Gå inte på den lätta

Ni vet det där med att "kvinnor kommer inte överens med varandra. De konkurrerar alltid och är skittaskiga mot varandra". Ni vet att det är männen som hittat på det va? För att inte kvinnor ska hålla ihop och stötta varandra. För att männen tjänar på att kvinnor är ensamma, att de bara hänger med sin man, typ. Och så går tjejerna på det, "aha, det är så man ska vara om man är tjej, för det tycker killarna".

När jag var ung (18-23) gick jag i fällan själv. Jag ba: alltså jag umgås mest med killar. Jag vene, det är liksom lättare. Tjejer är liksom.... svårare. Eller nåt. Och jag gjorde det. Umgicks mest med killar alltså. Det var ju kul och så. Jag ansåg att jag var feminist, och det var jag också. Men jag fattade ändå inte. Sen fattade jag.

Jag umgås fortfarande med killar (såklart), men jag har fattat två saker:

Det är inte sant att tjejer inte kommer överens med varandra. Tjejer är kul att hänga med.
Det är superviktigt att tjejer stöttar, peppar och lyfter varandra. Det är det viktigaste av allt.

Nu har jag en regel i mitt liv som handlar om att jag alltid är extra noga med att stötta och lyfta fram tjejer och deras prestationer. Särskilt på jobbet ser jag till att alltid påpeka extra mycket om det är en tjej som gjort något bra, som borde få ansvar för ett nytt projekt eller kanske en helt ny tjänst. Jag talar om för tjejer när jag tycker att de är grymma. (Obs att detta gäller när jag verkligen tycker att de är grymma, inget hittepå). Jag skulle kunna vara ännu bättre, men jag har detta som en tumregel och ju mer jag tänker på det och pratar om det, desto mer lever jag efter den. För att vi ska komma någonvart, för att ändra gamla ruttna tankemönster, måste vi tyvärr behandla varandra lite olika ett tag. För att väga upp.

Jag hoppas att det här är självklart för er, men jag vill ändå säga det, för det är viktigt. På rikt.

Gubbröv

Gubbröv
Gubbröv
Gubbröv


Idag blev jag ett offer för gubbrövsmentaliteten och min egen jävla flathet. Jag lovade helt sanna saker om vad vi (jag) kan göra och vad vi (jag) kommer att leverera. Då får helt plötsligt två gubbar - på min sida! I samma bolag som jag! - ett anfall av gubbröv och är tvugna att säga Anna - hur tänker du få fram detta? Det går ju inte. Vi klarar det inte. Det är så svårt. Ja det är omöjligt. Underförstått Snacka inte om sånt som vi borde ha bättre koll på än du och som kan leda till att vi måste jobba. Jag blev så jävla paff och förbannad att jag bara blev tyst. Och det är det som stör mig, mer än gubbrövandet. Min strategi? Hålla käften och se till extra mycket att bevisa att de har fel och jag har rätt. Och ta åt mig all ära för det. Jag önskar att det fanns som kiropraktorer fast för ens beteende. Krack, så knäcker de till på de ställen där det låst sig, och så kan man röra sig fritt i gubbaland igen.

Stoppa matchen

Alltså nu är det fan dags att stoppa matchen. Med åldern har jag tyvärr blivit mer och mer avtrubbad i mitt politiska uttryck, särskilt när det gäller utrikespolitik, men nu är det fan nog. I morse när jag körde till Halmstad blev israels ambassadör intervjuad i P1 morgon och det fick mig helt kokt. Jag orkar inte utveckla det här, lyssna själva.

Igår pratade jag med en lite yngre kollega som har en son på tio månader. Under julledigheten, berättade han, hade han upptäckt hur kul det var att vara med sin son. Kanske skulle han vara lite pappaledig sen, i anslutning till semestern. För det var ju så kul. Och jobbigt! Det hade han inte varit beredd på. Nu förstod han varför det inte alltid var diskat när han kom hem från jobbet.

Och så har jag kommit på en femte gubbstrategi: Att argt svara: Vad fan frågar du det för, det borde väl du veta?

