Ny era

Oh well. Jag lever fortfarande. Har bara inte haft lust. Skulle vara kul att säga att det har varit så mycket annat så jag inte haft tid, men då skulle jag ju ljuga. Det har varit som vanligt. Typ. Detta har hänt:

- Jag har sovit skitmycket inatt. Inte i sträck, men totalt sett. Det var en nödvändighet för att jag inte skulle bli helt kockobello. Kände att jag var på väg dit. Hejdade i tid genom att köra ut blondinen och bebisen i morse och somna om och sova till kvart över elva.

- Rut har utsatts för kalas galore och vant sig. Först på det första kalaset blev hon jätterädd och ledsen. Framåt kvällen vande hon sig och log till och med två gånger. Igår var hon ett riktigt societetslejon, satt och pratade och charmade folk och sen somnade hon mitt bland alla människor. Mission accomplished. Skönt eftersom vi ska kalasa varje lördag fram till jul.

- Jag har insett att jag ska jobba från och med tisdag. Halvtid, brukar jag säga, men när jag satte mig ner och räknade lite på det så måste jag jobba sju timmar om dagen ungefär. Vad är väl en underbar, tjock, babblig och alltid glad femochenhalvmånaders bebbe mot ett tomt och trist kontor och en härlig produktionsbudget?

- Jag har insett att julklappar måste inhandlas i princip NU för att inte stressen ska bli total.

- Jag har återupptagit kontakten med min underbara Sony F717. Jag lovar inget, men det kanske kan bli en och annan bild här framöver.

- Jag har firat färdigt min trettioårsdag (såhär snart två månader efteråt) och insett vad som är kul och vad som inte är kul när det gäller mitt sociala liv.

- Jag har gått på gatorna som en vanlig man - varit och ätit med Lina och Sofia på Tempo. Hade glömt IGEN att det är Malmös bästa restaurang (som man har råd att äta på). Och så ser man alltid en och annan kändis där. Inte för att jag bryr mig.

Det finns dåligt väder

Ha ha. Bara för att jag skrutit om att det inte finns dåligt väder längre och att jag minsann har en praktisk allvädersjacka så blir det STORM. Typ. Blöt luft kastar sig våldsamt mot vårt vardagsrumsfönster och jag fryser bara av att titta ut. Men man kan ju inte stanna inne ju. Bebisar måste vara ute minst en timme om dagen. Särskilt stadsbebisar, som ändå får alldeles för lite ljus och luft. Men liksom... nä.

Verkligheten

Jag försökte titta på Debatt igår kväll, om Vellinge. Jag klarade det inte, jag blev fysiskt illamående. Två idiotgubbar och två idiotkillar var med i direktsändning från ett idiotkök i Vellinge och hasplade ur sig obehagligheter med armarna i kors över bröstet.

Jag orkar inte gå in på vad de sa och hur jag vill bemöta dem. Min poäng idag är att det som gör mig sjuk är att det här är fan verklighetens folk. Folk tycker såhär. Överallt. Hela tiden. Mitt barn kommer att växa upp och ha det här runt sig. Fan i helvete.

Fast en sak måste jag bara säga. Apropå det här med att Barn?! Det är inte barn, det är ungdomar! 15-18 år! Och ofta är dom äldre, över 20 vissa av dem! Jaha? 1: Vad jag vet så är man per definition barn tills man är 18 år gammal, oavsett varifrån man kommer eller vad man varit med om. 2: Man kommer hit som "barn" och är "barn" tills annat bevisats, eller hur? Alla ska väl få sin sak prövad? Och man kan tänka sig att det finns skäl att låta folk stanna här, även om de fyllt 18 kanske? Och det här skitsnacket om att det är illegal invandring, liksom hur tar du dig hit "legalt" från, säg Nordkorea?

Så jävla smart

Om man gör ugnspannkaka och har varmluftsugn, då blåser det ju ut pannkaksluktande luft ur ugnen. Om har tvättat håret kan man stå där och torka det så får man fin pannkakslukt i håret.

Walk in the park

Rut är helt underbar. Hon är på sitt bästa humör nästan hela tiden och gör nya saker varje dag. Ja, ni kan dealen. Men hon sover inte. Eller hon sover, men max en timme i stöten. Innan somnade hon i alla fall om direkt när hon fick mat, det gör hon inte nu. Hon vänder sig till mage och ligger och pratar. Eller ligger och vrider sig och pustar. Bättre än skrik, förvisso, men det gläder inte mig klockan 04:45. Två nätter i rad var det riktigt illa, jag var ensam hemma med henne dessutom. Till slut bröt jag ihop och grät lite men det kändes inte bättre för det. Så bestämde jag mig för att jag skulle ta in på hotell när blondinen kom hem så jag fick sova. Men sen ångrade jag mig lite för det är ju ändå så att jag vill vara med dem båda två. Så jag valde en kompromiss och sov på soffan i arbetsrummet inatt. Boy är jag lycklig idag! Visst fick jag ställa upp med mat två gånger, men det är ju rena räkmackan i jämförelse. Kanske ska flytta in där permanent.

För övrigt har jag sprutat mig mot svinisen och har rövont i armen.

Fail nr 3

Vad gör bebisen när den för en gångs skull somnat tidigt och mamma slösat bort dyrbar sovtid på att sitta uppe alldeles för sent? Sover sitt allra allra sämsta hela natten.

Dvs vaknar i snitt en gång i timmen. Jag kan faktiskt på något sätt begripa att man, om man är lite mindre intellektuellt begåvad, tar ut sin frustration på barnet. Jag förstår varför bvc är noga med att påpeka att man aldrig får skaka sitt barn (OBS meddelande till socialtjänsten: Jag är aldrig ens i närheten att göra något dylikt. Jag säger att jag förstår att det kan hända om man är lite tappad eller på annat sätt labil).

Själv valde jag tydligen att ta ut min frustration genom att skriva "HELVETE" på ett block jag har liggande vid sängen. Stort och tydligt så att det liksom skulle framgå att här lider vi minsann men säger inte ett pip. Undrar vem det var riktat till, eftersom jag är den enda läskunniga i detta hem just nu (till imorgon kväll)? Och undrar vad jag tänkte att effekten skulle bli?

2 x fail

1: Vad är det första bebisens hand gör när bebisen börjar vakna lite lite grann? Tar tag i nappen och tar ut den. Vad blir bebisen när nappen åker ut? Ledsen och vaken.

2: Vad gör bebisen en kväll som denna när mamma är ensam hemma med bebis och ganska trött? Somnar tidigt för en gångs skull. Vad gör mamma en kväll som denna när bebisen för en gångs skull somnat tidigt? Sitter uppe och kastar bort dyrbar sovtid på sånt här fördärv.

Skäms

Jag vet inte om det är lönt att kommentera händelserna i Vellinge. Jag har alltid hatat Vellinge och är inte ett dugg förvånad egentligen. Allt jag skulle vilja säga säger nån annan bättre. Jag klipper in Patrik Svenssons text ur Sydsvenskan och säger: Word, Patrik.

Det är inte bara på badbryggorna folk behöver lära sig lite vanlig hyfs och medmänsklighet, skriver Patrik Svensson.

I maj 1945 förvandlades Malmö museer till förläggning för judiska flyktingar från Tyskland och Frankrike. Sängar ställdes upp under tavlorna i korridorerna. Malmöbor kom dit med mat och godis.

