Vilket år är det nu igen?

Mitt favorit-hatobjekt alltombarn.se slår till med en artikel om hur man som förälder kan bredda könsrollerna för sina barn. Lättviktigt, förvisso, och vi vet allt redan, men ändå bra. Kanske ska jag inte vara så hård mot denna stackars blaska. Men jag orkar inte läsa de bittra kommentarerna. Jag kan dem redan. (Det här är det dummaste jag har hört, ska min son tvingas ha kjol nu också? Kom inte här med ert jävla feministdrammel.). Hans poäng om att jämställdhet i Sverige handlar om att flickor/kvinnor ska bli mer som pojkar/män är väldigt viktig. Fundera på den. När jag ändå var på humör läste jag hela DN:s artikelserie om män och våld, där Ingemar Gens dyker upp igen, i en chatt och i en artikel. Är män brutala av naturen? diskuterar den intressanta kopplingen mellan mansrollen och våldsamhet. Här citeras även biologisternas härförare Martin Ingvar. Det som stannar mest hos mig är detta med att lära pojkar att uttrycka sig ordenligt. Att inte förekomma dem i deras behov hela tiden - de måste berätta vad de känner och vad de vill ha. Till sist en välbehövlig påminnelse om det fantastiska arbete som startade på förskolan Tittmyran i Gävle och som jag hoppas fortsätter sprida sig över landets förskolor och skolor. Ta detta som fredagseftermiddagens läsning nu när ni ändå inte jobbar. Det är viktigt och även om vi hört det förr tål det att upprepas, igen och igen. Uppenbarligen, eftersom jag fick lära mig förra veckan att om man ger en liten flicka en docka så tar hon hand om den, medan om man ger den till en liten pojke så slår han den. Det är medfött.

Och kära Liv upplyser mig, bland mycket annat som jag egentligen inte vill veta, om att när EU-politikerna reser till Strasbourg ökar prostitutionen där.

Röv

Jag har drabbats av fruktansvärda smärtor i vänster skinka. Först tänkte jag att det är det gamla vanliga: inte rört mig ordentligt, taskig rygg, bara att knaka till och vara noga med yogan. Men knakandet hjälpte inte och smärtorna tilltog. I onsdags kväll stod jag en kvart på mitt hotellrum och kved för att få av mig byxorna och ta mig in i badrummet (helt ärligt alltså). När det är som värst kan jag inte lyfta benet, inte sätta ner benet, inte stödja på benet, inte sluta stödja på benet, inte böja ryggen eller vrida ryggen. Det hugger till vid godtyckliga tillfällen under dessa moment. När jag är stilla känns ingenting. Jag har förstått att det jag har att välja på är foglossning och ischias, eller möjligtvis det andra som en följd av det första. Jag klurar på vad som är värst, foglossning verkar vara plågsammare och mer invalidiserande, men fösvinner efter att barnet är fött. Ischias kan vara lite snällare men stannar å andra sidan ofta kvar (livet ut?). Jag ska ringa barnmorskan så att jag kan få hjälp. Men inte nu. Sen. Tills vidare grimaserar jag när ingen ser, slutar jag att andas för att jag plötsligt och okontrollerat utbrister "hnn" och tackar gud för att min bil är automatväxlad och har backkamera.

Curtains

Jag har sett fram emot den här kvällen. Gottat mig hela dagen. Ensam hemma, måste inte gå och träna eller annat skit (eller tvätta håret, en av de jobbigaste grejerna jag vet), kan sova lite längre imorgon. Lönen är färsk och jag behöver handla en massa på internet och dessutom betala räkningar (ja jag tycker att det är ett nöje). Och så har jag en ny göttig excelkalkyl ogjord. Sen pajar den heliga kvällen av att jag är så jävla långsam och inte kan laga mat när inte J är hemma. Ok, det är ingen katastrof, än, men jag har inte kommit längre än till att förstrött söka fram lite böcker på adlibris och kolla ifall jag hittar bankdosan. Och fastnat i Spotifyträsket. Inte pallar jag flytta datorn till stereon och koppla in förstärkare och högtalare, nej jag sitter här och har emotionella nostalgitrippar till kackigt datorhögtalarljud. Jag vågar knappt berätta vad det är för gamla gråtlåtar jag suger i mig, förutom det titeln antyder då. Och så kan jag inte laga mat när inte J är hemma. Jag borde inte säga det här nu, för ni tror att jag inte bryr mig om bebisen i magen, men det är klart att jag gör. Jag tror den klarar sig utmärkt en kväll på fil och mackor med jordnötssmör. Den får ju vitamintablett och blutsaft också, så den ska inte klaga. Men jag ska. Kall frukostmat kanske mättar, men inte på djupet. Magen är full men jag är fortfarande kall och trött.

