Jag är inte trött men

Ni vet det där vissa säger, "jag är inte rasist men...", det förtjänar ju inte ens att kommenteras. Däremot har jag lagt märke till ytterligare ett steg upp på metaskalan: När folk säger att de inte är rasister (eller något med samma innebörd), i sammanhang där ingen ens hade kommit på tanken att de var det - eller att det de pratade om handlade om raser/folkslag/invandrare över huvud taget - om de inte tvunget behövde säga att de inte var rasister. Jag ska illustrera detta med ett exempel från verkligheten:

Vi diskuterar konflikter på en utbildning, och läraren nämner programmet "grannfejden" och hur intressant det kan vara ur rent studiesyfte. Alla berättar om olika erfarenheter av det programmet och liknande konflikter. En deltagare berättar "ja och så den här familjen i Kiruna... man ska inte prata om olika folkslag för det spelar ju ingen roll var folk kommer ifrån men... ja de höll ju på att ha ihjäl varandra med knivar till slut".

Ja? Precis som i alla andra exempel i diskussionen? Vad handlade diskussionen om? Konflikter, och hur de kan urarta till rent våld. Inte huruvida de inblandade hade någon särskild etnisk härkomst. Eller?

Och ovanpå detta har jag reagerat mycket på sista tiden över helt onödiga kommentarer kring att folk inte är svenskar, pratar andra språk utöver svenska, eller har andra normer/kulturer/familjebildningar än det vi oftast är vana vid. Liksom inte på ett nedlåtande sätt, men helt jävla ovidkommande. Jag kanske är extra känslig, men det känns som att en vardagsrasism smyger sig närmare och närmare inpå mig och jag klarar fan inte av det. Varför över huvud taget bry sig om att det där språket som de pratar med varandra på fikarasten är "något sånt arabspråk" eller danska? Jag fattar inte.

Ett exempel: En person som det finns mycket problem kring på mitt jobb. Han klarar inte riktigt av sitt uppdrag som arbetsledare och har skapat konflikter kring sig. Vi diskuterar situationen och att han uppenbart har svårt för stress, är noga med prestige och inte klarar av att vara flexibel. Det är sådan han är, frågan är om vi kan hjälpa honom och vad mer vi måste göra för att lösa situationen? Men diskussionen kommer gång på gång in på att han är från en annan kultur, det kanske är kulturella skillnader i hur man ser på ledarskap etc. etc. Ja? Ok en gång, men det spelar väl ingen roll? Tänk efter - faktum är att han har de här problemen, vi måste lösa det, punkt. Om det sen är för att han äter mycket morötter, hans mamma var dum när han var liten eller han kommer från ett visst land (där man inte tål stress?), spelar det någon roll?

Ett annat: Vi berättar för några andra om ultraljudet och konstaterar att när J var liten fick han följa med sin mamma och titta på lillebror på skärmen, men nu är det begränsat till max en person som får följa med. "Ja det finns ju vissa kulturer där man är väldigt många i familjen". ?? Ja och det är ett arbetsmiljöproblem för personalen att dagarna i ända ha en massa folk inne i rummet, om de sen råkar vara från "vissa kulturer" tror jag inte spelar någon roll.

Jag önskar att dessa personer förstod att hålla käften, annars markerar de - med små små medel - hela tiden att det finns skillnader och att dessa skillnader är viktiga. Det är de inte.