Om ett kommunalråd då sagt: ”Det kan inte vara ett kommunalt problem i Sverige att ta emot denna strida ström av tonårspojkar från oroshärdar i Europa”. Eller ”Vi vill inte ha hit dem”. Eller ”Vi kommer att undersöka vilka möjligheter vi har för att stoppa denna cirkus”...

Då hade han så småningom fått skämmas. Historien brukar inte behandla den sortens oförmåga till medkänsla särskilt förlåtande.

Men byt ut ”Europa” mot ”Asien och Afrika” och du har tre ordagranna formuleringar från det moderata kommunalrådet Lars-Ingvar Ljungman apropå det planerade boendet i Vellinge kommun.

Det handlar om ensamma barn på flykt från elände (även om Ljungman skriver ”tonårspojkar”, vilket för honom uppenbarligen är en skillnad). Det handlar om ett temporärt transitboende. Det handlar om trettio platser, trettio hjälpbehövande människor i en kommun med 33 000 invånare.

Det är inte bara på badbryggorna folk behöver lära sig lite vanlig hyfs och medmänsklighet.

En kommun med Sveriges lägsta skatt och största frihet, ska tilläggas. Det här är anledningen till att jag vill bo kvar i Malmö forever och betala skatt här. Jag hoppas att jag fortsätter att tjäna skitbra och ännu bättre, så att jag får fortsätta betala skatt till en kommun som har vett att göra något av pengarna. Och så hoppas jag att Vellingeborna håller sig där de hör hemma.

Maffian

Igår korsade jag en linje. Jag gjorde något helt vilt och galet. Jag gick - hör och häpna - och fikade med föräldragruppen (=mammagruppen) på bvc. Tänk er va! De promenerar och fikar varje vecka men jag har inte gått med. Igår hade vi träff på bvc och jag fick ett infall och sa JA. Kändes helt crazy. Och vet ni vad - det var riktigt trevligt. Eller i alla fall helt ok. Allvarligt talat, jag vet inte hur jag ska förhålla mig till sånt där. Jag VET att jag är osocial, kategorisk och grubblar för mycket och bla bla bla. Å andra sidan - vad är det som säger att vi ska umgås och gilla varandra bara för att vi har bebbar i samma ålder? Plus att jag är allergisk mot att gå åtta stycken med barnvagn på trottoaren och sen ockupera ett fikaställe och börja kladda med barnmatsburkar och bananer. Och det är inte sant att jag är osocial. Möjligtvis kategorisk. Men som sagt, det var helt ok. Kanske gör vi det igen, vad vet man. Den största anledningen är att jag vill att Rut ska vänja sig vid att ha många människor omkring sig. Människor av alla åldrar och sorter, kända och okända. Därför är det ju bra att prova alla möjliga sammanhang. Men jag vill hitta nåt som är... jag vet inte hur jag ska säga... Där man kan träffa folk (=mammor OCH pappor OCH bebbar) som inte bara vill prata om vikt, mat och bajs. Alltså det är väl ganska intressant (faktiskt) när man har bebbe, men jag vill ha nåt mer. Vilka ord jag än försöker använda nu för att beskriva vad jag menar så låter det fel. Så jag nöjer mig med att säga att jag önskar att fler av mina vänner hade barn, och att fler av de som har barn var som mina vänner.

Jag fick fan feeling

när jag gjorde både brödet och soppan asså. Soltorkade tomater hackade i soppa = bra. Umami gör vilken söndag som helst solig. Och nån har lagt in Velvet Underground i sina Spotify-listor så jag åkte raka vägen tillbaka till gymnasiet. Och vet ni, det känns mer än ok.

Tillägg till min tidigare kommentar om boken Ge ditt barn 100 möjligheter i stället för 2: Den saknar tips om hur man tar upp genusfrågan med släkt och andra närstående utan att ställa till en scen. Sådana tips är akut och hett efterlängtade här just nu. Eller kanske hur man tar mod till sig och ställer till den där scenen. Eller nåt. Vadsomhelst. Eller ska man lita på att ens barn ändå påverkas till 99% av sina föräldrar så att de andra runtomkring kan få säga och göra vad som helst, för det blir bra ändå?

Och långa promenader

Jag hittar inte min telefon. Vi har ingen fast telefon. Jag vet! Jag ringer blondinen och frågar om den ligger i skötväskan! Eller googlar den. Nej meneh. Jag skulle ju ringa pappa och gratulera på fars dag. Så pappa om du läser detta innan jag återfinner en telefon - grattis!

Söndag annars, jävla präktig sådan. Kokade morötter till Rut, bakar bröd, syr. Nu ska jag göra linssoppa. Ni hör ju. Snart skaffar jag en mysig kofta och dricker te i höstrusket. Kjamiz!

Dagens boktips

Att jag gillar detta är inte på något sätt revolutionerande. Eller förvånande. Men jag vill, som så många andra, sprida ordet om denna fantastiska bok:

Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2 av Kristina Henkel och Marie Tomicic

Boken sammanfattar på ett suveränt sätt just vad som är problemet (att många av tradition försöker tvinga in barn i en av två på förhand givna roller) men framförallt hur vi kan göra i stället (låta alla barn prova allt och vara som de själva väljer att vara). Den är full med konkreta tips på hur man rent praktiskt kan bemöta barn på ett utvecklande sätt. Alla som har med barn att göra på något sätt borde läsa den! Du kan läsa mer om den här. Författarna ligger bakom konsultföretaget jämställt.se respektive förlaget olika, även dessa är värda varsin liten puff.

The birthday party

Tredje gången gillt för trettioårsfirande idag. Av moi, alltså. Tror ni det räcker så? Nä! Ska ha storpartaj om två veckor. Presenterna på bilden har dock inget med mig att göra, de är till en av de andra två som ska firas idag. Vi gör som på dagis, samlar upp lite födelsedagar och firar tillsammans.

Värsta fotobloggen det här blev då. Eller ja, bildbloggen då.

Wierd

Två gånger på tre dagar har jag fått visa leg på systemet. Nyss fyllda trettio. Sliten, osminkad, ofriserad, osoven. Med praktisk allvädersjacka och barnvagn. Jag ser alltså inte bara ut att vara typ tjugo, jag ser ut som nån som skaffar barn vid typ tjugo. Oh my.

Fredagsmatch

En kamera!!! Man kan äta den!!!

Inte visste jag att det här var en modeblogg, men visst. Rut och jag = fashion.

Fuck you

Jag nojade som fan (precis som alla andra). Sen slutade jag nästan noja helt (precis som alla andra). Sen började jag noja lite lagom igen (precis som alla andra). Och så idag kom det här:

Små barn ska vaccineras

Hittills har endast små barn som tillhör riskgrupperna vaccinerats. I övrigt har föräldrar avråtts från att låta barn under tre år vaccineras eftersom det saknats uppgifter om biverkningar i åldersgruppen. Nu visar preliminära resultat från den första vaccinstudien att det inte finns fler biverkningar i åldersgruppen än i andra grupper, skriver Svenska Dagbladet.

Sannolikt kommer därmed alla barn mellan sex månader och tre år att vaccineras.

– Inom någon vecka eller så ska det komma rekommendationer för barn under tre år, säger Jan Liliemark, professor på Läkemedelsverket till SVT:s Rapport.

Huvudskälet till att ändra rekommendationerna är att barn under två år är särskilt utsatta, både när det gäller insjuknande och dödsfall.

