Götet

Jag tror jämt att jag ska "fortsätta jobba ikväll på hotellet". Kul! Kul att jag fortfarande tror det. (Nu satt jag en halv minut och tänkte lite på vad jag ska göra imorgon, att jag kanske borde förbereda det lite - nästan lite stress där - men sen tänkte jag att vafan, det brukar ju gå alldeles utmärkt ändå, och så sket jag i det).

Nu längtar jag efter min familj. Jag längtar mer och mer och gillar inte riktigt att de är sjuttio mil bort från bebisen.

Sista tredjedelen. Det är nu allt det jobbiga kommer, om man ska tro böckerna och internettet och de få människor jag faktiskt pratat med om deras egna graviditeter. Så jag är duktig och tacksam varje dag för att jag mår så oförskämt bra. Jag kommer alltså att få äta upp detta snart, eftersom vecka 27, som vi befinner oss i nu, verkar vara den sista eller näst sista veckan innan allt går överstyr och blir skitjobbigt helt plötsligt. Just nu är jag mycket mer gravid än jag känner mig. Framförallt ser jag jävligt mycket mer gravid ut än jag känner mig.

Landet

Jag är på landet hos mamma och pappa. Det är det bästa som finns. Fattar inte varför jag åker hit så sällan. Jag som till och med har gratisresor på SJ och sånt. Hur som helst så har min syster fått bedöma min navel och hennes utlåtande är att den nog inte kommer att puta, även om den ser lite ansträngd ut just nu. Puh.

Här på landet finns lugn och ro, snö, frisk luft och mostrar som vill hälsa på den tjocka magen. Det är mycket trivsamt. Jag har varit rätt stressad de senaste veckorna, flängt runt. Den glada finansgrisen gör ju inte läget mer avslappnat och vi som är en bit ner i gasverket måste rapportera så att banken kan sova på nätterna.

Och den ena av mina älskade kontorsvovvar har varit jättesjuk. Jättejättesjuk. Legat på sjukhuset flera dagar och de vet fortfarande inte vad det är. Jag har oroat mig, och kan inte ens föreställa mig hur orolig jag hade varit om det var min egen hund. Som att ha ett barn, antar jag.

Cool

Och så har jag kommit på hur man får nattuglan lugn: Kyla. På hotellet härom kvällen stängde jag av värmen, öppnade fönstret (det var som bekant frost) och tog ur täcket ur påslakanet. Jag har inte sovit så gott sen jag vet inte när. Igår tog jag fram ett lakan att ha som täcke, sa hejdå till J som gärna fortsatte sova under det tjocka och tjatade mig till att få ha fönstret lite lite öppet. Perfekt. Jag sov så gott som hela natten igenom, bebben var lugn och alla är glada.

Invader

Min mage är så SJUKT STOR. Jag fattar inte detta. Varje kväll måste jag stå och glo på den i spegeln jättelänge. Fascinerande. Nu kan man även se andra rörelser än sparkar och buffar. Jag tror det är som bebisen vrider sig därinne. Precis så alien som jag alltid trott att det skulle vara.

Jubileum

Woa! 100 dagar kvar! Det visste inte jag, men det visste bloggen. Tack bloggen. Det ska jag fira med att lägga mig tidigare än någon trodde var möjligt.

Min graviditetsstatus ser ut som följer: Bebisen befinner sig delvis/ibland där jag tidigare hade min magsäck. Det mystiskaste med det är att jag inte märkte när det hände. Jag upplever inte det som att min magsäck har flyttat sig, men det har den ju uppenbarligen. Ok, jag märker det eftersom jag inte kan äta så mycket längre och även har lite svårt att andas (lungorna sitter väl typ också där?). Men förutom det så är det som att det helt plötsligt börjat banka och bubbla där maten borde ligga. Alltså vi snackar en handsbredd ovanför naveln. Och inget litet bankande. På kvällarna ser man hela magen hoppa till. Annars är det just nu populärt att bonka med huvudet (antar jag att det är) på ena sidan och fötterna (antar jag att det är) på andra sidan, lite på snedden sådär. Gärna på nätterna. Gärna när jag ligger lite för mycket framåtlutad. Otur då att det är den enda bekväma sovställningen.

