmen, men nu är det begränsat till max en person som får följa med. "Ja det finns ju vissa kulturer där man är väldigt många i familjen". ?? Ja och det är ett arbetsmiljöproblem för personalen att dagarna i ända ha en massa folk inne i rummet, om de sen råkar vara från "vissa kulturer" tror jag inte spelar någon roll.

Jag önskar att dessa personer förstod att hålla käften, annars markerar de - med små små medel - hela tiden att det finns skillnader och att dessa skillnader är viktiga. Det är de inte.

Duktig

Veckan har varit bra. Jag har varit duktig. Och fått ryggen knakad två gånger, dessutom. Inte dunkad dock. Ikväll är jag riktigt nära att till och med gå iväg och träffa folk, men det är inte helt avgjort ännu. Ni förstår, jag har en vän, en av mina absolut äldsta och bästa, som råkar vara en av de långsammaste människorna i världen. Vid sex ringde han och hade just kommit hem från jobbet. Han ville gärna ses ikväll, men nu först måste han vila (sova) lite. Jag kan takten, vet att på vila följer dusch (30 min), strykning av kläder, putsning av skor, stilla rökande av cigarett... så jag sa att jag lovar inget, jag kanske faller i koma innan du är klar, så vi får se sen. Ni kanske tycker att det är respektlöst, det tycker inte jag. Det är sådan han är, har alltid varit och jag vet om det. Man får ta med det i planeringen. Just nu är vi lite osynkade bara. Jag har svårt att hålla mig vaken efter nio.

Jag intalar mig att allt blir lättare när det inte är så förbannat kallt längre. Och ser ni, sanningen är att det blir det.

Nu!

Klockan är sån! Att jag kan gå och lägga mig utan att skämmas! Jag lyckades surfa meningslöst ända tills nu!


P.S. Apropå polisen igen, sa jag inte när alltihop började att man undrar ju hur de ser på andra utsatta grupper, typ missbrukare? Svaret kom ju rätt snabbt. D.S.

Apor

Moahahaha. Jag har fått en skitviktig arbetsuppgift. Jag får fabulera helt fritt och det är alltså skitviktigt. Men lite bråttom. Man kan också se det som att någon kommit in och satt en apa på min axel. Nu måste jag ha och försvara apan. Dessutom är en annan skitviktig, och dessutom återkommande, apa på uppsegling rakt mot mitt skrivbord. Redan innan jag fått den apan undrar man vem som ska ha den sen när jag är ledig. Skiter väl jag i, säger jag. Återkommande grejer är inte riktigt min påse, men den här är jag nyfiken på för jag tror att den kan vara rolig. Och bra för mitt CV. Ett tag. Lagom tills mitten av juni ungefär, tänker jag mig. Oh, medan vi ändå är inne på självförhärligande och skryt kan jag berätta att en apa jag sysselsatte mig med att föda förra våren, och trodde var död, visat sig i allra högsta grad leva om och kicka ass. Jag är grym. Och tjock.

Nu känns bebisen varje dag, den tickar liksom och känns som en liten visp. Då blir jag glad och pratar lite med den (obs inte när andra människor kan höra, jag är ju en seriös människa). Själv är jag inte så trött men på ganska så jävla dåligt humör. Så dåligt för tillfället att ikväll när J inte är hemma är jag bara sur och väntar på att klockan ska bli sån att jag utan att skämmas kan gå och lägga mig. Att rensa garderoben, läsa och annat som jag egentligen suktar efter kan jag tydligen glömma för varje gång jag är hemma vill jag bara bädda ner mig i sängen. Varför? Ja alltså jag vet att ert svar är att du är på smällen! men jag godtar det inte riktigt. Jag har nämligen hört, från initierade källor, att graviditeten är ett välsignat tillstånd, då jag känner mig starkare och piggare än vanligt, det glänser om mig (jag har en speciell glow), ja livet riktigt dansar fram och jag känner dess mirakel inuti min kropp.