(sydsvenskan.se)

Tack som fan. Särskilt utsatta, både när det gäller insjuknande och dödsfall, säger du. Så synd då att Rut blir sex månader till jul, lagom när alla redan har hunnit smitta henne. Synd också att det jävla vaccinet tar slut hela tiden så att typ ingen här nere i vår omgivning hunnit vaccineras än. Och just ja, synd att vi ska ha stort kalas om två veckor, lagom till toppen på epidemin så att risken att hon smittas är maximal.

Spaning

Jag är nåt på spåren. Det är inte bebisbärande som pajar min rygg. Det är sittandet vid datorn. Två timmar om dan, Anna på pall, dator på skåp = nänä. Men det hära med datorn är så svårt nuförtiden när man har flera rum. Förr hade man ett rum, ett skrivbord, där var datorn och stereon och tv:n, så kopplade man ihop allt och vips var man värsta multimedia. Nu har vi datorn vid stereon och tv:n och är värsta multimedia med det enda problemet att så jävla multimedia är vi inte så jävla ofta, men oftare sitter vi framför datorn på det gamla traditionella sättet. Men då skulle den behöva stå på skrivbordet för att det skulle vara ergonomiskt korrekt. Skrivbordet som är i ett helt annat rum. Och där har det slutat varje gång. Kommer inte vidare. Visserligen har det bott nån värsta multimedia här innan för det är ett hål i väggen mellan rummet med skrivbordet och rummet med stereo och tv. Fast då skulle jag få springa fram och tillbaka för bebisen vill ju vara i vardagsrummet. Ja ni hör ju. Inte lätt detta. Ryggvärk är priset jag betalar.

Jaha?

Jag har lite svårt att prioritera, fortfarande, såhär fem månader in på min föräldraledighet. Ungen sover, jag borde göra sånt som jag surar på kvällarna för att jag aldrig hinner (sy färdigt kuddfodralen, styra upp ekonomin, skriva här, sånt). I stället facebookar och slösurfar jag i största allmänhet. Men nåväl, Rut har börjat testa lite mat. Det har tagit henne ungfär två veckor av daglig träning att komma på hur man får maten bakåt i munnen och sväljer den. Igår kväll knäckte hon det. Hittills har hon testat potatis (sådär gott), blomkål (skitgott), morot (skitgott), päron (fyfan vad surt och äckligt), nåt allmänt "fruktmos" (fyfan vad surt och äckligt) samt någon skum gröt (från Nestlé! Jag skäms!) som smakar havrefras (så jävla skitgott att hon gråter när skeden inte är i munnen. Det kan inte gå fort nog). Undrar vad det ska bli av detta. På BVC får man ju lära sig att man inte får börja med frukten förrän de lärt sig äta "rotfrukterna" för annars får de bara smak för det söta och vill inte äta "rotfrukterna". Well, det är väl ett dygdigt barn. Eller vad man ska kalla det. Nu går vi ut.

Såhär är det

Alltså. Jag har försökt formulera det här många gånger men det är svårt. Jag är så förvånad. Och besviken. Förbannad. På hur allt är, men framförallt på vad folk tycker och gör. Jag är inte någon extremfeminist (om det nu finns? Men ni fattar.). I Umeå, I tell you, där fanns såna. Separatistiskt liv och så. Inget jag vill uppmuntra. Men herregud, jag har inte ens läst Det andra könet än (fast vem har det?). Jag är bara en helt vanlig feminist, som jag ser det sprungen ur och formad av Darling och allt som hände på 90-talet (i mitt huvud). Sen har det bara funnits där liksom. Och så har jag tänkt att många är. Många runt mig, vi är ju ändå samma skit allihopa. Vit medelklass. Och hur som helst så spelar det ingen roll, det här är min poäng så lyssna nu, vilka jävla böcker man läst eller inte läst är skit samma, för det jag menar är följande. Tänk bara: Kärnan i det hela, det borde vara självklart. Att alla människor är lika mycket värda, ska ha samma förutsättningar, bedömas på samma skala. Att man inte behöver göra skillnad på olika sorters bebisar. Att pappa är lika mycket förälder som mamma. Att skillnaderna mellan olika människor är stora och bra men inte per definition bestäms utifrån vad man har mellan benen. And on and on. Detta är inte extremt. Snälla: Det är inte extremt att tycka att alla ska ha samma möjligheter. Jag ska tala om för er vad som är extremt. Det är extremt att ettåriga flickor fryser och inte vill gå ut och leka på dagis för att de har kappa i stället för en riktig jacka. Att pojkar får så mycket sämre betyg än flickor. Att flickor tilltalas med, och därmed använder, 100 gånger fler ord än pojkar. Att två små kusiner får helt olika julklappar fast allt de vill är att vara lika. Att femåriga flickor inte vill klippa av sitt långa hår fast det är i vägen när man leker. Att olika människor får olika lön för samma jobb. Att Pia Sundhage är utesluten som förbundskapten för att... för att (testa att sätta in "hon är mörkhyad" i stället för "hon är kvinna" och smaka på det). Att mammorna roffar åt sig hela den göttiga tiden hemma med sina barn och lämnar papporna utanför. Att papporna tror att det måste vara så. Allt detta, mina vänner, är extremt.

Men hela tiden, runt omkring mig. Rosa blått. Flickor är, pojkar är. Hit och dit. Kom igen nu, bättre kan ni. Puss.

Lördag

Phew! Om du nånsin föder barn, lova mig att inte säga till när du åker in till förlossningen. Jag och fler med mig har suttit som på nålar sen i onsdags. Idag - LÖRDAG - kom beskedet att allt är bra. Hade till och med gått ganska fort. Kvar på bb bara och inte telefonerna på. Och så. Herre min gud.

Vi insåg idag att nästa lördag är den enda obokade lördagen innan jul. Undrar varför jag alltid tycker att jag aldrig gör nåt? Denna helg är vigd åt hemmafixande. Så jävla fint. Vi har sytt och snickrat och borrat och målat och monterat. Knut har suttit och tittat med stora ögon. Nu har hon äntligen däckat. Drog sin far med sig. Kvar är jag, men inte länge till.

Grönkål

Jag måste klaga på grönkål. Grönkål är som en jävla fraktal. Den verkliga omkretsen är cirka fem gånger längre än omkretsen på den tvådimensionella projektionen. Detta gör att varje blad tar tio minuter att kolla igenom när man vill försäkra sig om att inga små larver sitter och gömmer sig. Och det vill man. För det är garanterat en larv på vart femte blad. Och det är en av mina största rädslor här i livet, att rätt vad det är inse att man äter på en insekt. Därför dissekerar jag min mat med yttersta noggrannhet innan jag tillagar den. Står och petar ut frysta blåbär ur skålen på morgonen. Delar broccolin i yttepyttebitar (tror ni det hjälper? Nej - inte mindre än två gånger har en maskjävel flutit upp i kokvattnet ändå). Kollar varenda ruccolablad.

Synd alltså att det måste sluta med att jag slänger alltihop. Grönkål som är så gott.

