Jag fick fan feeling

när jag gjorde både brödet och soppan asså. Soltorkade tomater hackade i soppa = bra. Umami gör vilken söndag som helst solig. Och nån har lagt in Velvet Underground i sina Spotify-listor så jag åkte raka vägen tillbaka till gymnasiet. Och vet ni, det känns mer än ok.

Tillägg till min tidigare kommentar om boken Ge ditt barn 100 möjligheter i stället för 2: Den saknar tips om hur man tar upp genusfrågan med släkt och andra närstående utan att ställa till en scen. Sådana tips är akut och hett efterlängtade här just nu. Eller kanske hur man tar mod till sig och ställer till den där scenen. Eller nåt. Vadsomhelst. Eller ska man lita på att ens barn ändå påverkas till 99% av sina föräldrar så att de andra runtomkring kan få säga och göra vad som helst, för det blir bra ändå?

Dagens boktips

Att jag gillar detta är inte på något sätt revolutionerande. Eller förvånande. Men jag vill, som så många andra, sprida ordet om denna fantastiska bok:

Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2 av Kristina Henkel och Marie Tomicic

Boken sammanfattar på ett suveränt sätt just vad som är problemet (att många av tradition försöker tvinga in barn i en av två på förhand givna roller) men framförallt hur vi kan göra i stället (låta alla barn prova allt och vara som de själva väljer att vara). Den är full med konkreta tips på hur man rent praktiskt kan bemöta barn på ett utvecklande sätt. Alla som har med barn att göra på något sätt borde läsa den! Du kan läsa mer om den här. Författarna ligger bakom konsultföretaget jämställt.se respektive förlaget olika, även dessa är värda varsin liten puff.

Skit i lådan

Man får så jävla mycket adresserad skitreklam när man fått barn. Ofta är det någon sjukt lättviktig och redaktionellt bristfällig "tidning" med i högen (pampers village magasin, liberoklubben, vi föräldrar bebis osv.). Jag läser. Varför? Tja. Vene. Varför tittar jag på tv4? Varför läser jag på familjeliv.se? Antagligen samma anledning, jag kan bara inte formulera den. Men om jag försöker så är det nån sorts blandning mellan att peta på en sårskorpa (vältra sig i tragik) och min sjuka nyfikenhet (man kan ju faktiskt snappa upp nåt av värde!). Skiten vänder sig alltid till mig som mamma. Nu senast hade pampers village magasin en sida som vänder sig till pappan: "Det är inte så lätt alla gånger att bli pappa". "Det gamla "fria" livet är förbi och man har ett nytt litet liv att ta ansvar för, inte längre bara sig själv. Men den nya ordningen behöver inte bara upplevas negativt." "Snart kommer du att upptäcka att du inte bara måste hem utan till och med längtar hem." Medan mamman uppmanas att komma överens med pappan om en bra arbetsfördelning så att man inte bränner ut sig och "tvätthögarna kan faktiskt vänta - kanske tills pappa kommer hem". Kanske det kanske.

För helvete. Om det inte vore för Rut skulle jag gå och gräva ner mig så kunde ni få gräva upp mig när tiden kommit ifatt. Men nu är ju det gamla "fria" livet förbi och jag har ett nytt litet liv att ta ansvar för.

Jag borde egentligen skriva till dem och fråga hur de har tänkt egentligen, i stället för att bara bli arg. Men mina armar drabbades av en sån enorm tröttma.

Pappor som inte får vara hemma

Ingemar Gens gör det igen. Säger det som borde vara, men tyvärr inte är, självklart. Läs! (Även om det står i skitblaskan Allt om barn).

Just detta med att det kan vara kvinnan som inte släpper in mannen är jätteviktigt att prata om tycker jag. Precis som Ingemar säger, vi har hållt på och klagat på männen som inte vill vara hemma, och det kan vi väl fortsätta med om så är fallet, men jag tror att det ofta står en kvinna i vägen för den man som egentligen vill vara hemma halva tiden. En kvinna som tror att hon måste, och en könsroll som säger att han inte kan. Men säg ifrån nu snälla pappor! Kräv er rätt!

