Knut den allsmäktige

Jag har alltså varit helt ensam med Knut sex dagar (med upphåll för förra helgen). Jag uttrycker min djupa respekt för alla ensamstående föräldrar. Kanske upplevde jag det som tyngre eftersom jag visste att blondinen skulle komma hem sen, och på grund av orutin, men i alla fall. Det som gör att jag orkar med dagarna är ju att jag vet att han kommer hem och då kan jag i alla fall bestämma själv över min tid.

Nu låter det som om jag inte älskar min dotter över allt annat. Det gör jag. Det låter som om jag tycker att det är jobbigt att vara med henne, men det tycker jag absolut inte. Hon är inte särskilt krävande heller. Men dygnet runt, dag efter dag... nja. Jag är glad att vi är två. Nu är hennes mormor och morfar här. Det är också skönt. Dels för att jag gillar att träffa dem, men också för att när de är med henne kan jag också göra vad jag vill. Denna vardagslyx. Att kunna hänga en hel tvätt oavbruten.

Igår var jag på jobbet. Det var kul. Jag kände mig till och med lite peppad. Jag ska jobba i december. Så får blondinen och barnet chansen att bonda lite bättre på heltid. Jag får chansen att fixa det som fixas skall och inte låta allt förfalla medan jag är borta. Och komma ut lite. Och tänka och sånt. Och så blir det mer lika delat på föräldraledigheten. Allt bra.