Jolly

Ungen sov åtta till åtta. The joy. Alltså på fyramånadersbebisspråk betyder det att hon sov åtta till åtta med tre avbrott för mat och ungefär lika många för oroligt flängande med huvudet. Men dessa avbrott är smärre och vi räknar med att kunna avskaffa dem vad det lider, så det är liksom själva tidpunkterna som räknas. Själv passade jag på att sova riktigt jävla extradåligt just denna natt, så nu sitter jag här och känner mig bakis. Men ändå. Fint liksom. Jag har tagit på henne klänning idag, mest för att testa och känna efter. Det är ju inget fel på klänningar på bebisar, det är till och med jävligt gulligt. Men jag är så rädd för dem. Hon förväntas ju ha dem liksom. Och vara söt och allt det där. Därför har jag känt mig nödd och tvungen att skaffa ett par svarta strumpbyxor med dödskallar på till henne. Så det inte blir för nuttigt. Man måste blanda allt. Då blir allt ok. Hon har även fått en finfin stålmannenpyjamas vilket möttes av stora ögon (liksom hennes blå mössa och blå napp - köpta av PAPPA tillome!) av samma ena som tyckte att en annan liten flicka var lite väl vild, "trots att vi satt på henne den här fina klänningen men det hjälpte inte, det blev ingen fin dam av henne för det".

Nåväl. Jag sitter och funderar på ifall jag ändå inte ska ta och dra ihop en fest för att fira att jag fyllt år och fått en unge. Bara det att jag gör allt så svårt för mig nuförtin. Hur blev det så? Förr bara gjorde man en fest och så var det bra med det. Nu liksom ska den och den komma men då måste den och den också komma och jag pallar inte med dem och dom dära borde jag bjuda också och tänk om typ ingen kommer?

Just en sådan ekvation som inte går ihop i en pk-fågels huvud

Alltså jag vet det är sjukt att jag inte läst Diva innan. Men det är alltså sant. Jag upptäckte Monika Fagerholm för typ två år sen (hallå?) och då hade de slutat sälja den av någon jävla anledning. Nu har jag hittat den på loppis och jag älskar den. Har bara läst kanske sjuttio sidor men allt är helt fantastiskt. Jag har så mycket göttigt framför mig. För nu har ju Glitterscenen kommit äntligen!

Saker man inte trodde...

...om sig själv innan man fick barn och som man skulle dö om nån fick reda på:

Man pratar med varandra genom barnet ("pappa sa att han skulle städa men nu spelar han bara dataspel hela tiden. Ja det gör han. Jaa.")

Man pratar med varandra genom att sjunga det man vill ha sagt för att underhålla sin krävande bebis (på kända barnvisemelodier).

Man = vi (blondinen och jag).

Knut den allsmäktige

Jag har alltså varit helt ensam med Knut sex dagar (med upphåll för förra helgen). Jag uttrycker min djupa respekt för alla ensamstående föräldrar. Kanske upplevde jag det som tyngre eftersom jag visste att blondinen skulle komma hem sen, och på grund av orutin, men i alla fall. Det som gör att jag orkar med dagarna är ju att jag vet att han kommer hem och då kan jag i alla fall bestämma själv över min tid.

Nu låter det som om jag inte älskar min dotter över allt annat. Det gör jag. Det låter som om jag tycker att det är jobbigt att vara med henne, men det tycker jag absolut inte. Hon är inte särskilt krävande heller. Men dygnet runt, dag efter dag... nja. Jag är glad att vi är två. Nu är hennes mormor och morfar här. Det är också skönt. Dels för att jag gillar att träffa dem, men också för att när de är med henne kan jag också göra vad jag vill. Denna vardagslyx. Att kunna hänga en hel tvätt oavbruten.

Igår var jag på jobbet. Det var kul. Jag kände mig till och med lite peppad. Jag ska jobba i december. Så får blondinen och barnet chansen att bonda lite bättre på heltid. Jag får chansen att fixa det som fixas skall och inte låta allt förfalla medan jag är borta. Och komma ut lite. Och tänka och sånt. Och så blir det mer lika delat på föräldraledigheten. Allt bra.

Den bästa dagen

Ok det där förra lät rätt så bittert ser jag nu. Det var inte alls så det var menat. Jag är miket glad idag. Nästan alltid miket glad nuförtin. Nu har jag dessutom fått blommor hemlevererade av ett blombud och ett fint sms som gjorde mig helt superglad. (Ja du vet vem du är, du betyder mycket för mig också. Så. I said it. Trots att det känns helt mot min stenhårda natur. Nu slutar vi upp med mjukheterna, ait?).

791009

All right! Födelsedag!

Firar med att låta mig väckas tidigt av glädjetjutande bebis (som för övrigt varit ovanligt tuttig och vaken i natt) som sen lägger av två jättebajs i rad (byte emellan) och vevar sitt sylvassa lilla finger i mitt öga så att det gör ont som fan. Men det gör inget. För hon är världens finaste.

Blondinen är bortrest med jobbet sen i onsdags och kommer hem sent ikväll. Åker igen på söndag, borta till onsdag. Det är min födelsedagshelg det. Joråsatte. Men det gör inget. För det är ju inte hans fel. Och han är världens finaste.

Nu fortsätter jag fira medan bebben sover, genom att ta en kopp snabbkaffe till och spela lite data.

Svettbank

Alltså jag brukar inte bry mig men... Swedbank alltså. De har fuckat oss nåt så gruvligt. Inte en gång heller. Nej, gång på gång. Vår personliga bankman blev långtidssjukskriven och de klåparna som tog över har rivit upp våra överenskommelser om räntor och amorteringar och lagt på oss avgifter och arvoden vi aldrig ens hört talas om. På tusentals kronor. Typ som en liten semester eller så. Och som dessutom lett till förseningsavgifter eftersom vi inte fattat att beloppet som skulle dras på banken var större än vanligt. Och så har de räknat fel i förra lägenhetsuppgörelsen och tagit 1100 kronor för mycket, men de kan inte ta fram någon specifikation på transaktionen. Dessutom vägrar de svara på mail eller i telefon. Och tror ni att de ursäktat sig eller så? Klart de inte har. Nej då, de har typ bara blivit helt defensiva och tjurat och klagat på oss. Jag menar... inte för att vara den som är den, men är det nån som har koll på sina pengar så är det vi. Det sura är att vi har ett lån med högre ränta än dagens så vi kan inte lösa det och flytta till en annan bank. Annars hade vi dragit illa kvickt. Sånt jävla skit gör mig förbannad. Aldrig mera svettbank.

Och dricka mycket vatten

Att amma är som sommaren 2001: Man måste slappna av och acceptera sitt svett.

Ja smör

Företaget där blondinen jobbar hade tidigare en personalchef (tror jag det var) som hade som motto att man ska vara en why notter, inte en yes butter.

Söndagsutflykt

Rut har varit utomlands för första gången sen hon föddes! Igår trotsade vi stormen och åkte till Louisiana. Hon tyckte att det var hur spännande som helst med allt folk och alla saker att titta på. Dessutom hade vi med oss snäll farbror och snäll tant som orkade hålla den slingrande ålen/stela plankan när hennes föräldrar ville fika. Rut kan nämligen inte sitta stilla för tillfället. Det enda som gäller är att stå upp. Allt är väldigt intensivt. Jätteglad eller jättearg. Det är roligt, för det dyker upp nya saker varje dag, men jobbigt också såklart. Igår kväll var det en två timmar lång kamp, med clowniga föräldrar, för att få övertrött bebis att slappna av och somna. Men mest roligt. Ändå. Det senaste är att hon fått span på sina fötter som hon ibland, ibland inte, lyckas få tag i. Och pruttljud. Mycket spännande.

Halo

Nu vet jag att jag tappat edgen för längesen så jag kan lika gärna vara ärlig. Jag är sjukt långsam med musik nuförtin. (Men jag har fått barn fantamig, vad har du för ursäkt? Va?). Så jag upptäckte för cirka tre dagar sen hur JÄVLA bra Halo med Beyoncé är. Så jävla. Bra. Spotta den bums om du inte fattat.