Meh sluta gnäll.

Kaka

Nu har vi haft vårt första kakbanksmöte! Det blev såklart skitbra. Goda kakor och glada människor som lånade ut pengar till folk som behöver dem men inte kan få lån av banken. Vi lånade ut till en kvinna i Ukraina som säljer kläder och en man i Tadjikistan som säljer skor. Perfa. Och så fick jag träffa bebis-Truls! Tillsammans gjorde det min helg.

Igår var jag och J på stan för första gången på mycket länge. Det är så himla tråkigt. Duktig som jag är tog jag tjuren vid hornen och provade ut och inhandlade den värsta av alla fruktansvärda saker: en bh. En jättebred, tjock, stor och mjuk sak, eftersom jag börjar få skavsår av mina vanliga. På magen. Den putar alltså så mycket redan att nederkanten på bh:n skaver. Det ni. När jag pallar ska jag börja lägga upp bilder på den (magen alltså), det har jag förstått att man ska.

Och så har vi sålt vår lägenhet. Det gick bra. Nu vill jag bara flytta. Eftersom jag har svårt att gå uppför trapporna redan nu hoppades vi på inflyttning tidigare än första maj, men det gick inte.

Jag var på utbildning torsdag-fredag. Den var jättebra, faktiskt. Ledarskap och personlighetstyper är annars det som är märkt med den största ordbajseri-varningen, men detta höll måttet och mer därtill. Dessutom gillade jag mina arbetskarater. Synd var det dock att efter allt det braiga kom en obegriplig stund som handlade om de medfödda skillnaderna mellan kvinnor och män, och vad de leder till för skillnader i beteenden och kommunikation. Kvinnor är ju till exempel sämre på matematik, det är medfött. Vi pratar dessutom i munnen på varandra och har taskig förmåga att arbeta systematiskt. Och när kvinnor blir upprörda får de en gäll röst som män tycker är obehaglig.

Jag behöll lugnet, påpekade bara hela tiden att tänk om det är inlärt, allt det du säger nu. Det kan ju vara så att vi, redan som helt nyfödda, påverkas i olika riktningar och lär oss vad som är ok och inte. Så skulle man kunna tänka sa mannen, men så är det nog inte.

Ok

Lugn. Jag är kvar. Allt är bra. Jag har bara inte varit hemma eller haft tillgång till internet eller tid. Inget särskilt har hänt alltså. Nu är jag så trött att jag inte orkar skriva, men jag återkommer.

Sova med fienden

Det skulle alltså dröja tills 2009 innan vi fick en könsneutral äktenskapsbalk. Jag ropar "äntligen" och tar en extra oliv till maten. Eller? När jag läser igenom det så verkar det som om det fortfarande är problem för vissa människor. Man ska fortfarande få lov att diskriminera folk, helt utefter sina egna preferenser läser jag. Ok. Ett steg i taget. Men sen då? Ja, det finns tydligen vissa - och då menar jag inte fradgatuggande fanatiker, utan helt s.k. vanliga, eller åtminstone folkvalda, politiker - som tycker att detta är ett hot. Jag eldar upp mig och börjar läsa. Sen ser jag ju, mellan svamlet om att ingen ska tvingas att behandla andra jämlikt, att de har rätt. En civilrättslig samlevnadsbalk är ju precis det vi behöver. Ett äktenskap är en juridisk pakt (och en kvinnofälla, piper en del av mig andfått), punkt. Jag har aldrig förstått grejen med att gifta sig i kyrkan när man inte är kristen. Med kristen menar jag att man erkänner Jesus som guds son, som kom till jorden och dog på korset för att frälsa oss från våra synder (förlåt mig ni som vet den exakta definitionen, men jag tror att ni förstår vad jag menar). Jag ska inte gå vidare in på detta hyckleri här, ni som känner mig vet att det är en av mina hjärtefrågor och ni har hört mig svamla om det så många gånger redan. Om du är religiös på något sätt, och har ett behov av att ha en religiös ceremoni i anslutning till att du ingår en juridisk pakt med en annan människa, fine. Då får det vara en sak mellan dig och din församling. Sen är det en annan sak (också värd att bekämpa) att vissa samfund inte tillåter alla sorters människor att leva fritt efter eget huvud - t.ex. genom att inte viga samkönade par - men det är liksom en annan fråga.

