Lyckan och sorgen

Fatta lyckan när jag satt i soffan och blev hungrigare och hungrigare och gnälligare och gnälligare och inte visste varken ut eller in och plötsligt kom på att jag har åtta bitar sushi i kylen. Så jävla förutseende jag var igår när jag köpte dem! Eller så var det bara det att jag inte vågade tro på att en portion ångkokt lax skulle räcka utan var tvungen att köpa sushi också. Hur som helst. Jag blev glad.

Annars är jag inte så glad idag. Jag känner mig mer som ett ufo än på länge. Jag tänker att jag får skylla mig själv för att jag inte umgås med folk från förr längre. Skaffa barn liksom, finns det något bättre sätt att isolera sig? Och sen fastnar jag i en ond tankekedja som ser ut ungefär så här:

Jag umgås för sällan med folk jämfört med förr -> tänk om de inte tycker om mig -> fan vad bortskämd jag är, det finns massor av människor som är helt ensamma, jag har i alla fall nära vänner som jag gillar och som gillar mig och världens finaste älskling och en skatt i magen -> fy vad hemskt med alla ensamma människor -> usch tänk om de är mobbade också -> folk är så elaka -> det finns folk som slår djur (ser inre bilder av små ledsna hundvalpar/griskultingar)

osv. Detta kanske framstår som ett försök att vara lustig, och själva beskrivningen kanske är det, men tankebanan är verklig och den får mig att vilja böla. Jag måste rycka upp mig.