Oron

Jag önskar att jag kunde vara som de där som liksom ba " äh folk har ju fått barn i alla tider och det har ju gått bra. Vi la henne i eget rum när hon var två veckor, funka skitbra. Man måste slappna av". Men nej. Jag måste kolla att hon andas nästan HELA TIDEN. Läser sånt som inte är bra för mig och sitter och grinar (betyder gråter, inte flinar, för er som är skåningar) och ojar mig. Mest är det andningen, att den ska försvinna liksom. Sen är det hostningar, nysningar, ryckningar, darrningar, sömn/ickesömn och prickar som får mitt hjärta upp i halsgropen. För att inte tala om när hon sätter lite kräk eller mat eller saliv i halsen och kiknar. Börjar ju alltid andas igen. Hittills. Men tänk om hon inte gör det? Såhär håller jag på. Har bättre och sämre dagar, men det finns där, hela tiden.

Jag tror att det här är det mest påfrestande med att bli och vara förälder.