Så kom det sig en dag i januari 2009, att jag helt plötsligt fann mig på de frireligiösas sida. Jag ryser lite och undrar hur jag ska ta mig ur min sinnesstämning. Be till satan? Ja för att jävlas då, men det biter liksom inte eftersom jag inte riktigt erkänner honom heller. Jag gör det lite ändå, bara för sakens skull. Supa kan jag ju av naturliga skäl inte göra. Det slutar med att jag lägger av en riktigt saftig fis och tar fram en kortlek och lägger patiens. Eller just ja, jag bär ju en äkta oäkting i magen, det räcker ju gott och väl.

Datan

Om man har en dator som tar exakt fyra minuter på sig att öppna fönstret "Den här datorn" och sen ägnar en halv minut åt den fantastiskt fantasifulla animationen med en ficklampa som spejar efter filer, för att slutligen visa innehållet, är det då man ska köpa en ny? Eller är det när man startar datorn och den stänger av sig DIREKT eftersom strömsladden inte är i - även om den varit i de senaste trehundra timmarna datorn var igång? Eller när öppnandet av en excelfil tar två minuter? Ni behöver inte välja - alla villkoren är nämligen uppfyllda. Om inte datorköp vore så fruktansvärt jobbigt och om inte pappa bodde 70 mil härifrån skulle problemet vara löst redan. Nu lär jag ju sitta med den här i ett år till innan något händer.

Jag kollade just in menyn på restaurangen vi ska till ikväll och konstaterade att de inte har något jag kan äta. Alls. Det här med listeria i ostar existerar ju inte i danmark heller, så att försöka förklara vad för ett konstigt vegetar-smörrebröd jag vill att de ska åstadkomma lär ju bli lite trixigt. Brace yourself Jason. Jag måste grunda väl.

Tiden

All den där tiden jag skulle få, den har jag inte fått än. Men det har ju bara gått två dagar. Hold your horses. Ikväll ska vi till Köpenhamn och fira en sextioåring, imorgon ska vi förhoppningsvis skriva kontrakt med köparen av vår lägenhet. Torsdag-fredag ska jag på utbildning med obligatoriskt samkväm på kvällen (hu) så jag får inte åka hem.

Jag har börjat känna av ett humör som påminner om puberteten, men - lugn nu - inte alls lika allvarligt (riktat främst till mina arma föräldrar och min syster som var med på den tiden, ni behöver inte oroa er). Å andra sidan har jag varit så överjävla glad i tre år så det är väl på tiden att bli lite arg. Jag tror cyklande till och från jobbet kan hjälpa. Eventuellt.

Man får ju inte skriva sånt här på arbetstid så det blir inte mer just nu.

Klart

Det jävla PM:et är inlämnat! Jag ska fira det med... att laga mat?

Och apropå diskussioner på senare tid: Det är alltså Ryssen man ska vara rädd för. Då vet vi.

Imorgon ska jag börja motionera igen. Annars kommer jag att gå under. Att gå uppför fem trappor till lägenheten, utan att pausa, gör mig så andfådd att det bränner i halsen. Ungefär som att springa runt Pildammarna förr i tiden.

Snart tillbaka

Efter den här dagen kommer jag att ha oändligt mycket mer tid. Då är jag nämligen klar med min sista kurs (för alltid?). Jag sitter nu och petar in alla mina beräkningar i en rapport där jag lite svajigt sådär försöker förklara hur jag har tänkt. Vad tror jag om de framtida investeringarna och kommer de kortfristiga lånen att öka? Massa blaj blir det men har jag tur orkar inte läraren fördjupa sig i det utan köper det rakt av. Beräkningarna stämmer ju. Har jag tur får jag godkänt och då har jag oändliga oceaner av fritid helt plötsligt. Jag tar ut det lite i förskott och sitter och gläder mig fast jag har säkert flera timmars arbete kvar. Som en liten paus passar jag på att rapportera om läget.