You're the voice

Rut har just upptäckt att hon har en egen röst och att den går att använda. Ofta använder hon den till att låta som en mycket exalterad, mycket liten gris. Då kör hon oftast i monologform. Men mellan varven för vi även ganska sansade diskussioner om allt möjligt.

Det vi samtalar mest kring just nu är:

Långis - ballongis

Badis - gladis

Pratis - potatis

Tuttis - pruttis

Gurka banan - tuffast i stan

Gårdagens sparda femhunka

Hur kunde jag ha missat såna hära?

Bodyförlängare! Nu plockar vi fram de bortlagda bodysarna och kör dem ett varv till och slipper köpa nya. Så jävla bra. Funderade på vägen hem på att det borde finnas nåt liknande för vuxna, alltså nån grej som gör att man slipper köpa nya kläder utan kan fortsätta ha sina gamla vanliga. Sen kom jag på att vi växer ju inte. (Det närmaste är väl magmuffarna jag körde med under graviditeten för att kunna ha mina vanliga byxor. Eller ja, jag kör med dem fortfarande.)

Dagens sparda femhunka

Köpte två finfina overalller till Rut för 138 kronor på en second hand-butik. Predikar för kören, jag vet, jag vet. Men. Spard femhunka = kan köpa andra kläder till henne från pk ekologiska unisexmärken. Slipper dåligt miljösamvete. Rut slipper onda kemikalier som sipprar ut ur nya kläder och in i oskyldiga små barn.

Det här med second hand har alltid känts som att man lurar nån för mig. Typ att det är för bra och kommer att ta slut/tas bort. Ungefär som när man kunde ringa gratis i telefonkortsautomaterna på 90-talet. Ringa 020-nummer, trycka på nån knapp, vänta på nån ton eller hur det nu var.

Skit i lådan

Man får så jävla mycket adresserad skitreklam när man fått barn. Ofta är det någon sjukt lättviktig och redaktionellt bristfällig "tidning" med i högen (pampers village magasin, liberoklubben, vi föräldrar bebis osv.). Jag läser. Varför? Tja. Vene. Varför tittar jag på tv4? Varför läser jag på familjeliv.se? Antagligen samma anledning, jag kan bara inte formulera den. Men om jag försöker så är det nån sorts blandning mellan att peta på en sårskorpa (vältra sig i tragik) och min sjuka nyfikenhet (man kan ju faktiskt snappa upp nåt av värde!). Skiten vänder sig alltid till mig som mamma. Nu senast hade pampers village magasin en sida som vänder sig till pappan: "Det är inte så lätt alla gånger att bli pappa". "Det gamla "fria" livet är förbi och man har ett nytt litet liv att ta ansvar för, inte längre bara sig själv. Men den nya ordningen behöver inte bara upplevas negativt." "Snart kommer du att upptäcka att du inte bara måste hem utan till och med längtar hem." Medan mamman uppmanas att komma överens med pappan om en bra arbetsfördelning så att man inte bränner ut sig och "tvätthögarna kan faktiskt vänta - kanske tills pappa kommer hem". Kanske det kanske.

För helvete. Om det inte vore för Rut skulle jag gå och gräva ner mig så kunde ni få gräva upp mig när tiden kommit ifatt. Men nu är ju det gamla "fria" livet förbi och jag har ett nytt litet liv att ta ansvar för.

Jag borde egentligen skriva till dem och fråga hur de har tänkt egentligen, i stället för att bara bli arg. Men mina armar drabbades av en sån enorm tröttma.

Little princess

Härom dagen var jag på Kronprinsen*. Detta samlingscentrum för sjukpensionärer och röktanter. Det händer oftare än jag vill erkänna att jag är där och handlar eftersom vi bor hyfsat nära. Jag brukar använda mig av deras apotek och Hemköp och hämta och skicka paket på tobaksaffären. Denna gång gick jag in både på Lindex och i leksaksaffären för första gången. Lindex var tradigare än vanligt, och ALLA bebiskläderna var uppdelade i pojk och flick. (Har inte Lindex en unisexlinje? Här hade de stått och sorterat ut blått och grönt och rosa och rött även bland dessa, och hängt på olika ställen.) Tappade sugen. Men det mest tragiska av allt mötte mig i leksaksaffären. Vid kassan stod ett ställ med leksakslastbilar med namn på ("Kevins transport" etc. ni fattar). Tror ni det fanns tjejnamn? Nej. Klart det inte gjorde. Vad tror ni att man får köpa till sitt barn om det är en tjej och man vill ha hennes namn på en leksak? En hårborste såklart. Så jävla pinsamt. Tror ni jag sa nåt? Nä.

*Sunkigt "köpcentrum" förvånansvärt centralt i Malmö, i form av inbyggt förortscentrum i betong med Malmös näst högsta bostadshus ovanpå.

Kusse

I går morse fick vi ett sms från blondinens tvillingbror:

Vattnet har gått, vi är i Lund, det var fullt i Malmö. Hör av mig när jag vet mer.

Helt plötsligt var jag inte alls trött längre. Bara pirrig. Sen tog det inte alls lång tid. Helt plötsligt stod det bara i telefonen att nu är han ute.

Och så har Rut fått en helt ny kusin!

Poppa

Lyssnar på Fredrik Strages lista över decenniets 100 bästa låtar på spottan. Minne efter minne kommer över mig. Jag är inte alltid överens med honom (bara nästan nästan alltid), men jag har alltid litat på honom och han prickar in fullträff efter fullträff. Krut verkar gilla det mesta, särskilt förtjust blev hon när vi dansade till Paperplanes. Just nu ligger hon och tuggar frenetiskt på händerna till Blend dom och jag minns glada dagar i Umeå.

Pappor som inte får vara hemma

Ingemar Gens gör det igen. Säger det som borde vara, men tyvärr inte är, självklart. Läs! (Även om det står i skitblaskan Allt om barn).

Just detta med att det kan vara kvinnan som inte släpper in mannen är jätteviktigt att prata om tycker jag. Precis som Ingemar säger, vi har hållt på och klagat på männen som inte vill vara hemma, och det kan vi väl fortsätta med om så är fallet, men jag tror att det ofta står en kvinna i vägen för den man som egentligen vill vara hemma halva tiden. En kvinna som tror att hon måste, och en könsroll som säger att han inte kan. Men säg ifrån nu snälla pappor! Kräv er rätt!

"Män som aktivt fostrar barn startar inga krig."

Puss, Ingemar.

Verklighetens män

Varför, varför är det oftast män som är skeptiska till att människan påverkar klimatet med sitt sätt att leva? Eller är det jag som läser snett? Ta till exempel den här artikeln i dn, och läs kommentarerna. Jag ska inte prata om näthatarna, bara undra lite över detta. Jag tycker mig se att de flesta arga skeptiker i alla fall kallar sig för mansnamn i sina kommentarer. Vad beror detta på? Det kan väl inte vara så att män är de som tjänar mest på den livsstil vi har idag och därför är mest rädda för att behöva ändra på den?

Sen kan man inte låta bli att förundras över en man som "Malte":

"Klimathotet" är ju bara ett påhitt av politiker som vill kunna höja skatter och avgifter samt har som affärsidé att skrämma folk samtidigt som de får åka privatjet och limousineeskorter kors och tvärs runt jorden och känna sig betydelsefulla. Det mest tragiska är att det är så många människor som har som livsluft att vara rädda, förr har det varit gud(ar), kometer, kärnvapen och kärnkraft för att nämna några...

