Dagens boktips

Att jag gillar detta är inte på något sätt revolutionerande. Eller förvånande. Men jag vill, som så många andra, sprida ordet om denna fantastiska bok:

Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2 av Kristina Henkel och Marie Tomicic

Boken sammanfattar på ett suveränt sätt just vad som är problemet (att många av tradition försöker tvinga in barn i en av två på förhand givna roller) men framförallt hur vi kan göra i stället (låta alla barn prova allt och vara som de själva väljer att vara). Den är full med konkreta tips på hur man rent praktiskt kan bemöta barn på ett utvecklande sätt. Alla som har med barn att göra på något sätt borde läsa den! Du kan läsa mer om den här. Författarna ligger bakom konsultföretaget jämställt.se respektive förlaget olika, även dessa är värda varsin liten puff.

Såhär är det

Alltså. Jag har försökt formulera det här många gånger men det är svårt. Jag är så förvånad. Och besviken. Förbannad. På hur allt är, men framförallt på vad folk tycker och gör. Jag är inte någon extremfeminist (om det nu finns? Men ni fattar.). I Umeå, I tell you, där fanns såna. Separatistiskt liv och så. Inget jag vill uppmuntra. Men herregud, jag har inte ens läst Det andra könet än (fast vem har det?). Jag är bara en helt vanlig feminist, som jag ser det sprungen ur och formad av Darling och allt som hände på 90-talet (i mitt huvud). Sen har det bara funnits där liksom. Och så har jag tänkt att många är. Många runt mig, vi är ju ändå samma skit allihopa. Vit medelklass. Och hur som helst så spelar det ingen roll, det här är min poäng så lyssna nu, vilka jävla böcker man läst eller inte läst är skit samma, för det jag menar är följande. Tänk bara: Kärnan i det hela, det borde vara självklart. Att alla människor är lika mycket värda, ska ha samma förutsättningar, bedömas på samma skala. Att man inte behöver göra skillnad på olika sorters bebisar. Att pappa är lika mycket förälder som mamma. Att skillnaderna mellan olika människor är stora och bra men inte per definition bestäms utifrån vad man har mellan benen. And on and on. Detta är inte extremt. Snälla: Det är inte extremt att tycka att alla ska ha samma möjligheter. Jag ska tala om för er vad som är extremt. Det är extremt att ettåriga flickor fryser och inte vill gå ut och leka på dagis för att de har kappa i stället för en riktig jacka. Att pojkar får så mycket sämre betyg än flickor. Att flickor tilltalas med, och därmed använder, 100 gånger fler ord än pojkar. Att två små kusiner får helt olika julklappar fast allt de vill är att vara lika. Att femåriga flickor inte vill klippa av sitt långa hår fast det är i vägen när man leker. Att olika människor får olika lön för samma jobb. Att Pia Sundhage är utesluten som förbundskapten för att... för att (testa att sätta in "hon är mörkhyad" i stället för "hon är kvinna" och smaka på det). Att mammorna roffar åt sig hela den göttiga tiden hemma med sina barn och lämnar papporna utanför. Att papporna tror att det måste vara så. Allt detta, mina vänner, är extremt.

Men hela tiden, runt omkring mig. Rosa blått. Flickor är, pojkar är. Hit och dit. Kom igen nu, bättre kan ni. Puss.

Gå inte på den lätta

Ni vet det där med att "kvinnor kommer inte överens med varandra. De konkurrerar alltid och är skittaskiga mot varandra". Ni vet att det är männen som hittat på det va? För att inte kvinnor ska hålla ihop och stötta varandra. För att männen tjänar på att kvinnor är ensamma, att de bara hänger med sin man, typ. Och så går tjejerna på det, "aha, det är så man ska vara om man är tjej, för det tycker killarna".

När jag var ung (18-23) gick jag i fällan själv. Jag ba: alltså jag umgås mest med killar. Jag vene, det är liksom lättare. Tjejer är liksom.... svårare. Eller nåt. Och jag gjorde det. Umgicks mest med killar alltså. Det var ju kul och så. Jag ansåg att jag var feminist, och det var jag också. Men jag fattade ändå inte. Sen fattade jag.