I fredags hade jag för första gången kläder som gjorde att det syntes att jag är gravid. Alltså normala kläder, som jag alltid borde ha från och med nu. Inte uppknäppt gylf under den bylsigaste tröjan jag kan hitta. Men det är som att gå till jobbet första dagen efter att man färgat håret, det är liksom jobbigt att folk ser. Nu har jag brutit isen, i alla fall här i Malmö. Återstår att se om jag vågar vara lika djärv på de andra ställena. Jag hade planerat att säga till dem i Göteborg hur det var, men visste inte hur jag skulle säga det så det blev inget.

Igår var vi på examensfest, mycket trevligt. Där var en tjej som ska ha bebis i mars, dvs. hon hade mycket större mage än jag. Ändå gick vi hem först av alla eftersom jag inte orkar sitta upprätt särskilt länge efter att jag ätit kalasmängder mat. Den andra tjejen satt glatt kvar, skruvade inte ens på sig. Går det över sen eller? Har hon bara större självbehärskning och tål mer plågor? Dessutom har jag svårt att hålla ögonen öppna efter klockan tio på kvällen. Inga tecken på det hos henne. Antar att det också går över sen då. Känns skönt att veta.

Och mitt i middagen var det ett fyrverkeri utanför, trodde vi alla. Sen visar det sig att det är en meteorit. Större än normala sådana, tydligen. Jag vet att man får skäll av bittra kommentatorer i Sydsvenskan om man säger så här, men känns det inte lite väl... symboliskt, allt som hänt här i Skåne på sista tiden? Jätteblixt, jordbävning och nu en ovanlig meteorit. Fast egentligen tänker jag inte så, det kändes bara som att jag måste skriva det.

I kategorin saker ingen sagt om hur det är att vara gravid, som förövrigt är rätt välfylld vid det här laget, ingår att ingen har sagt att det faktiskt känns som att någon håller på att blåsa upp en ballong inne i min mage. Dvs. graviditeten är faktiskt som en alien som tränger sig på, och det där med att kroppen anpassar sig och att allt kommer gradvis tror jag inte riktigt på.

Tillbaka till börsvärden och aktiekurser (verkligen min grej, eller hur).

Stoppa matchen

Alltså nu är det fan dags att stoppa matchen. Med åldern har jag tyvärr blivit mer och mer avtrubbad i mitt politiska uttryck, särskilt när det gäller utrikespolitik, men nu är det fan nog. I morse när jag körde till Halmstad blev israels ambassadör intervjuad i P1 morgon och det fick mig helt kokt. Jag orkar inte utveckla det här, lyssna själva.

Igår pratade jag med en lite yngre kollega som har en son på tio månader. Under julledigheten, berättade han, hade han upptäckt hur kul det var att vara med sin son. Kanske skulle han vara lite pappaledig sen, i anslutning till semestern. För det var ju så kul. Och jobbigt! Det hade han inte varit beredd på. Nu förstod han varför det inte alltid var diskat när han kom hem från jobbet.

Och så har jag kommit på en femte gubbstrategi: Att argt svara: Vad fan frågar du det för, det borde väl du veta?

Trots allt detta är jag vid gott mod. Jag har upptäckt att två personer jag känner är gravida nästan exakt lika mycket som jag själv. Ingen av mina nära vänner som jag umgås med här och nu, men en gammal barndomsvän i Uppsala och en före detta kollega. Så nu kan jag följa dem via internet och inte känna mig så ensam och udda. Alltså jag skoja, jag känner mig inte ensam och udda. Men att påstå att det råder babyboom i min omgivning vore att överdriva.

God fortsättning

Hej. Förlåt. Mitt internet ligger hoprullat bakom garderoben eftersom lägenheten ska se clean och fin ut eftersom den är till salu. Så jag har inte kunnat berätta något intressant förrän nu. Nu när jag sitter på mitt vanliga hotell i Göteborgs oljehamn. Pisseblåst och surt regn utanför, som sig bör. Jag fick ett personligt kort där de hälsar mig välkommen tillbaka och ett litet knyte med frukt och godis. Allt för att jag ska känna mig som hemma. Det ska bli mindre sånt här nu, jag tänker inte resa som jag gjorde förra året. Vi har ju investerat i dyr videokonferensutrustning som dessutom är grymt bra, så varför ska jag slicka E6:an 100 mil i veckan? Gå upp kvart över fem? Nä, skärpning gubbar.