"Män som aktivt fostrar barn startar inga krig."

Puss, Ingemar.

Tillåtet att förfalla

För övrigt är min uppfattning om Anna Anka-debaclet att Newsmill blivit hackat. Och den gode hackern gör oss en tjänst. Tack!

Tänk vad pappa är rolig!

Idag i väntrummet på bvc så var det som vanligt en massa mammor med bebisar och bara en pappa med bebis. Bebisen var enligt min bedömning 5-6 månader. Deras sköterska kom ut och pratade med dem innan de skulle in på vaccination.

- Var är mamma idag då?

- Hon jobbar faktiskt.

- Jaha, oj då! Så då får du hålla ställningarna?! Gud vad kul! Och roligt för ert barn också.

- Hehe, ja, hon var tvungen. Fast jag tycker att det är skitkul, att jag får den här möjligheten...och... (mumlar och tystnar, de går in i rummet).

Ok. Det är jättebra att hon tycker att det är "kul" att han är hemma. Visst. Men vad fan? Detta är 2009. "Hålla ställningarna"? Han kanske till och med är schysst och "passar" sin son någon kväll då och då så att mamma kan gå ut och träffa sina polare? Tänk va.

Jag blir så jävla besviken så jävla ofta. En gång för inte så länge sen träffade jag flera andra som har barn (det tillhör inte vanligheterna i mitt liv). En av dem ansträngde sig verkligen för att visa att hon var modern och sa, apropå att lämna bort sina barn: "En del är ju oroliga när pappan passar barnen till och med, men det är inte jag. Herregud".

Babyblått

Den här historien med den femårige killen som inte dög i gymnastikgruppen är ju såklart för sorglig. Sinnessjukt på alla sätt att man redan i den åldern gallrar ut de som har potential från de som inte har. Och argumentet att det finns ett begränsat antal platser, jag vet inte. På ridklubben hemma när jag var liten så fick man ställa sig i kö, antar att det finns ett par andra verksamheter som också kommit på den tanken. Men nu har i alla fall RF-basen uttalat sig och sagt att det inte är acceptabelt. Gott så. Men en formulering i notisen sätter igång andra tankar om vem som får vara med och inte:

"Peter Eriksson är ansvarig för barn och ungdom på RF. Han konstaterar att barnidrott gäller upp till 11-12 års ålder och så länge skall alla vara välkomna."

Fint! Man är barn tills man är 11-12, och då är man välkommen. Så läser jag en annan notis om statusjakten bland barnfamiljer när det gäller barnens aktiviteter. Där säger Staffan Tapper, ungdomsledare i MFF, bland annat såhär:

"Om vi inte hållit nere kostnaderna skulle vi inte ha fått fatt i alla bra spelare som finns på marknaden. Men, visst är det så att killarna vill ha de rätta grejerna och märkena."

Killarna? tänker jag. Just ja, MFF är ju numera bara till för män. Alla är inte välkomna. Jag kollar in deras hemsida. Man börjar delas in i åldersgrupper vid nio. Boys only. Tjejerna hör hemma i LDB FC, som är Malmös damsektion*. Notera deras URL: itsawomensworld.se. Är det? Den rosa världen, förstår jag när jag ser hemsidan. Från nio år, här med. Vad gör man innan dess? Man är med i MFF:s fotbollsskola för barn 5-8 år, där "alla är välkomna". När jag fyller nio skiljs jag alltså från mina kompisar för att delas in i himmelsblått eller rosa. Inget förenar de två.

Minns också att din bebis kan få en MFF-overall som passar, oavsett kön. Det för alltid himmelsblå laget har nämligen låtit göra även rosa baby-supportkläder, så att alla får vara med. Alla är välkomna.

*Jag vill påpeka att jag uppskattar att Kent Widding-Persson tror att även tjejer kan spela fotboll och är villig att satsa pengar för att möjliggöra detta. Om alternativet vore att damsektionen lades ner är det naturligtvis oändligt mycket bättre med ett LDB FC. Men jag, som inte ens bryr mig om fotboll, tycker att det är sorgligt att inte alla i hela stan har möjlighet att spela i Malmö FF.