Är det hans syn på världen så tycker jag lite synd om honom. Politiker som har som affärsidé att skrämma folk. Hoho. Inte för att jag är den som ställer mig upp och försvarar "politikerna" (ehrm) men liksom. Ja. Verklighetens folk. Född fri, skattad till döds.

...

.... eller jag får se. Så klart kom jag på en massa mer saker jag vill skriva om precis när jag bestämt mig för att sluta. Men som vanligt har jag brist på tid (=är lat).

Så vi säger såhär: Det blir som det blir, ok?

Och visst är påtryckningar från diverse håll en bidragande orsak.

I will see you in far off places

Nej hör ni, min tappra lilla skara. Nu lägger jag ner. Jag är uppenbarligen inte intresserad av att göra det här till det jag hade tänkt att det skulle bli. Dessutom tycker jag inte att det klär mig. Puss.

Tillåtet att förfalla

För övrigt är min uppfattning om Anna Anka-debaclet att Newsmill blivit hackat. Och den gode hackern gör oss en tjänst. Tack!

Tänk vad pappa är rolig!

Idag i väntrummet på bvc så var det som vanligt en massa mammor med bebisar och bara en pappa med bebis. Bebisen var enligt min bedömning 5-6 månader. Deras sköterska kom ut och pratade med dem innan de skulle in på vaccination.

- Var är mamma idag då?

- Hon jobbar faktiskt.

- Jaha, oj då! Så då får du hålla ställningarna?! Gud vad kul! Och roligt för ert barn också.

- Hehe, ja, hon var tvungen. Fast jag tycker att det är skitkul, att jag får den här möjligheten...och... (mumlar och tystnar, de går in i rummet).

Ok. Det är jättebra att hon tycker att det är "kul" att han är hemma. Visst. Men vad fan? Detta är 2009. "Hålla ställningarna"? Han kanske till och med är schysst och "passar" sin son någon kväll då och då så att mamma kan gå ut och träffa sina polare? Tänk va.

Jag blir så jävla besviken så jävla ofta. En gång för inte så länge sen träffade jag flera andra som har barn (det tillhör inte vanligheterna i mitt liv). En av dem ansträngde sig verkligen för att visa att hon var modern och sa, apropå att lämna bort sina barn: "En del är ju oroliga när pappan passar barnen till och med, men det är inte jag. Herregud".

Förlåt!

På lördag har vi varit föräldrar i tre månader (eller ja, vi var väl det redan innan hon föddes? men jallafall). Hurra! Man kan sammanfatta erfarenheten med följande mening, som vi säger fem gånger i veckan var:

Alltså, alla sa ju precis såhär, att det var precis såhär, men det är först nu man verkligen fattar vad dom menade liksom. På riktigt.

Det gäller det mesta. Hur förlossningen kändes, hur mycket man älskar sitt barn, hur lite man faktiskt bryr sig om att man inte får sova, hur orolig man är för allt. Och så dagens erfarenhet: Hur jävla jävla plågsamt det är när ens barn får sina vaccinationssprutor. Jag fattade väl att det skulle bli jobbigt, men inte så jobbigt. Inte att jag skulle bli illamående och skakig i benen. Känner mig som världens största svikare. Det var vi som tog dit henne, la henne på bordet, hon fattade ingenting, kollade in den fina mobilen med stjärnor och så wham så kommer det ondaste hon någonsin känt, två gånger efter varandra. Jag vill att hon aldrig mer ska gråta som hon gjorde idag. Men det vet jag ju att hon kommer att göra. Om inte annat ska vi gå igenom samma procedur om två månader igen.

September

Äh va fan. Varför skulle jag sluta skriva här? Nej.

Sen sist har jag... lekt med min fantastiska dotter som numera skrattar nästan jämt och ibland kan ta tag i saker och stoppa dem i munnen. Samt vända sig till sidoläge. Och säga gyy, shuu, äouw och många andra intressanta och vackra ljud.

För egen del har jag låtit bli att väga mig men igår gick jag igenom och städade garderoben. Det var en oväntat positiv upplevelse! Många plagg hade blivit helt förträngda under den evighetslånga graviditeten och se, de gick på! Inte alla, inte helt och hållet, kanske inte alltid lika snyggt sittande som innan, men ändå. Jag välkomnar nu hösten med öppna armar. Fast min finkamera har pajat verkar det som. Lagom tills nu när jag ska förverkliga mig själv (mohahahaaa). Kanske får önska mig en ny när jag fyller... trettio... om mindre än en månad.

Buddha

Syrran och hennes karl är i Budapest. Jag älskar Budapest. Typ enda stället utanför Skandinavien som jag kan säga jo jag har varit där ett par gånger om, sådär lite nonchigt. Och komma ihåg vad gator heter och hur de ligger och vart de leder. 2001 var jag där två veckor, på det sättet som man reser när man är 21-22. Fick gratisresa av sas, man fick det på den tiden när man åkte mycket stand by (och stand by kostade 200, man kom alltid med, och fick mat. Samma mat som övriga resenärer. Imagine. The past), och bodde på vandrarhem med mina vänner. Lagade maten själva och så. Jisses. Fast jag önskar att jag pallade med det nu också. Det skulle göra saker mycket enklare, ställen mer tillgängliga. Men om jag är bekväm är blondinen bekväm. Vi var där förra sommaren. Bodde på hotell, åt på restaurang. Som man gör när man är äldre. Stan var lika fantastisk. Lite mer polerad, lite vänligare, mer väst. Mer för oss äldre liksom. Men lika grym.

Babyblått

Den här historien med den femårige killen som inte dög i gymnastikgruppen är ju såklart för sorglig. Sinnessjukt på alla sätt att man redan i den åldern gallrar ut de som har potential från de som inte har. Och argumentet att det finns ett begränsat antal platser, jag vet inte. På ridklubben hemma när jag var liten så fick man ställa sig i kö, antar att det finns ett par andra verksamheter som också kommit på den tanken. Men nu har i alla fall RF-basen uttalat sig och sagt att det inte är acceptabelt. Gott så. Men en formulering i notisen sätter igång andra tankar om vem som får vara med och inte:

"Peter Eriksson är ansvarig för barn och ungdom på RF. Han konstaterar att barnidrott gäller upp till 11-12 års ålder och så länge skall alla vara välkomna."

Fint! Man är barn tills man är 11-12, och då är man välkommen. Så läser jag en annan notis om statusjakten bland barnfamiljer när det gäller barnens aktiviteter. Där säger Staffan Tapper, ungdomsledare i MFF, bland annat såhär:

"Om vi inte hållit nere kostnaderna skulle vi inte ha fått fatt i alla bra spelare som finns på marknaden. Men, visst är det så att killarna vill ha de rätta grejerna och märkena."

Killarna? tänker jag. Just ja, MFF är ju numera bara till för män. Alla är inte välkomna. Jag kollar in deras hemsida. Man börjar delas in i åldersgrupper vid nio. Boys only. Tjejerna hör hemma i LDB FC, som är Malmös damsektion*. Notera deras URL: itsawomensworld.se. Är det? Den rosa världen, förstår jag när jag ser hemsidan. Från nio år, här med. Vad gör man innan dess? Man är med i MFF:s fotbollsskola för barn 5-8 år, där "alla är välkomna". När jag fyller nio skiljs jag alltså från mina kompisar för att delas in i himmelsblått eller rosa. Inget förenar de två.