Jag tänker inte skriva så mycket som jag vill om mitt jobb, eftersom allt man skriver på internettet alltid finns kvar och förr eller senare hittar dom en och dessutom är jag ju så dum att jag använder jobbdatorn till detta just i denna stund. Men hur som helst, man kan konstatera att jag får mer gjort än i november-december, men att i vissa situationer måste jag uppfinna hjulet varenda jävla gång. Och att jag har lätt att tappa koncentrationen.

Genom att jobba har jag lärt mig mycket om gubbar. Det är inte så svårt att lära sig mycket om gubbar, eftersom gubbarna finns överallt och tar så mycket plats. Nu får ni själva gissa om jag bara har jobbat på ett ställe eller hundra, men både internt och externt ser jag samma mönster. Gubbarna kommer undan med det. Varenda gång. Jag visste nog att det är så här det är, men ändå blir jag förvånad och fascinerad och förbannad. Tänk dig att du är ansvarig för glassortimentet på ett företag som säljer glass och du får frågan hur fördelningen ser ut mellan vanilj- och chokladglass. Du har ingen aning, men du är gubbe så det gör inget. Du kan då välja en av flera gubbstrategier, beroende på vilken gubbtyp du är och hur mycket du vill sätta dit bruden som är så dum så hon frågar:

1: Glatt utropa "Jag vet inte! Men jag vet vad en heter hos leverantören, du kan ringa dit!" och vara jätteglad och trevlig och ta udden av det hela.
2: Myndigt bröla "Varför undrar du det? Det där har min avdelning koll på, du behöver inte bekymra dig"
3: Helt enkelt säga "Du det har jag ingen aning om" och sen bara skita i det och gå därifrån

Vi kan lämna skälen och strukturerna därhän för nu, det som stör mig på det mest akuta sättet är att Det är mitt jobb att ta reda på den jävla glassfördelningen och Det är gubbens jobb att svara och framförallt Han kommer undan med det. Hur fan går det till? Själv håller jag på att gå under av ångest om jag glömt skriva ut papper till alla innan mötet börjar. Skulle jag dessutom inte ha en aning om hur glassen är fördelad skulle jag säga upp mig.

Glass är i detta exempel bara ett exempel. Jag jobbar inte med glass.

Nog om jobbet. Vi håller alltså på att sälja vår lägenhet. Det är inte så kul när den ska visas, allt man äger måste man ju gömma. Men det har kommit jättemånga och tittat så det ska nog gå vägen.

Jag har även berättat för min chef om bebisen. Han blev jätteglad, fast det visste jag att han skulle bli. Långt innan Fisgrisen ens var påtänkt, när jag fick min nya tjänst, redogjorde han noggrant för att nångång kommer jag att vilja ha barn, och då har han tänkt lösa det med min tjänst och resandet, det är inget jag behöver bekymra mig om. Jag litar på det. I gubbväldet finns luckor och ljuspunkter.

Och åh! Jag och Lina har dragit igång en kakbank. Så himla bra det kommer att bli! Om du inte har lust att kakbanka, kolla ändå in kiva.org. Börjar man läsa bland projekten är man fast och vill låna ut till alla och det tycker jag att man ska så iväg med dig nu.

Löken

Eftersom jag är en sån oerhörd expert på att löka läser jag mycket skit på internet fast jag egentligen inte vill. Nu till exempel borde jag verkligen plugga (nähä?!?) och därför sitter jag som vanligt med den dagliga rundan, två-tre varv, för man vet ju inte ifall någon har skrivit något nytt medan jag inte tittade. DN (som för övrigt inte är så jävla bra egentligen, men man måste ju läsa vanliga riksnyheter om Stockholm?) har nåt samarbete med en lättviktig nättidning som heter Allt om barn. Den är som Metro fast handlar bara om barn. Min selektiva perception reagerar alltid på deras rubriker som alltid handlar om graviditet eller bebisar. Varje gång är det samma visa - fem sms-långa tips i en lista typ "Så vet du om du är gravid - 1: Du mår illa 2: Du kan få ont i huvudet 3: Din mens kommer inte " osv. Oftast gjort som ett bildspel så att läsarna ska orka med all text. Ändå läser jag. Varför? Idag nappade jag på den här: Spara pengar i mataffären. Va? Varför läser jag det ens från början? Och vad fan skriver de? Och vad är det för källa liksom? Hur skulle det funka att helt enkelt läsa prislapparna i affären? Men värst av allt: "Men du ska inte tro att något är nyttigare för att det är ekologiskt, säger Robert Murray till Newsforparents.org". What? Jag fattar inget.

