Jag tänker inte göra ett inlägg i amningsdebatten, för det som behöver sägas är redan sagt. Läs för guds skull Linna Johanssons inlägg här, här, här och här. Läs kommentarerna också! Jag håller med henne - varför lägga sig i andras beslut? - men jag har själv valt att amma, av skäl jag inte själv begriper men det spelar ingen roll. Min åsikt är att detta verkligen borde vara en icke-fråga. Varför har folk ens åsikter? Lev och låt leva, säger jag.
Jag hade inte tänkt amma. Eller nej, jag visste inte om jag hade tänkt amma. Jag hade tänkt testa. Jag tycker att man ska testa allt en gång, i synnerhet om man har tänkt ha en åsikt om det. Men jag tänkte, och sa, att man vet ju inte om man kan amma. Om man vill. Om det funkar. Vi får se. Sen föddes bebisen och de frågade faktiskt om jag tänkt amma. Jag sa ja. Jag provade. Det var åt helvete skitjobbigt. Mjölken kom inte. Jag var skitstressad på bb, gillade det inte alls, och det gjorde inte saken bättre. Det gjorde ont, det var värre än förlossningen på sätt och vis. Det blödde. Mjölken kom fortfarande inte. Hon gick ner för mycket i vikt. Då stötte jag för första gången på förvirringen och de dubbla budskapen. Fram tills dess var jag lyckligt positivt överraskad över att allt funkat så bra, att det var så lite dogmatism, biologism och moralpredikande inom mödravården och förlossningsvården. Att folk verkade veta vad de sysslade med. Sen spårade det ur.
- Det bästa är att amma.
- Man får bestämma själv om man tycker att det är bäst att amma.
- Min mjölk har inte kommit?
- Alla har mjölk. Den kommer.
- Om mjölken inte kommer direkt är det ingen fara. Hon kan gå ner lite i vikt.
- Hon måste äta var tredje timme från och med andra dygnet. MÅSTE.
- Men jag har ingen mjölk?
- Alltså hon måste inte äta. Hon klarar sig.
- Hon verkar inte må bra. Kan hon inte få ersättning?
- Herregud hon har ju gått ner i vikt! Du har ju ingen mjölk! Hon måste få ersättning!
And on and on.
Hur som helst, nu ammar jag. Det kommer mjölk. Det gör inte ont. Det är sjukt bisarrt. Jag kan inte förstå det. Men jag verkar vilja det, och hon vill det. Så det är ok. För nu. Får se imorgon, nästa vecka, sen, hur jag gör. Ibland får hon ersättning av J när jag bara måste sova och hon bara måste amma tre timmar i sträck. Det funkar.
lördag 4 juli 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Åh, vad bra skrivet! Min mjölk kom inte igång ordentligt förens en fyra - fem dar efter förlossningen, det var en väldigt förvirrande upplevelse. I min enfald hade jag trott att sånt skulle sköte sig per automatik, men icke! Sen tog det säkert en två månader innan jag var helt bekväm med amningen, fattade hur jag skulle hålla dottern och dottern fattade inte hur hon skulle ligga, vi är väl lika sega båda två...
Jag trodde också att det skulle funka av sig själv... i alla fall när det väl kommit igång. Nu står vi inför nästa förvirring: Hon har börjat med napp och jag vet inte längre när hon är hungrig på riktigt... Men det löser sig.
Skicka en kommentar