Minns också att din bebis kan få en MFF-overall som passar, oavsett kön. Det för alltid himmelsblå laget har nämligen låtit göra även rosa baby-supportkläder, så att alla får vara med. Alla är välkomna.

*Jag vill påpeka att jag uppskattar att Kent Widding-Persson tror att även tjejer kan spela fotboll och är villig att satsa pengar för att möjliggöra detta. Om alternativet vore att damsektionen lades ner är det naturligtvis oändligt mycket bättre med ett LDB FC. Men jag, som inte ens bryr mig om fotboll, tycker att det är sorgligt att inte alla i hela stan har möjlighet att spela i Malmö FF.

Then hurry home

Så jävla gött! Inte mindre än TVÅ excelark som ivrigt inväntar mina hungrande händer och intellekt. Love it. Blir ju inte mycket sånt nu annars, när jag inte jobbar. Visst skulle jag kunna göra fler kalkyler över mitt privata liv, men då skulle jag passera löjets gräns. (Löjet? Ja så heter det nog).

På tal om jobbet så fikade jag med min bästa, numera ex-kollega, igår. Fick det senaste skvallret och blev både peppad och trött. Sen skrämmer det skiten ur mig att hon inte är kvar när jag kommer tillbaka. Gå till jobbet... jobba... ingen Pernilla? Inga supervovvar? Nä. Tror inte det va.

Jo då

Jag är kvar. Allt är bra.

Inte för mycket lök

Blondinen har fastnat för det här med tomatsås. Att göra alltså. Riktig.

Kom just hem med en ICA-påse full med tomater. I kid you not.

-"Jag förstod när jag skulle betala att det här var mycket tomater. Tre kilo. Tror du det blir för mycket sås?"

För mycket sås? Finns det?

Lök på laxen

Och nu har den jävla influensan kommit till sjuhuset!

Som om det inte vore nog med nojor redan. Snart törs jag inte vara bland folk längre. Är redan skitjobbig med handsprit och besöksförbud för folk som just varit utomlands.

Oron

Jag önskar att jag kunde vara som de där som liksom ba " äh folk har ju fått barn i alla tider och det har ju gått bra. Vi la henne i eget rum när hon var två veckor, funka skitbra. Man måste slappna av". Men nej. Jag måste kolla att hon andas nästan HELA TIDEN. Läser sånt som inte är bra för mig och sitter och grinar (betyder gråter, inte flinar, för er som är skåningar) och ojar mig. Mest är det andningen, att den ska försvinna liksom. Sen är det hostningar, nysningar, ryckningar, darrningar, sömn/ickesömn och prickar som får mitt hjärta upp i halsgropen. För att inte tala om när hon sätter lite kräk eller mat eller saliv i halsen och kiknar. Börjar ju alltid andas igen. Hittills. Men tänk om hon inte gör det? Såhär håller jag på. Har bättre och sämre dagar, men det finns där, hela tiden.

Jag tror att det här är det mest påfrestande med att bli och vara förälder.

Back 2

Och förresten har jag färgat håret nästan svart. Känns utmärkt att vara tillbaka i gamla trakter igen. Som om jag någonsin skulle varit blond, pyttsan. Och den där fruktansvärda råttfärgen, glöm den. Jag bär svart på utsidan, eftersom det är så jag känner mig på insidan.

Inte sant, det där sista.

Back

Idag har vi varit runt på Emmaus, Myrorna och Sopstationen. Jag hade liksom glömt bort dem allihop. Nu är jag lycklig. Som vanligt köpte jag böcker som jag tycker att man borde ha och läsa, men som jag aldrig kommer hinna läsa eftersom jag alltid köper fler än jag hinner med och numera prioriterar sömn/mat/viktiga hushållssysslor de stunder bebisen behagar sova själv.

Lång mening.

Vad stor och stark han är!

Tanterna i vårt hus tar allihop för givet att Rut är en pojke första gången de träffar henne. Å vad fin han är, ropar de. Sen kommer de på att de ska fråga för det är väl en pojke? På bb trodde de också att hon var en pojke, trots att vi hade fått rosa lapp på plastbaljan, inte blå. Bvc-sköterskan sa han när hon kom hit på första besöket. Vi tycker att vi klär henne stereotypt vit-akademisk-medelklass-könsneutralt, men tydligen inte. Vi klär henne tydligen som en pojke. Hur ska det gå? Hon kommer antagligen att växa upp till en totalt könsförvirrad individ som blir mobbad och utstött och vi blir anmälda till socialen. Måste gå och shoppa lite rosa puff känner jag.

Giftet

Det är många bröllop nu. Om man jämför med innan i alla fall. Folk gifter sig, pratar om att gifta sig, ska gifta sig. Där står jag, lite snopen. Inte så att jag misstycker, inte alls. Jag är glad för de som gifter sigs skull. Men ändå - jag trodde inte? Trodde vi var överens liksom. Inte för att det gör något, missförstå mig inte. Men jag trodde vi var överens om att det kanske är lite borgerligt? En kvinnofälla? Helt onödigt? Men jag inser att det inte är så ju. För de som gifter sig är ju superbra människor med koll på läget. Det är jag som står och stampar. Och sen den första maj i år får ju faktiskt alla människor i Sverige gifta sig, så solidaritetsskälet går inte längre att hävda (om inte alla mina vänner får, så tänker inte jag). Så nu är det helt enkelt bara så att jag inte vill. Men vi har å andra sidan barn ihop, så vi är mer gifta än alla andra egentligen.

Maten

A: Jag tar falafel. Ska du också ha det?

J: Nej, jag är inte så sugen nu när vi har ätit så mycket ärtsoppa på sistone. Det är ju lite samma sorts mat. Ärtigt.

A: Jag vill ha baba ganoush på min.

J: Shit, det som är så svårt att säga.

J - denna ständiga källa till nya perspektiv på saker och ting.

Sorry

Vi har problem med internetuppkopplingen. Och en ganska krävande bebis att ta hand om. Men allt är bra med oss allihop. Vi har haft mycket trevliga besök på sistone från gamla vänner. Riktigt gamla, i ett fall var det sju år sen vi sågs. Vi var oss rätt lika tyckte jag. Sen kom en annan gammal god vän med en bebis i magen. Så himla kul, och så skönt att jag inte längre är den enda som kastar bort mitt unga liv på något så bisarrt som ett barn.

Baby

Jag tror att jag börjar få ett hum om det här med bebisliv. J är borta några timmar på förmiddagen (våran förmiddag, that is. 11-16 alltså) och bajsgrodan och jag får klara oss ensamma. Samma sak igår, och då skulle vi dessutom ut och passa en tid. 2,5 timme för mig att göra mig klar, exklusive frukost för den kunde jag glömma. Nu sitter jag här med en snurrande bebis på armen och dricker kallt kaffe. Och jag fattar återigen inte vad jag höll på med innan? Hur tråkigt måste jag inte ha haft?

My reflection

Marcus Birro skriver på Newsmill om varför, eller snarare hur, han älskar goth i allmänhet och Andrew Eldritch i synnerhet. Jag kan relatera till det, helt klart (fast jag har aldrig varit goth alltså. Inte på rikt.). Har också haft perioder då jag velat vara Andrew Eltritch. Det föll främst på min kroppstyp (kurvig = inte så amfetamingothkille). Nu har jag inga idolbilder på väggarna längre, men jag har fina fina bilder på Andrew sparade. Och på Moz. Och Skinny puppy. Men vi har haft så lite plats innan och nu har vi inte kommit så långt att vi satt upp saker på väggarna än. Och ärligt talat, om jag får ha mina gubbar får blondinen ha sina = Bruce Springsteen (ok) och (ve och fasa) Ulf Lundell (panik). Så kanske bäst att låta udda vara jämnt och skita i det. Är man inte lite för gammal för idolbilder när man är trettio förresten?