Trots allt detta är jag vid gott mod. Jag har upptäckt att två personer jag känner är gravida nästan exakt lika mycket som jag själv. Ingen av mina nära vänner som jag umgås med här och nu, men en gammal barndomsvän i Uppsala och en före detta kollega. Så nu kan jag följa dem via internet och inte känna mig så ensam och udda. Alltså jag skoja, jag känner mig inte ensam och udda. Men att påstå att det råder babyboom i min omgivning vore att överdriva.

God fortsättning

Hej. Förlåt. Mitt internet ligger hoprullat bakom garderoben eftersom lägenheten ska se clean och fin ut eftersom den är till salu. Så jag har inte kunnat berätta något intressant förrän nu. Nu när jag sitter på mitt vanliga hotell i Göteborgs oljehamn. Pisseblåst och surt regn utanför, som sig bör. Jag fick ett personligt kort där de hälsar mig välkommen tillbaka och ett litet knyte med frukt och godis. Allt för att jag ska känna mig som hemma. Det ska bli mindre sånt här nu, jag tänker inte resa som jag gjorde förra året. Vi har ju investerat i dyr videokonferensutrustning som dessutom är grymt bra, så varför ska jag slicka E6:an 100 mil i veckan? Gå upp kvart över fem? Nä, skärpning gubbar.

Jag tänker inte skriva så mycket som jag vill om mitt jobb, eftersom allt man skriver på internettet alltid finns kvar och förr eller senare hittar dom en och dessutom är jag ju så dum att jag använder jobbdatorn till detta just i denna stund. Men hur som helst, man kan konstatera att jag får mer gjort än i november-december, men att i vissa situationer måste jag uppfinna hjulet varenda jävla gång. Och att jag har lätt att tappa koncentrationen.

Genom att jobba har jag lärt mig mycket om gubbar. Det är inte så svårt att lära sig mycket om gubbar, eftersom gubbarna finns överallt och tar så mycket plats. Nu får ni själva gissa om jag bara har jobbat på ett ställe eller hundra, men både internt och externt ser jag samma mönster. Gubbarna kommer undan med det. Varenda gång. Jag visste nog att det är så här det är, men ändå blir jag förvånad och fascinerad och förbannad. Tänk dig att du är ansvarig för glassortimentet på ett företag som säljer glass och du får frågan hur fördelningen ser ut mellan vanilj- och chokladglass. Du har ingen aning, men du är gubbe så det gör inget. Du kan då välja en av flera gubbstrategier, beroende på vilken gubbtyp du är och hur mycket du vill sätta dit bruden som är så dum så hon frågar:

1: Glatt utropa "Jag vet inte! Men jag vet vad en heter hos leverantören, du kan ringa dit!" och vara jätteglad och trevlig och ta udden av det hela.
2: Myndigt bröla "Varför undrar du det? Det där har min avdelning koll på, du behöver inte bekymra dig"
3: Helt enkelt säga "Du det har jag ingen aning om" och sen bara skita i det och gå därifrån

Vi kan lämna skälen och strukturerna därhän för nu, det som stör mig på det mest akuta sättet är att Det är mitt jobb att ta reda på den jävla glassfördelningen och Det är gubbens jobb att svara och framförallt Han kommer undan med det. Hur fan går det till? Själv håller jag på att gå under av ångest om jag glömt skriva ut papper till alla innan mötet börjar. Skulle jag dessutom inte ha en aning om hur glassen är fördelad skulle jag säga upp mig.

Glass är i detta exempel bara ett exempel. Jag jobbar inte med glass.

Nog om jobbet. Vi håller alltså på att sälja vår lägenhet. Det är inte så kul när den ska visas, allt man äger måste man ju gömma. Men det har kommit jättemånga och tittat så det ska nog gå vägen.

Jag har även berättat för min chef om bebisen. Han blev jätteglad, fast det visste jag att han skulle bli. Långt innan Fisgrisen ens var påtänkt, när jag fick min nya tjänst, redogjorde han noggrant för att nångång kommer jag att vilja ha barn, och då har han tänkt lösa det med min tjänst och resandet, det är inget jag behöver bekymra mig om. Jag litar på det. I gubbväldet finns luckor och ljuspunkter.

Och åh! Jag och Lina har dragit igång en kakbank. Så himla bra det kommer att bli! Om du inte har lust att kakbanka, kolla ändå in kiva.org. Börjar man läsa bland projekten är man fast och vill låna ut till alla och det tycker jag att man ska så iväg med dig nu.