Dagen

Det här med skånepolisen och deras syn på invandrare är så sjukt så sjukt att man bara kan skratta för att man blir så uppgiven. Det värsta är att jag liksom kände det på mig. En eloge till Sydsvenskan som gräver fram skiten.

Idag köpte vi två kläder till bebisen. Det var Polarn och Pyrets ekologiska, en gulrandig body och en rödrandig sovpåse. Vi var liksom tvungna. Det blir nog inte så mycket mer köpt, med tanke på takten hos andra. Men till er som kanske fortfarande har hopp om att hinna köpa något - vi blir jätteglada för ekologiska kläder. Det finns på Polarn och Pyret och i mängder på internet, googla bara ekologiska barnkläder. Detsamma gäller leksaker - präktiga som vi är vill vi helst ha ekologiska såna också, får lite obehagskänslor av att tänka att ens bebis ska ligga och suga på giftig plast eller gosedjur med bromerade flamskyddsmedel. Toys R Us ska ha en ekologisk hylla, har jag hört.

Sen köpte vi ett jättefint fotoalbum, en orange tygklädd pärm. I stället för att köpa en bok att fylla i tänkte vi vara präktiga där med och göra ett eget album. Eller mest tänkte J göra det, men jag hänger gärna på. På stan var vi med om ett nästan synskt sammanträffande som involverade en bebis med beräknat födelsedatum idag och att springa på två man känner exakt samtidigt. Sen lagade jag den godaste blomkålssoppa världen har skådat.

Vi försökte oss även på att gå in i en butik med barnvagnar - kan ju vara bra att känna lite på dem - men blev skrämda från vettet. Vagnarna stod tätt tätt ihop, kostade sjukt mycket pengar, gick inte att skilja från varandra och var framförallt sjukt fula. Det finns alltså inte en enda vagn som inte ser ut som en mountainbike. Vi resignerade. Bestämde oss för att göra allt det tunga förarbetet via internet, och sen samla mod och slå till snabbt.

Nu är det liksom way past bedtime (över tio) för en tjock och förkyld jävel som jag.

Taxes

Jag har en hangup på taxar. Jag tror att jag älskar taxar. När jag ser en tax blir jag så överväldigande glad att det nästan är pinsamt. Sen tänker jag på de taxar jag sett länge, länge efter. Jag fantiserar om vad de gör nu, hur de är när de är hemma, hur mycket deras familj älskar dem. De ser alltid så glada och vänliga ut. Jag blir glad av alla hundar, men taxar är något speciellt. En sån här sort ska det vara:

Den ska alltså se ut som en liten gubbe. Jag drömmer om att en gång ha en egen gubbe-tax. Den ska ha snusnäsduk runt halsen och heta Limpan.

Ja bra

Ja ultraljudet i tisdags gick bra. Bebisen var precis så stor som den skulle vara. Allt man kunde se var helt och fint och vi hade lite panik för att man skulle se om det var en pojke eller flicka, men icke... huvud, kunde man som lekman konstatera. Och hand eller fot och så. Men sen. Barnmorskan utropade vid ett tillfälle, när jag tror vi tittade underifrån på bebisen, ojdå! ehm, såja och bytte snabbt fokus. Men vi hängde inte med alls. Så än så länge är det en helt könlös stackare som kommer att få hålla tillgodo med helt vanliga snygga bebiskläder utan både rosa, rosetter och bilar.

Gubbröv

Gubbröv
Gubbröv
Gubbröv


Idag blev jag ett offer för gubbrövsmentaliteten och min egen jävla flathet. Jag lovade helt sanna saker om vad vi (jag) kan göra och vad vi (jag) kommer att leverera. Då får helt plötsligt två gubbar - på min sida! I samma bolag som jag! - ett anfall av gubbröv och är tvugna att säga Anna - hur tänker du få fram detta? Det går ju inte. Vi klarar det inte. Det är så svårt. Ja det är omöjligt. Underförstått Snacka inte om sånt som vi borde ha bättre koll på än du och som kan leda till att vi måste jobba. Jag blev så jävla paff och förbannad att jag bara blev tyst. Och det är det som stör mig, mer än gubbrövandet. Min strategi? Hålla käften och se till extra mycket att bevisa att de har fel och jag har rätt. Och ta åt mig all ära för det. Jag önskar att det fanns som kiropraktorer fast för ens beteende. Krack, så knäcker de till på de ställen där det låst sig, och så kan man röra sig fritt i gubbaland igen.