Men anyhow, det som slår emot mig är gubbigheten i det hela. Alla gubbarna han skriver om (var är Siouxsie förresten?). Alla gubbarna i min mp3-mapp. Inget nytt i den här tanken, jag ville bara säga det återigen.

För att knutan ska få en något jämnare världsbild ska vi nu endast lyssna på Kate Bush, Siouxsie och ESG.

(Ja, jag är helt fast i gamla hjulspår. Kommer inte vidare.)

Som det är att vara morsa

I morse fick jag sova skitlänge. J tog ut Rut på promenad i två timmar och jag sov som en stock. Vaknade precis innan jag hörde dem gå in genom porten. Det är blodsbandet. Nu är J på bröllop och jag är ensam med knutisen. Ägnar mig mest åt den kraftiga oron som tydligen kommer som ett brev på posten när man får bebis (eller egentligen kommer den direkt när man upptäckt att man är gravid). Nu har hon små små röda prickar på magen och bröstkorgen. De syns knappt om man inte tittar, men de är där. Jag är arg för att vi inte frågade om det igår när vi var på bvc. Hon är liksom inte sjuk, är pigg och äter, har inte feber. Så jag kan ju inte åka till barnakuten. Måste vänta till måndag då det är öppen mottagning på bvc. Kul för er att veta va?

Så här är det. Sover för lite? För mycket? Slö? Hyperaktiv? Varm? Kall? Äter för lite? För mycket? Tittar konstigt, har hon synfel? Prickig?

Men hur som helst:

Frågor

Brukade fnysa åt sånt här. Men det är kul ju.

1. Hur gammal är du om fem år? Snart 35.

2. Vem var den sista du träffade? Knut-Rut och blondinen, kommer inte ihåg vilken ordning. De är ju här mest hela tiden.

3. Hur lång är du? 159 cm.

4. Vilken är den senaste filmen du sett? Oh du... Kan det ha varit Control? Är lite sen, såg den på tv härom veckan. Snygg var den, men man visste ju hur det skulle sluta. Har läst boken också, så det så.

5. Vem ringde senast? Min allra bästa kollega. Berättade att hon sagt upp sig. (HELVETE!!! Men det tar vi sen.)

6. Hur löd ditt senaste sms och till vem? "10-15 min. Säg att du heter Anna!" Till Lina.

7. Vad är helgens planer? Pussa på bebis, kela med bebis, amma, byta blöja (blondinen ska på bröllop, annars gör inte jag det), vene så mycket mer. Tar det som det kommer.

8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Olika. Kan vara litta autistisk, då vill jag skicka sms. Plus att jag har något osocial dygnsrytm just nu. Sms är bra då. Men vissa gillar jag att ringa till.

9. Är dina föräldrar gifta eller skilda? Gifta. 37 år and counting.

10. När såg du senast din mamma? För tio minuter sen.

11. Vilken ögonfärg har du? Gröna som haaavet.

12. När vaknade du idag? 10.47.

13. Har du någon gång hittat en katt? Ja faktiskt, när jag var sju eller så. Sanningen var att han var någon annans, men det sket jag i. Jerker döptes han till.

14. Vilken är din favoritplats? Där Rut är.

15. Vilken plats föredrar du minst? Där folk är dumma kanske. Vene. Där det är för varmt.

16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Malmeee.

17. Vad skrämde dig om natten som barn? Mörkret och saker som lyste i mörkret typ klockradion, fyrar och annat evil.

18. Vem fick dig verkligen att skratta senast? Rut.

19. Är du för ung för att äga vinylskivor? Borde vara det men tyvärr: Nej. Kan inte göra mig av med dem heller, fast jag huttat spelaren.

20. Har du stationär eller bärbar dator? Bärbar-A.

21. Sover du med eller utan kläder på dig? Utan.

22. Hur många kuddar har du i sängen? Typ nio (var nyss gravid, orkar inte lägga undan).

23. Hur många landskap har du bott i? 3.

24. Har du någon gång spytt på någon? Ja, mig själv. Säkert nån annan också.

25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Barfota inomhus, skor utomhus. Strumpor på vintern.

26. Är du social? I rätt sammanhang och på det stora hela. I vissa specifika fall osocial.

27. Vilken är din favoritglass? Glassfabrikens marsipanglass och alla sorter på den där ekologiska italienska på Drottningtorget.

28. Vad skulle du göra om du vann 1 miljon? Resa. Big time.

29. Tycker du om kinamat? Nej.

30. Tycker du om kaffe? Ja.

31. Vad dricker du till frukost? Kaffe.

32. Sover du på någon särskild sida? Ja, den som Rut låter mig sova på.

33. Kan du spela poker? Nja.

34. Tycker du om att mysa? Klart jag gör.

35. Är du beroendemänniska? Ja tyvärr. Har gjort mig av med ett par besvärande beroenden dock.

36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Nej inte som jag kommer på.

37. Vill du ha barn? Jag vill ha min Rut forever and ever och kanske nån till om jag har turen att kunna få fler.

38. Kan du några andra språk än svenska? Engelska och en gnutta tyska. Danskan tar sig dag för dag.

39. Har du någonsin åkt ambulans? Nej.

40. Föredrar du havet eller en pool? Havet.

41. Vad spenderar du helst pengar på? Teknologi. Fast helst inte alls.

42. Äger du dyrbara smycken? Mätt i affektionsvärde ja.

43. Har du någon gång testat narkotika? Jo.

44. Vad var det senaste du stoppade i munnen? Ett glas vatten.

45. Vem är den roligaste människan du känner? Skulle tro att det är Ola men honom träffar jag knappt aldrig längre. Blondinen är skitrolig också.

46. Välj ett ärr på din kropp? Jag är ganska prickfri men en gång skar jag av som ett litet lock på fingret med en kniv. Det satt bara kvar med lite skinn. Mycket mycket spännande.

47. Vad har du för ringsignal? Helt vanlig. Men jag har aldrig ljudet på.

48. Har du kvar klädesplagg från du var liten? Ja. Tvingar min dotter att ha dem. Hon är fyra veckor och har inte fattat att man kan ha åsikter om vad man har på sig och det är ju så roligt att klä på henne olika roliga grejer.

49. Flirtar du mycket? Nej jag är autist.

50. Vart togs din profilbild? Vilken?

51. Kan du byta olja på bilen? Skulle tro det ja.

52. Har du fått fortkörningsböter? Nej och det är ett mirakel.

53. Vilken var den senaste boken du läste? Den åttonde Sookie-boken. Nian ligger på Sergels tobak och väntar. SEN FINNS DET INGA FLER. Hur ska det gå, hur ska det gå...

54. Läser du dagstidningen? Lite på internet.

55. Prenumererar du på någon veckotidning? Nej.

56. Dansar du i bilen? Kanske lite. Sjunger mest.

57. Vilken radiostation lyssnade du till senast? P1 så klart. Skulle aldrig falla mig in att lyssna på något annat.

58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Förslag på andranamn till Rut.

59. När var du i kyrkan senast? När blondinens systerdotter döptes i höstas.

60. Vilka personer utmanar du att svara på detta? Ingen.