Jag umgås fortfarande med killar (såklart), men jag har fattat två saker:

Det är inte sant att tjejer inte kommer överens med varandra. Tjejer är kul att hänga med.
Det är superviktigt att tjejer stöttar, peppar och lyfter varandra. Det är det viktigaste av allt.

Nu har jag en regel i mitt liv som handlar om att jag alltid är extra noga med att stötta och lyfta fram tjejer och deras prestationer. Särskilt på jobbet ser jag till att alltid påpeka extra mycket om det är en tjej som gjort något bra, som borde få ansvar för ett nytt projekt eller kanske en helt ny tjänst. Jag talar om för tjejer när jag tycker att de är grymma. (Obs att detta gäller när jag verkligen tycker att de är grymma, inget hittepå). Jag skulle kunna vara ännu bättre, men jag har detta som en tumregel och ju mer jag tänker på det och pratar om det, desto mer lever jag efter den. För att vi ska komma någonvart, för att ändra gamla ruttna tankemönster, måste vi tyvärr behandla varandra lite olika ett tag. För att väga upp.

Jag hoppas att det här är självklart för er, men jag vill ändå säga det, för det är viktigt. På rikt.

Missa inte!

Jag läser en del bloggar. Jag är lite lat med att hitta nya, men varje gång jag hittar en jag gillar blir jag oändligt glad och lägger till den i mitt netvibes-konto och förlänger därmed den dagliga rundan (och förkortar arbetsdagen. Nej jag skojade bara!).

Nu vill jag passa på att tipsa er om en av de bästa hittills: Kanalisera. Kanalisera ska också få en bebis, ganska snart till och med. Hon och hennes sambo har upprättat ett kontrakt kring graviditeten och föräldraskapet. Det är briljant och väldigt tänkvärt. Jag som annars uppfattar mig som en beläst och erfaren feminist fick mig ett par tankeställare, och både jag och J fick rejält med inspiration. Så läs!

Annars är det gott om sådär halvbra bloggar. Problemet med många av de som stämmer in på grundkriterierna för att det ska vara det minsta intressant (inga klädtips, inte massa utekvällar och helst bebis kläckt eller på gång) är att den som skriver antingen är lite för bitter (min sambo vet inte att jag skriver här, jag gnäller på honom, är bara trött och vill bli snyggare än vad jag är) eller lite för... vän. Mild liksom (jag är blond och söt och skulle aldrig ta en obekväm åsikt i min mun och så är jag alltid politiskt korrekt, glad och lite rolig).

Jag inser ju nu att jag riskerar big time att kasta sten i glashus eftersom jag har rätt kass uppfattning om hur jag själv uppfattas. Men å andra sidan är det så få som läser så jag tror jag tar risken.

Språket

Åh just det, jag skulle ju berätta hur det har gått i min duell med TV-sporten angående deras märkliga språkbruk. Såhär ser vår konversation ut hittills:

-----------------------
från: Anna
till: svtsport@svt.se
datum: den 20 februari 2009 15:59
ämne: språkfråga


Hej!
Jag har en fråga till kommentatorerna på TV-sporten: Varför envisas ni med att skilja på män och kvinnor så in absurdum när ni rapporterar från olika sportevenemang? Det är "italienskan" och "ryskan" hit och "landsmaninnan" dit. Varför inte helt enkelt benämna idrottsutövarna som de italienare, ryssar och landsmän de är? Min åsikt är att om vi någonsin ska komma framåt mot ett jämställt samhälle kan vi inte hålla på och skilja på folk och folk på detta sätt. Även de små detaljerna räknas. Hur ser ni på detta? Vad fyller denna uppdelning för funktion för er? För tittarna?

Vänliga hälsningar,
Anna


-------------------------------

från: (en person som jobbar på SVT)
till: Anna
datum: den 20 februari 2009 16:22
ämne: språkfråga


Hej, Tack för ditt mail. Det är viktigt för oss och framför allt för våra tittare att vårt språk är så korrekt som möjligt.

