Skittråkigt egoinlägg

Rut har börjat le.

Taste it. Le. På riktigt. Mot mig, mot sin pappa. Mot mormor till och med. Mot tutten så klart. Men liksom, hon ler mot mig. I natt grät jag lite för att jag var så trött och för att hon var så ledsen för att hon hade ont i magen. Sen i morse fick jag det största leeendet jag sett och jag instämmer med alla andra som man tyckte var så jävla tråkiga när de sa att allt är så sjukt värt det och att man undrar vad man gjorde innan och varför man inte gjorde det här mycket tidigare?

(Till mina vänner som fortfarande hyser hopp om att få träffa mig igen: Jag tänker på er, på det, ofta. Jag kommer tillbaka. Jag vill träffas. Såklart. Massor. Det kommer att bli lättare. Jag älskar er också.)

General disclaimer

Som alla andra: Det är sommar, jag tänker inte så mycket*. Så det blir ganska lugnt här. Men som sagt: Det är övergående.

Jag (vi) har köpt en ny dator i alla fall.

Så jävla gött. Jag känner stor glädje över att äntligen officiellt ha konverterat till andra sidan. Men samtidigt känner jag en viss sorg. Det var ju PC-världen som gjorde mig till nästan nörd. En gång i tiden var jag riktigt bra på det där med data. Men det är längesen nu. Nu kan jag inte ens säga vad en bra processor är. Och programmeringsspråken som jag listar i mitt cv... well, de står mest listade i mitt cv. Men det kan ju bli ändring på det, som så mycket annat.

*Och jag har en fyraveckors bebis och några nyblivna mor- och farföräldrar att underhålla.

Gå inte på den lätta

Ni vet det där med att "kvinnor kommer inte överens med varandra. De konkurrerar alltid och är skittaskiga mot varandra". Ni vet att det är männen som hittat på det va? För att inte kvinnor ska hålla ihop och stötta varandra. För att männen tjänar på att kvinnor är ensamma, att de bara hänger med sin man, typ. Och så går tjejerna på det, "aha, det är så man ska vara om man är tjej, för det tycker killarna".

När jag var ung (18-23) gick jag i fällan själv. Jag ba: alltså jag umgås mest med killar. Jag vene, det är liksom lättare. Tjejer är liksom.... svårare. Eller nåt. Och jag gjorde det. Umgicks mest med killar alltså. Det var ju kul och så. Jag ansåg att jag var feminist, och det var jag också. Men jag fattade ändå inte. Sen fattade jag.

Jag umgås fortfarande med killar (såklart), men jag har fattat två saker:

Det är inte sant att tjejer inte kommer överens med varandra. Tjejer är kul att hänga med.
Det är superviktigt att tjejer stöttar, peppar och lyfter varandra. Det är det viktigaste av allt.

Nu har jag en regel i mitt liv som handlar om att jag alltid är extra noga med att stötta och lyfta fram tjejer och deras prestationer. Särskilt på jobbet ser jag till att alltid påpeka extra mycket om det är en tjej som gjort något bra, som borde få ansvar för ett nytt projekt eller kanske en helt ny tjänst. Jag talar om för tjejer när jag tycker att de är grymma. (Obs att detta gäller när jag verkligen tycker att de är grymma, inget hittepå). Jag skulle kunna vara ännu bättre, men jag har detta som en tumregel och ju mer jag tänker på det och pratar om det, desto mer lever jag efter den. För att vi ska komma någonvart, för att ändra gamla ruttna tankemönster, måste vi tyvärr behandla varandra lite olika ett tag. För att väga upp.

Jag hoppas att det här är självklart för er, men jag vill ändå säga det, för det är viktigt. På rikt.

Sug

Regn och blåst. I love! Allvarligt. Nu kan man ju ha kläder på sig. Bebisen också. Det är så kul att klä på henne, som en docka. Fast roligare eftersom hon är så sjukt söt. Och på riktigt är hon också. Hon har fått napp, ett stort steg i livet. Hon gillart skarpt, går in i en sorts trans och utstöter små stön och trycker händerna mot ansiktet och suger så att saliven stänker. Jag känner mig lite taskig som trycker in en plastbit i munnen på henne när det väl egentligen är tutten hon vill ligga vid. Men det funkar liksom inte rent praktiskt att amma i tretimmarspass var fjärde timme.