Sen tar jag aldrig del av normal populärkultur typ Idol, Let's dance, radio där de spelar musik eller populära bloggar som andra läser. Jag väljer helt enkelt att lägga min tid på alltombarn.se och att hoppas på att mina tre favoritbloggar ska uppdateras eller kolla ifall Friskis har nåt roligt pass i veckan. Så fick jag kokettera med det också. Det riktiga problemet är väl snarare att jag inte heller väljer att lägga tiden på att antingen göra det jag borde eller läsa nåt meningsfullt.

Därför ska jag från och med nu inte använda internet på hela kvällen.

Fit

För första gången greps jag nyss av jag-kan-ju-inte-skaffa-barn-NU-panik. Inte särskilt allvarligt, men ändå. Det löjliga är skälet: Att jag är så ofantligt ung som 29? Nej. Att jag är psykiskt instabil? Nej. Att jag jobbar på ett företag som kastas hit och dit i finanskrisens hårda vindar? Nej. Vadåför då? Jo - för jag skulle ju vilja träna jättemycket på Friskis och bli ruskigt fit. Ok. Då vet vi det Anna. Synd att du inte gjorde det i våras och somras då, när du hade chansen.

I alla fall så har jag spanat in alla baspass och vänta barn-pass (1 st) och ska nu till och med överväga att överge min offentliga bad-skräck för att gå på vattenjympa för gravida. Bara det sista snoret försvinner så är det dags.

Första dan på jobbet efter jullovet gick över förväntan. Jag hade energi och ringde runt och bokade in viktiga möten nästa vecka och tog tag i surdegsmail direkt. Det kan ha att göra med att jag drack kaffe. För första gången sen jag blev gravid blev jag faktiskt sugen på kaffe och följde därför impulsen. Det var ok, inte så gott som jag mindes det, men ok. Och farten fick jag ju upp.

Interlude

Jag är ledsen men just nu har jag inte så mycket att komma med förutom min förkylning och mitt pluggande (som oftast inte blir av). Jag hade heller inte tänkt att denna blogg skulle handla så jättemycket om graviditet, men det är svårt eftersom jag skriver om det jag tänker på och det är svårt att inte tänka på att jag är gravid. Just nu sitter J och kollar upp vilken vagn och säng vi ska ha. Vi delar upp det så att han tar det största ansvaret för alla såna praktiska saker och jag sköter själva bebisbakandet. Det känns bra.

Lördag

Wohoo! Jag skjuter tydligen upp PM:et lite till. Nu går jag och fikar i stället. Stackars killen som jag skriver med, jag lovade att han skulle få min del under dagen idag. Stackars mig eftersom det innebär att jag först måste läsa och lära mig det jag ska göra, sen göra det. Efter fika och häng. Innan jag blir för trött ikväll. Men det är också skönt att se att gamla takter sitter i. Precis som när jag var 21, inget har ändrats.

Mysmage

Extramagarna/mammamuddarna som finns på Polarn och Pyret och HM bland annat måste vara det bästa som hänt kläder sen (...vad? jag försökte komma på något som skulle visa att jag har koll men kom inte på något. Byxor?). Jag fattar inte varför jag var tvungen att bli gravid för att upptäcka det. Jag hade haft stor glädje av dem även innan, då jag av hävd samlar det mesta av mina reserver framtill precis under naveln, och dessutom tycker att de flesta tröjor är för korta. Och oavsett magform är de varma och goa. Rekommenderas! Så kallade mammabyxor däremot fattar jag inte grejen med. Om man ska ha typ vanliga byxor, inte mjukis, så ser det ju helt bäng ut? Och inte är det skönt heller? De sitter ju med sin lilla kant på höfterna liksom. Nej, jag tänker köra hårsnodden i knapphålet, mammamuddar och mjuka klänningar med mammastrumpbyxor - också något jag rekommenderar alla, oavsett antal personer i magen.

