Gårdagens sparda femhunka

Hur kunde jag ha missat såna hära?

Bodyförlängare! Nu plockar vi fram de bortlagda bodysarna och kör dem ett varv till och slipper köpa nya. Så jävla bra. Funderade på vägen hem på att det borde finnas nåt liknande för vuxna, alltså nån grej som gör att man slipper köpa nya kläder utan kan fortsätta ha sina gamla vanliga. Sen kom jag på att vi växer ju inte. (Det närmaste är väl magmuffarna jag körde med under graviditeten för att kunna ha mina vanliga byxor. Eller ja, jag kör med dem fortfarande.)

Dagens sparda femhunka

Köpte två finfina overalller till Rut för 138 kronor på en second hand-butik. Predikar för kören, jag vet, jag vet. Men. Spard femhunka = kan köpa andra kläder till henne från pk ekologiska unisexmärken. Slipper dåligt miljösamvete. Rut slipper onda kemikalier som sipprar ut ur nya kläder och in i oskyldiga små barn.

Det här med second hand har alltid känts som att man lurar nån för mig. Typ att det är för bra och kommer att ta slut/tas bort. Ungefär som när man kunde ringa gratis i telefonkortsautomaterna på 90-talet. Ringa 020-nummer, trycka på nån knapp, vänta på nån ton eller hur det nu var.

Skit i lådan

Man får så jävla mycket adresserad skitreklam när man fått barn. Ofta är det någon sjukt lättviktig och redaktionellt bristfällig "tidning" med i högen (pampers village magasin, liberoklubben, vi föräldrar bebis osv.). Jag läser. Varför? Tja. Vene. Varför tittar jag på tv4? Varför läser jag på familjeliv.se? Antagligen samma anledning, jag kan bara inte formulera den. Men om jag försöker så är det nån sorts blandning mellan att peta på en sårskorpa (vältra sig i tragik) och min sjuka nyfikenhet (man kan ju faktiskt snappa upp nåt av värde!). Skiten vänder sig alltid till mig som mamma. Nu senast hade pampers village magasin en sida som vänder sig till pappan: "Det är inte så lätt alla gånger att bli pappa". "Det gamla "fria" livet är förbi och man har ett nytt litet liv att ta ansvar för, inte längre bara sig själv. Men den nya ordningen behöver inte bara upplevas negativt." "Snart kommer du att upptäcka att du inte bara måste hem utan till och med längtar hem." Medan mamman uppmanas att komma överens med pappan om en bra arbetsfördelning så att man inte bränner ut sig och "tvätthögarna kan faktiskt vänta - kanske tills pappa kommer hem". Kanske det kanske.

För helvete. Om det inte vore för Rut skulle jag gå och gräva ner mig så kunde ni få gräva upp mig när tiden kommit ifatt. Men nu är ju det gamla "fria" livet förbi och jag har ett nytt litet liv att ta ansvar för.

Jag borde egentligen skriva till dem och fråga hur de har tänkt egentligen, i stället för att bara bli arg. Men mina armar drabbades av en sån enorm tröttma.

Little princess

Härom dagen var jag på Kronprinsen*. Detta samlingscentrum för sjukpensionärer och röktanter. Det händer oftare än jag vill erkänna att jag är där och handlar eftersom vi bor hyfsat nära. Jag brukar använda mig av deras apotek och Hemköp och hämta och skicka paket på tobaksaffären. Denna gång gick jag in både på Lindex och i leksaksaffären för första gången. Lindex var tradigare än vanligt, och ALLA bebiskläderna var uppdelade i pojk och flick. (Har inte Lindex en unisexlinje? Här hade de stått och sorterat ut blått och grönt och rosa och rött även bland dessa, och hängt på olika ställen.) Tappade sugen. Men det mest tragiska av allt mötte mig i leksaksaffären. Vid kassan stod ett ställ med leksakslastbilar med namn på ("Kevins transport" etc. ni fattar). Tror ni det fanns tjejnamn? Nej. Klart det inte gjorde. Vad tror ni att man får köpa till sitt barn om det är en tjej och man vill ha hennes namn på en leksak? En hårborste såklart. Så jävla pinsamt. Tror ni jag sa nåt? Nä.

