Taste it. Le. På riktigt. Mot mig, mot sin pappa. Mot mormor till och med. Mot tutten så klart. Men liksom, hon ler mot mig. I natt grät jag lite för att jag var så trött och för att hon var så ledsen för att hon hade ont i magen. Sen i morse fick jag det största leeendet jag sett och jag instämmer med alla andra som man tyckte var så jävla tråkiga när de sa att allt är så sjukt värt det och att man undrar vad man gjorde innan och varför man inte gjorde det här mycket tidigare?
(Till mina vänner som fortfarande hyser hopp om att få träffa mig igen: Jag tänker på er, på det, ofta. Jag kommer tillbaka. Jag vill träffas. Såklart. Massor. Det kommer att bli lättare. Jag älskar er också.)
3 kommentarer:
Vilket fantastiskt fint litet inlägg!
(men jag saknar er och vill att Rut ska le mot mig också)
Kom hit så lovar jag att hon smilar så du svimmar!
Med far- och morföräldrar att underhålla kanske det blir tight att ses? Jag sticker på semester på onsdag och är borta lite drygt två veckor.
Har du (och gärna Rut) tid att ses innan blir jag glad, (men jag blir inte ledsen om det inte går). Så, bara... hör av dig om det finns tid!
Skicka en kommentar