(SVT-signatur)

---------------------------------

från: Anna
till: (en person som jobbar på SVT)
datum: den 20 februari 2009 16:51
ämne: språkfråga

Hej!
Tack för ett snabbt svar! Jag skulle dock vilja utveckla det litegrann och fråga - vad menar ni med korrekt språk? Att byta ut "ryssen" mot "ryskan" till exempel? Vilka språkråd är detta i så fall baserat på? Jag är nyfiken på vad detta beror på, och jag känner många som upplever detta som mycket mindre korrekt än att behandla alla likadant.

Vänliga hälsningar,
Anna


----------------------------

Och sen dess har inget hänt. Jag kommer nu att vända mig direkt till Albert Svanberg för svar.

Och Ida! Snälla! Hjälp mig med denna! Vad är rätt och fel om man bara ser det rent språkligt? Ska man även säga titterskan, domarinnan och löperskan?

Landsmaninnan

Jag har nu inlett en mailkonversation med TV-sporten om genusperspektivet i deras språkpolicy. Första svaret var mycket intressant i sin tomhet på innehåll. Jag återkommer med det hela när (om?) vi kommit lite längre.

Vilket år är det nu igen?

Mitt favorit-hatobjekt alltombarn.se slår till med en artikel om hur man som förälder kan bredda könsrollerna för sina barn. Lättviktigt, förvisso, och vi vet allt redan, men ändå bra. Kanske ska jag inte vara så hård mot denna stackars blaska. Men jag orkar inte läsa de bittra kommentarerna. Jag kan dem redan. (Det här är det dummaste jag har hört, ska min son tvingas ha kjol nu också? Kom inte här med ert jävla feministdrammel.). Hans poäng om att jämställdhet i Sverige handlar om att flickor/kvinnor ska bli mer som pojkar/män är väldigt viktig. Fundera på den. När jag ändå var på humör läste jag hela DN:s artikelserie om män och våld, där Ingemar Gens dyker upp igen, i en chatt och i en artikel. Är män brutala av naturen? diskuterar den intressanta kopplingen mellan mansrollen och våldsamhet. Här citeras även biologisternas härförare Martin Ingvar. Det som stannar mest hos mig är detta med att lära pojkar att uttrycka sig ordenligt. Att inte förekomma dem i deras behov hela tiden - de måste berätta vad de känner och vad de vill ha. Till sist en välbehövlig påminnelse om det fantastiska arbete som startade på förskolan Tittmyran i Gävle och som jag hoppas fortsätter sprida sig över landets förskolor och skolor. Ta detta som fredagseftermiddagens läsning nu när ni ändå inte jobbar. Det är viktigt och även om vi hört det förr tål det att upprepas, igen och igen. Uppenbarligen, eftersom jag fick lära mig förra veckan att om man ger en liten flicka en docka så tar hon hand om den, medan om man ger den till en liten pojke så slår han den. Det är medfött.

Och kära Liv upplyser mig, bland mycket annat som jag egentligen inte vill veta, om att när EU-politikerna reser till Strasbourg ökar prostitutionen där.

Kaka

Nu har vi haft vårt första kakbanksmöte! Det blev såklart skitbra. Goda kakor och glada människor som lånade ut pengar till folk som behöver dem men inte kan få lån av banken. Vi lånade ut till en kvinna i Ukraina som säljer kläder och en man i Tadjikistan som säljer skor. Perfa. Och så fick jag träffa bebis-Truls! Tillsammans gjorde det min helg.

Igår var jag och J på stan för första gången på mycket länge. Det är så himla tråkigt. Duktig som jag är tog jag tjuren vid hornen och provade ut och inhandlade den värsta av alla fruktansvärda saker: en bh. En jättebred, tjock, stor och mjuk sak, eftersom jag börjar få skavsår av mina vanliga. På magen. Den putar alltså så mycket redan att nederkanten på bh:n skaver. Det ni. När jag pallar ska jag börja lägga upp bilder på den (magen alltså), det har jag förstått att man ska.