*Sunkigt "köpcentrum" förvånansvärt centralt i Malmö, i form av inbyggt förortscentrum i betong med Malmös näst högsta bostadshus ovanpå.

Kusse

I går morse fick vi ett sms från blondinens tvillingbror:

Vattnet har gått, vi är i Lund, det var fullt i Malmö. Hör av mig när jag vet mer.

Helt plötsligt var jag inte alls trött längre. Bara pirrig. Sen tog det inte alls lång tid. Helt plötsligt stod det bara i telefonen att nu är han ute.

Och så har Rut fått en helt ny kusin!

Poppa

Lyssnar på Fredrik Strages lista över decenniets 100 bästa låtar på spottan. Minne efter minne kommer över mig. Jag är inte alltid överens med honom (bara nästan nästan alltid), men jag har alltid litat på honom och han prickar in fullträff efter fullträff. Krut verkar gilla det mesta, särskilt förtjust blev hon när vi dansade till Paperplanes. Just nu ligger hon och tuggar frenetiskt på händerna till Blend dom och jag minns glada dagar i Umeå.

Pappor som inte får vara hemma

Ingemar Gens gör det igen. Säger det som borde vara, men tyvärr inte är, självklart. Läs! (Även om det står i skitblaskan Allt om barn).

Just detta med att det kan vara kvinnan som inte släpper in mannen är jätteviktigt att prata om tycker jag. Precis som Ingemar säger, vi har hållt på och klagat på männen som inte vill vara hemma, och det kan vi väl fortsätta med om så är fallet, men jag tror att det ofta står en kvinna i vägen för den man som egentligen vill vara hemma halva tiden. En kvinna som tror att hon måste, och en könsroll som säger att han inte kan. Men säg ifrån nu snälla pappor! Kräv er rätt!

"Män som aktivt fostrar barn startar inga krig."

Puss, Ingemar.

Verklighetens män

Varför, varför är det oftast män som är skeptiska till att människan påverkar klimatet med sitt sätt att leva? Eller är det jag som läser snett? Ta till exempel den här artikeln i dn, och läs kommentarerna. Jag ska inte prata om näthatarna, bara undra lite över detta. Jag tycker mig se att de flesta arga skeptiker i alla fall kallar sig för mansnamn i sina kommentarer. Vad beror detta på? Det kan väl inte vara så att män är de som tjänar mest på den livsstil vi har idag och därför är mest rädda för att behöva ändra på den?

Sen kan man inte låta bli att förundras över en man som "Malte":

"Klimathotet" är ju bara ett påhitt av politiker som vill kunna höja skatter och avgifter samt har som affärsidé att skrämma folk samtidigt som de får åka privatjet och limousineeskorter kors och tvärs runt jorden och känna sig betydelsefulla. Det mest tragiska är att det är så många människor som har som livsluft att vara rädda, förr har det varit gud(ar), kometer, kärnvapen och kärnkraft för att nämna några...

Är det hans syn på världen så tycker jag lite synd om honom. Politiker som har som affärsidé att skrämma folk. Hoho. Inte för att jag är den som ställer mig upp och försvarar "politikerna" (ehrm) men liksom. Ja. Verklighetens folk. Född fri, skattad till döds.

...

.... eller jag får se. Så klart kom jag på en massa mer saker jag vill skriva om precis när jag bestämt mig för att sluta. Men som vanligt har jag brist på tid (=är lat).

Så vi säger såhär: Det blir som det blir, ok?

Och visst är påtryckningar från diverse håll en bidragande orsak.

