Såhär är det

Alltså. Jag har försökt formulera det här många gånger men det är svårt. Jag är så förvånad. Och besviken. Förbannad. På hur allt är, men framförallt på vad folk tycker och gör. Jag är inte någon extremfeminist (om det nu finns? Men ni fattar.). I Umeå, I tell you, där fanns såna. Separatistiskt liv och så. Inget jag vill uppmuntra. Men herregud, jag har inte ens läst Det andra könet än (fast vem har det?). Jag är bara en helt vanlig feminist, som jag ser det sprungen ur och formad av Darling och allt som hände på 90-talet (i mitt huvud). Sen har det bara funnits där liksom. Och så har jag tänkt att många är. Många runt mig, vi är ju ändå samma skit allihopa. Vit medelklass. Och hur som helst så spelar det ingen roll, det här är min poäng så lyssna nu, vilka jävla böcker man läst eller inte läst är skit samma, för det jag menar är följande. Tänk bara: Kärnan i det hela, det borde vara självklart. Att alla människor är lika mycket värda, ska ha samma förutsättningar, bedömas på samma skala. Att man inte behöver göra skillnad på olika sorters bebisar. Att pappa är lika mycket förälder som mamma. Att skillnaderna mellan olika människor är stora och bra men inte per definition bestäms utifrån vad man har mellan benen. And on and on. Detta är inte extremt. Snälla: Det är inte extremt att tycka att alla ska ha samma möjligheter. Jag ska tala om för er vad som är extremt. Det är extremt att ettåriga flickor fryser och inte vill gå ut och leka på dagis för att de har kappa i stället för en riktig jacka. Att pojkar får så mycket sämre betyg än flickor. Att flickor tilltalas med, och därmed använder, 100 gånger fler ord än pojkar. Att två små kusiner får helt olika julklappar fast allt de vill är att vara lika. Att femåriga flickor inte vill klippa av sitt långa hår fast det är i vägen när man leker. Att olika människor får olika lön för samma jobb. Att Pia Sundhage är utesluten som förbundskapten för att... för att (testa att sätta in "hon är mörkhyad" i stället för "hon är kvinna" och smaka på det). Att mammorna roffar åt sig hela den göttiga tiden hemma med sina barn och lämnar papporna utanför. Att papporna tror att det måste vara så. Allt detta, mina vänner, är extremt.

Men hela tiden, runt omkring mig. Rosa blått. Flickor är, pojkar är. Hit och dit. Kom igen nu, bättre kan ni. Puss.