Apor

Moahahaha. Jag har fått en skitviktig arbetsuppgift. Jag får fabulera helt fritt och det är alltså skitviktigt. Men lite bråttom. Man kan också se det som att någon kommit in och satt en apa på min axel. Nu måste jag ha och försvara apan. Dessutom är en annan skitviktig, och dessutom återkommande, apa på uppsegling rakt mot mitt skrivbord. Redan innan jag fått den apan undrar man vem som ska ha den sen när jag är ledig. Skiter väl jag i, säger jag. Återkommande grejer är inte riktigt min påse, men den här är jag nyfiken på för jag tror att den kan vara rolig. Och bra för mitt CV. Ett tag. Lagom tills mitten av juni ungefär, tänker jag mig. Oh, medan vi ändå är inne på självförhärligande och skryt kan jag berätta att en apa jag sysselsatte mig med att föda förra våren, och trodde var död, visat sig i allra högsta grad leva om och kicka ass. Jag är grym. Och tjock.

Nu känns bebisen varje dag, den tickar liksom och känns som en liten visp. Då blir jag glad och pratar lite med den (obs inte när andra människor kan höra, jag är ju en seriös människa). Själv är jag inte så trött men på ganska så jävla dåligt humör. Så dåligt för tillfället att ikväll när J inte är hemma är jag bara sur och väntar på att klockan ska bli sån att jag utan att skämmas kan gå och lägga mig. Att rensa garderoben, läsa och annat som jag egentligen suktar efter kan jag tydligen glömma för varje gång jag är hemma vill jag bara bädda ner mig i sängen. Varför? Ja alltså jag vet att ert svar är att du är på smällen! men jag godtar det inte riktigt. Jag har nämligen hört, från initierade källor, att graviditeten är ett välsignat tillstånd, då jag känner mig starkare och piggare än vanligt, det glänser om mig (jag har en speciell glow), ja livet riktigt dansar fram och jag känner dess mirakel inuti min kropp.