I will see you in far off places

Nej hör ni, min tappra lilla skara. Nu lägger jag ner. Jag är uppenbarligen inte intresserad av att göra det här till det jag hade tänkt att det skulle bli. Dessutom tycker jag inte att det klär mig. Puss.

Tillåtet att förfalla

För övrigt är min uppfattning om Anna Anka-debaclet att Newsmill blivit hackat. Och den gode hackern gör oss en tjänst. Tack!

Tänk vad pappa är rolig!

Idag i väntrummet på bvc så var det som vanligt en massa mammor med bebisar och bara en pappa med bebis. Bebisen var enligt min bedömning 5-6 månader. Deras sköterska kom ut och pratade med dem innan de skulle in på vaccination.

- Var är mamma idag då?

- Hon jobbar faktiskt.

- Jaha, oj då! Så då får du hålla ställningarna?! Gud vad kul! Och roligt för ert barn också.

- Hehe, ja, hon var tvungen. Fast jag tycker att det är skitkul, att jag får den här möjligheten...och... (mumlar och tystnar, de går in i rummet).

Ok. Det är jättebra att hon tycker att det är "kul" att han är hemma. Visst. Men vad fan? Detta är 2009. "Hålla ställningarna"? Han kanske till och med är schysst och "passar" sin son någon kväll då och då så att mamma kan gå ut och träffa sina polare? Tänk va.

Jag blir så jävla besviken så jävla ofta. En gång för inte så länge sen träffade jag flera andra som har barn (det tillhör inte vanligheterna i mitt liv). En av dem ansträngde sig verkligen för att visa att hon var modern och sa, apropå att lämna bort sina barn: "En del är ju oroliga när pappan passar barnen till och med, men det är inte jag. Herregud".

Förlåt!

På lördag har vi varit föräldrar i tre månader (eller ja, vi var väl det redan innan hon föddes? men jallafall). Hurra! Man kan sammanfatta erfarenheten med följande mening, som vi säger fem gånger i veckan var:

Alltså, alla sa ju precis såhär, att det var precis såhär, men det är först nu man verkligen fattar vad dom menade liksom. På riktigt.

Det gäller det mesta. Hur förlossningen kändes, hur mycket man älskar sitt barn, hur lite man faktiskt bryr sig om att man inte får sova, hur orolig man är för allt. Och så dagens erfarenhet: Hur jävla jävla plågsamt det är när ens barn får sina vaccinationssprutor. Jag fattade väl att det skulle bli jobbigt, men inte så jobbigt. Inte att jag skulle bli illamående och skakig i benen. Känner mig som världens största svikare. Det var vi som tog dit henne, la henne på bordet, hon fattade ingenting, kollade in den fina mobilen med stjärnor och så wham så kommer det ondaste hon någonsin känt, två gånger efter varandra. Jag vill att hon aldrig mer ska gråta som hon gjorde idag. Men det vet jag ju att hon kommer att göra. Om inte annat ska vi gå igenom samma procedur om två månader igen.

September

Äh va fan. Varför skulle jag sluta skriva här? Nej.

Sen sist har jag... lekt med min fantastiska dotter som numera skrattar nästan jämt och ibland kan ta tag i saker och stoppa dem i munnen. Samt vända sig till sidoläge. Och säga gyy, shuu, äouw och många andra intressanta och vackra ljud.

För egen del har jag låtit bli att väga mig men igår gick jag igenom och städade garderoben. Det var en oväntat positiv upplevelse! Många plagg hade blivit helt förträngda under den evighetslånga graviditeten och se, de gick på! Inte alla, inte helt och hållet, kanske inte alltid lika snyggt sittande som innan, men ändå. Jag välkomnar nu hösten med öppna armar. Fast min finkamera har pajat verkar det som. Lagom tills nu när jag ska förverkliga mig själv (mohahahaaa). Kanske får önska mig en ny när jag fyller... trettio... om mindre än en månad.