Och så har vi sålt vår lägenhet. Det gick bra. Nu vill jag bara flytta. Eftersom jag har svårt att gå uppför trapporna redan nu hoppades vi på inflyttning tidigare än första maj, men det gick inte.

Jag var på utbildning torsdag-fredag. Den var jättebra, faktiskt. Ledarskap och personlighetstyper är annars det som är märkt med den största ordbajseri-varningen, men detta höll måttet och mer därtill. Dessutom gillade jag mina arbetskarater. Synd var det dock att efter allt det braiga kom en obegriplig stund som handlade om de medfödda skillnaderna mellan kvinnor och män, och vad de leder till för skillnader i beteenden och kommunikation. Kvinnor är ju till exempel sämre på matematik, det är medfött. Vi pratar dessutom i munnen på varandra och har taskig förmåga att arbeta systematiskt. Och när kvinnor blir upprörda får de en gäll röst som män tycker är obehaglig.

Jag behöll lugnet, påpekade bara hela tiden att tänk om det är inlärt, allt det du säger nu. Det kan ju vara så att vi, redan som helt nyfödda, påverkas i olika riktningar och lär oss vad som är ok och inte. Så skulle man kunna tänka sa mannen, men så är det nog inte.

Gamla vanor

Jag avslutade mitt arbetsår med en subtil lobbyattack. Vi håller på och rekryterar till en rätt viktig position. En av tre kandidater är kvinnor. Detta ville min chef prata om igår och jag fick således coacha honom förbi de mest uppenbara fällorna.

"Hon är förbannat skärpt och har en utomordentlig personlighet. Men hon har en stor brist, hon är inte intresserad av ***** (en sak man kan vara intresserad av, och som råkar vara det vi jobbar med)".
"Men måste man vara det då? Är de andra det?"
"Alltså alla ingenjörer är intresserade av *****"
"Eh... jag känner flera ingenjörer som inte är det..."
"Men... mummel... "
"Ok, men tänk efter nu, ställer du krav på henne att hon ska vara intresserad av ***** bara för att hon är kvinna?"
"Ja du... så kan det kanske vara. Jag har inte tänkt på det. Men det skulle ju underlätta socialt för henne, just eftersom hon är kvinna"
"Jag tror att man ska akta sig för att tänka så. Hon hade ju inte sökt det här jobbet om hon inte var beredd att jobba med i princip bara män."
"Ja... men hur ska jag tänka då? Hur ska jag komma bort från det där?"
"Tänk hela tiden: Hade jag tyckt att det här var bra/dåligt/viktigt om det gällde en man/kvinna?"
"Ja kanske det. Hm."


Det gläder mig oerhört att jag faktiskt får gehör för mina åsikter. Sen håller det inte alltid hela vägen fram. Men nästan varje dag försöker jag hjälpa fram de få kvinnor vi har, lyfta deras positiva egenskaper och peppa dem. Och jag är kanske mest stolt över att ha fått min chef att inse att "Om vi inte börjar rekrytera kvinnor och blir en attraktiv arbetsplats även för dem, kommer vi alltid bara att ha halva kompetensbasen att välja på. Det förlorar vi på."


"Jag känner att man vill så gärna rekrytera en kvinna, jag är rädd att man bortser från vissa saker bara för det."

Här hade jag kunnat bemöta med något om att man oftast gärna vill rekrytera män, och bortser från både mäns brister och kvinnors styrkor bara för det. Men jag höll jullov och gick hem i stället.


Nu är det julafton. Vi har ätit världens godast gröt som jag gjorde igår. J är på Friskis och Svettis (!) och jag har fastnat framför Spotify, detta det mest fantastiska som hänt sen internet uppfanns. Jag vältrar mig i gamla goa grejer. Eller vad sägs om Smashing Pumpkins? Gud vad jag älskade dem när jag var väldigt ung. Nu har jag kommit på att gammal kärlek aldrig rostar.