Jag har alltså inte börjat med mitt PM som jag lovade mig själv skulle bli klart idag. Det har varit så mycket annat. Som att glo på vaktmästaren när han bankar på elementrören och fixar till fogarna i badrummet. Hade ju inte gått utan min närvaro.

Nya tider

Vilket gnäll! Vilka ledsamma toner! Dåliga vibrationer! Vad är detta? Det var ju inte meningen med den här bloggen. Det är ju nytt år och livsandarna slår i taket. (Förutom för snoret då, men det tänker jag inte ens nämna). Solen skiner, jag har promenerat runt och till och med köpt saker till mig själv. Jag är ledig ända till den 7:e och jag har en underbar älskling som går omkring i lägenheten och hittar på sånger om allt möjligt. Det är J:s specialitet nämligen, sångerna. Just nu handlar det om spenatens och korvens förträfflighet, innan dess var det en fin bit om hur bra han är på att städa.

Och så är det fredag! Så fort jag har skrivit klart mitt jämra PM ska jag hitta på något kul.

2009 blir som vanligt det bästa året hittills. Det som ska lyftas fram lite extra i år är mitt sociala liv och min lediga tid. Det har varit ett par år nu med för mycket jobb(-resor) och pluggande och därmed en för trött Anna för att palla umgås så mycket. Inte ok! Därför har jag bestämt att jag inte ska läsa någon kurs den här terminen. "Men," säger Duktiga Anna, "när ska du då bli klar med B-kursen i Företagsekonomi? För du lär inte göra den sen när du har ett litet barn." "Nej kanske inte det," säger Riktiga Anna, "men då skiter jag i det. Jag har ju klarat mig utmärkt hittills, right? Det är väl roligare att vara ledig".

Nyår och nyårsdag

Nyårsafton var perfekt och mycket trevlig. Vi åt middag hos L&J och allt var jättegott och jag, L och S vann På Spåret och jag orkade vara vaken till två. När vi kom hem hade vi fortfarande ingen värme i lägenheten, trots att vaktmästaren varit här för andra gången tidigare på dagen. Men nu börjar vi bli vana.


(Nu kommer en varning för medlidande-tiggande och uppmärksamhetsbehov.)

Jag vaknade halv fem imorse av vansinniga smärtor i bröstkorgen, armarna och halsen. Duktig som jag är ringde jag sjukvårdsupplysningen och undrade vad jag skulle göra nu när jag fått en sättning mellan två kotor och jätteont mitt i natten, kunde man kanske komma till vårdcentralen på morgonen? Näpp, för man skulle prompt åka till akuten och kolla så det inte var en livshotande infektion, jag är ju förkyld!. Happ, tio över fem skrevs jag in, fick ta alla prover och test och tjata om att jag är gravid och att jag nog har en sättning mellan två kotor. Detta pågick i ca en timme och resultatet blev att mitt budskap om kotorna inte gick hem hos någon av läkarna. Tre timmars dryg väntan, förvisso i eget rum, sen kom beskedet att jag hade dålig sänka och dåliga "hjärtmarkörer" (låter som något man sätter på brev när man är åtta år?) och måste stanna och helst röntga lungorna. Det ville jag bestämt inte, eftersom det inte är bra för bebisen. Den tredje läkaren, en ärtig snyggläkare, gick med på att om jag har/får lunginflammation så märker jag det, och kan komma in igen. Hjärtmarkörerna kunde man dock inte släppa. Jag måste vänta till klockan elva för ett nytt prov, sen till halv ett för att få reda på att provet var ok och att de dåliga markörerna kunde berott på att jag är gravid och testet är så känsligt.

Så, en hel arbetsdag på sjukhuset för att få reda på att jag har virus i kroppen, ska akta mig för lunginflammation och kan ta alvedon mot smärtorna i bröstet. Som för övrigt gått över nu.

Roligast var att en av läkarna skrattade åt mig när jag sa att jag var i vecka 15. Bara 15! skrockade hon. Vet inte om det var min uppknäppta gylf och fem kilo extra på magen som gjorde det eller om hon bara tyckte att man inte var så gravid när bara en tredjedel gått, lönt att berätta liksom.