Förra veckan gissade en granntant att jag ska föda i april. En kollega tyckte det var praktiskt att ta reda på könet för att "kunna handla kläder och inreda rummet innan bebisen kommer". Naveln började bete sig misstänkt mycket som att den kommer att börja puta ut (the horror) och jag touchade sjuttiokilosstrecket.

Solen

Klart över-förväntan-dag. Min egen förväntan på mig själv alltså. Köra till Göteborg i snöstorm och gå igenom alldeles för mycket saker på en dag för att förhoppningsvis inte behöva åka hit så jättemånga gånger till innan jag går hem (kalvar, som vissa föredrar). Men det gick görbra. Och nu skiner solen över oljehamnen, jag fick ett rum med utsikt mot Älvsborgsbron (och cisterner och spår). Alltid något. Men inte går jag ut inte, nej jag håller på att somna. Trots att jag vet att solen är bra för mig.

Ärligt talat, jag är rädd att de nya rönen som presenterades idag om att fördelarna med att sola överväger nackdelarna (typ, alltså) kommer att vara skadliga för vårt lands estetiska välmående. Visst, det är säkert bra att sola. Men hur fan ser man ut då? Jag kan berätta om folk som faktiskt på riktigt fortfarande går till solarier, men vill vi uppmuntra detta? Nej, det vill vi inte. Jag är inte den som är den (inte nu längre i alla fall, jag ska ju för fan få barn), jag kan tillstå att "en smula färg piggar upp" = jämnar ut det blåa/röda och är bra för D-vitaminproduktionen. Jag är också en förespråkare för utomhusaktiviteter. Men någon måtta får det väl vara. Vi måste tänka på ungdomarna. Innan vi vet ordet av uppmuntras stringtrosor, cykelbyxor och utsvängda jeans också.

Måndag

Jag drömmer mycket och konstigt. Det hör tydligen också till. Härom morgonen låg jag och spelade Total eclipse of the heart känslosamt och innerligt på mitt gamla piano. Jag tyckte själv att det lät så sjukt jävla bra, trots att jag knappt rört ett piano på snart tio år (herregud!). Jag började sjunga efter ett tag, högt och stämningsfullt. Ackorden hade jag hämtat från en lila och gul hemsida. I natt satte jag icq-blommor på olika människor i min omgivning. Man kunde alltså märka dem med online-blomman, N/A-blomman osv. Ni som var med då vet vad jag menar. Dessutom bodde jag på en gata som låg mitt i min gamla grundskola, mellan aulan och ingången till högstadiet. Kort sagt kan man säga att olika fenomen och personer från mitt förflutna dyker upp i olika sammanhang i drömmarna. Oftast ganska jobbiga sammanhang. När jag vaknar är jag glad att en fin blondin ligger bredvid mig och sover i en helt vanlig lägenhet mitt i ett normalt Malmö.

Nej det blev ju inget Fever Ray i fredags. I stället blev det - guess what - somna klockan nio. Över huvud taget är jag besviken på helgen som gick, för den gick för fort. Lördagen var som sig bör höjdpunkten. Vi provåt cateringmat inför blondinens trettioårsfest tillsammans med en hel del folk som vi träffar alltför sällan. Maten var god och folket var glatt men jag var såklart svintrött. Men det gjorde inget. Jag hade bakat det bästa surdegsbrödet jag någonsin åstadkommit. Jag överträffar hela tiden mig själv. Vi lärde oss också att en rosa pilatesboll kan vara det absolut roligaste man upplevt i hela sitt liv, om man är åtta månader.

Nu ska jag verkligen ta tag i det, verkligen.