Hej

Den trådlösa routern har pajat. Och på jobbet är jag hela tiden på andra ställen. Så därför skriver jag inte så mycket. Nu drog jag fram en gammal sladdajävel för att ge er en kort update.

Idag klappade för första gången någon utomstående mig på magen. Det var min frisör, men jag hade inget emot det och får skylla mig själv då jag helt hakat på grejen att vi ska vara så mysiga och känna varandra. Hon klippte bort två tredjedelar av mitt hår vilket var mycket skönt. Sen var jag hos kiropraktorn och fick konstaterat att jag varken har foglossning eller ischias men däremot en rygg i så dåligt skick att jag borde skämmas (sa han inte, insinuerade inte ens). Låsningar i hela ryggen och kramp längst ner, därav invalidismen. Han drog lite lätt och knakade sedan till på tre ställen så jag trodde att jag sprack. Av ljudet alltså, det kändes knappt nåt, bara en stor lättnad. Efter tjugo minuter bad han mig prova att gå på golvet och all smärta var borta. Hurra! Nu är det tillbaka lite lite grann, men jag ska dit på onsdag igen. Han ordinerade mig även mer vila, jag ska gärna ligga ner så ofta jag kan i stället för att sitta och vi undrar både J och jag hur mer vila kan vara möjligt. Jag tog mig i alla fall en redig lur på soffan på eftermiddagen. Nu måste jag sova för jag ska till götet och tillbaka imorgon.

Kläderna

Alla mjuka och vida kläder som jag har och som jag tänkt att de kommer ju funka utmärkt när jag blir lite mer gravid, de kan jag alltså glömma. Helgens projekt var att gå igenom garderoben. Det blev något begränsat av tidigare nämnda skitrygg, men jag hann prova en av de mjuka vida klänningarna och konstatera att det var bullshit att jag gått upp alla sju kilona bara på magen. Det är kanske fem plagg i garderoben som funkar, nu när jag inte kan ha mina vanliga jeans med uppknäppt gylf längre. Skit! Vad ska jag göra nu? Man kan ju inte gå och handla kläder som man ska ha i mindre än ett år? Det gör jag bara inte. Tråkigt är det också. Och alla mammakläder är fula fula fula.

Bebisen kommer inte lida brist på kläder däremot. Själva vill vi inte handla något alls innan nästa veckas ultraljud, men J:s mamma, hon har inga sådana spärrar. Det började redan efter jul. Så nu har vi ungefär så många bodys (vilket jävla ord?), tröjor och mjukisbyxor som man behöver första fyra månaderna. Tror vi. Typ. Inte riktigt. Men nästan. Vi räknar kallt med att inte behöva handla några kläder alls själva. Sen har vi ju plockat ut en massa fina grejer hemma hos mamma och pappa, från när jag och syster var bebbar. Där fanns mycket som höll måttet än idag. Vi räknar med en liknande raid med liknande skörd i en liknande bebislåda på Köpenhamnsvägen.

Idag fick jag tummen ur och handlade alla de roliga sakerna till mig själv som jag tänkt på länge. Massa ekologiska hudvårdsgrejer och lite till håret, och så en laddning böcker. Som alla andra tänkte jag ge mig på Sookie-böckerna, helt utan att ens ha sett ett avsnitt av True Blood. Tragiskt är det dock att jag fortfarande är mitt i Ayn Rands Urkällan, som jag började på i juli. Jag vet! Pinsamt. Dessutom är den bra. Men jag har liksom dels pluggat och dels sovit fjorton timmar om dygnet en stor del av tiden sen i somras. Och så vidare. Nu blir det skärpning.

J igår morse när han precis gått upp ur sängen, helt apropå ingenting: "Alltså jag är ju rätt snygg". Det finns många anledningar att vilja leva ihop med den människan.