Jag har kommit på att en av anledningarna till att så lite blir gjort är ju att tiden man är uppe och vaken är så kort. Det är ju bara tolv timmar. Idag ska de tolv timmarna läggas på att fixa massa tråkiga grejer som att ringa banken och skälla ut dem för att de stulit pengar av oss. Och dammsuga.

Snyggare

Trogna läsare minns att jag i slutet av graviditeten gnällde på att jag var så jävla ful. När barnet kommit ut skedde ett mirakel - jag blev skitsnygg över en natt. Det är sant. Ända sen förlossningen har jag känt mig snyggare än... fan, Katrine Kielos kanske.Eller i alla fall lika snygg.

Jag går förbi en spegel och ba: Shit vad het! Vilka färger på ögon, hår, läppar... och smal har jag blivit också (jo, jag losade 13 kilo på direkten. 7 to go).

Jag är alltså inte ironisk. Jag tror att det har att göra med att man känner sig så grym när man fött barn*


* Slutsats efter att ha studerat ett enda fall; mig själv.

Amningen

Jag tänker inte göra ett inlägg i amningsdebatten, för det som behöver sägas är redan sagt. Läs för guds skull Linna Johanssons inlägg här, här, här och här. Läs kommentarerna också! Jag håller med henne - varför lägga sig i andras beslut? - men jag har själv valt att amma, av skäl jag inte själv begriper men det spelar ingen roll. Min åsikt är att detta verkligen borde vara en icke-fråga. Varför har folk ens åsikter? Lev och låt leva, säger jag.

Jag hade inte tänkt amma. Eller nej, jag visste inte om jag hade tänkt amma. Jag hade tänkt testa. Jag tycker att man ska testa allt en gång, i synnerhet om man har tänkt ha en åsikt om det. Men jag tänkte, och sa, att man vet ju inte om man kan amma. Om man vill. Om det funkar. Vi får se. Sen föddes bebisen och de frågade faktiskt om jag tänkt amma. Jag sa ja. Jag provade. Det var åt helvete skitjobbigt. Mjölken kom inte. Jag var skitstressad på bb, gillade det inte alls, och det gjorde inte saken bättre. Det gjorde ont, det var värre än förlossningen på sätt och vis. Det blödde. Mjölken kom fortfarande inte. Hon gick ner för mycket i vikt. Då stötte jag för första gången på förvirringen och de dubbla budskapen. Fram tills dess var jag lyckligt positivt överraskad över att allt funkat så bra, att det var så lite dogmatism, biologism och moralpredikande inom mödravården och förlossningsvården. Att folk verkade veta vad de sysslade med. Sen spårade det ur.

- Det bästa är att amma.
- Man får bestämma själv om man tycker att det är bäst att amma.
- Min mjölk har inte kommit?
- Alla har mjölk. Den kommer.
- Om mjölken inte kommer direkt är det ingen fara. Hon kan gå ner lite i vikt.
- Hon måste äta var tredje timme från och med andra dygnet. MÅSTE.
- Men jag har ingen mjölk?
- Alltså hon måste inte äta. Hon klarar sig.
- Hon verkar inte må bra. Kan hon inte få ersättning?
- Herregud hon har ju gått ner i vikt! Du har ju ingen mjölk! Hon måste få ersättning!

And on and on.

Hur som helst, nu ammar jag. Det kommer mjölk. Det gör inte ont. Det är sjukt bisarrt. Jag kan inte förstå det. Men jag verkar vilja det, och hon vill det. Så det är ok. För nu. Får se imorgon, nästa vecka, sen, hur jag gör. Ibland får hon ersättning av J när jag bara måste sova och hon bara måste amma tre timmar i sträck. Det funkar.

Still life

Vi har det så fantastiskt bra. Inte det intressantaste att höra kanske, men sant.

Fast härom natten drömde jag att jag åt kött. Värsta sortens, griskött. Fullt med fett var det också, och grillat. Jag mår fortfarande illa när jag minns drömmen. Det är väl det mest dramatiska som hänt tror jag. Jo, vi har gått ut en gång också, med vagnen. Hade tänkt göra det flera dagar i rad, men det blev liksom inte av. Dagarna går så fruktansvärt fort. Halva dygnet tillbringas i sängen, åtta timmars sömn = tolv timmar i sängen. Var tredje timme är amning och blöjbyte och ibland en vaken bebis som man inte kan somna ifrån för att hon är så underbar. Sen om det ska göras något på dagen, vilket det oftast ska (ett besök, eller en tur till BVC) så går liksom dagen. Man hinner inte ut. Men det gör absolut ingenting. Det är ändå för varmt.