Landsmaninnan

Jag har nu inlett en mailkonversation med TV-sporten om genusperspektivet i deras språkpolicy. Första svaret var mycket intressant i sin tomhet på innehåll. Jag återkommer med det hela när (om?) vi kommit lite längre.

It's alive

Jag har bara varit så trött hela veckan. Och varit i Göteborg och så. Den gick som ett huj, veckan. Vi har bland annat köpt en vagn. Jag är glad att jag har J som orkar lägga timmavis på att reda ut vilken vi ska ha och sen bestämma att vi ska köpa den när den är på rea. Känns lite sjukt dock att den står här nu. Men så är magen också så stor att kappan inte längre går att knäppa.

På tal om det senaste inlägget kan jag berätta att jag nu fått tillbaka synen. Min diagnos var vätskebrist fastställde jag snabbt och lätt själv. Varför vi börjat tappa bort räkningar kan jag tyvärr inte förklara desvärre. Kanske är det samma sak som ligger bakom det faktum att jag idag för tredje gången kom hem från jobbet och hittade smör och ost framme på köksbänken. Hur svårt är det?

Nu ska jag skicka iväg två surmail. Alltså såna där man gnäller och ifrågasätter och kräver sina rättigheter som medborgare.

God morgon

Två stycken stora WHAT? har inträffat idag.

1: Vi fick två betalningspåminnelser på posten och upptäckte att vi glömt betala ett gäng fakturor
2: Jag ser suddigt och kan knappt läsa texten här på skärmen

Ettan ledde till en mindre konflikt där vi konstaterade att jag har gripits av stor förvirring sen cirka fyra månader tillbaka, men att detta inte borde leda till att vår ekonomi kollapsar eftersom vi är två om det. Idag ska vi städa och se vad som kommer fram.

Tvåan ledde till att jag försökte tvätta ögonen (inget resultat), spärrade upp ögonen (inget resultat) och drack en stor kopp kaffe (hittills inget resultat). Vi får nu se vad dagen mer har att erbjuda.

Ja nej

Ja! Kolla här. Om man nu ska äta kött (tveksamt va) så är det ju bra om djuren får frisk luft och solljus varje dag under sin korta levnad? Ärligt, ät kött ni om ni vill, men fundera på hur djuren har det. Jag blir lite gladare när detta är huvudnyhet på dn.se. Nu gäller det att driva på för en ordentlig skatt på kött också. Jag hade bra länkar om det men jag orkar inte leta upp dem nu igen.

Och nej - jag pallade inte ta mig ut. Kvart i nio var min kära vän klar med alla bestyr, då avböjde jag. Fick så klart fruktansvärd ångest efteråt - vad fan håller jag på med? Kom inte sen och gnäll att jag aldrig gör något! - men det känns trots allt rätt ok. Nu gäspar jag så jag gråter, det hade ju inte hållt att sitta nånstans och försöka upprätthålla en konversation.

Jag är inte trött men

Ni vet det där vissa säger, "jag är inte rasist men...", det förtjänar ju inte ens att kommenteras. Däremot har jag lagt märke till ytterligare ett steg upp på metaskalan: När folk säger att de inte är rasister (eller något med samma innebörd), i sammanhang där ingen ens hade kommit på tanken att de var det - eller att det de pratade om handlade om raser/folkslag/invandrare över huvud taget - om de inte tvunget behövde säga att de inte var rasister. Jag ska illustrera detta med ett exempel från verkligheten:

Vi diskuterar konflikter på en utbildning, och läraren nämner programmet "grannfejden" och hur intressant det kan vara ur rent studiesyfte. Alla berättar om olika erfarenheter av det programmet och liknande konflikter. En deltagare berättar "ja och så den här familjen i Kiruna... man ska inte prata om olika folkslag för det spelar ju ingen roll var folk kommer ifrån men... ja de höll ju på att ha ihjäl varandra med knivar till slut".

Ja? Precis som i alla andra exempel i diskussionen? Vad handlade diskussionen om? Konflikter, och hur de kan urarta till rent våld. Inte huruvida de inblandade hade någon särskild etnisk härkomst. Eller?

Och ovanpå detta har jag reagerat mycket på sista tiden över helt onödiga kommentarer kring att folk inte är svenskar, pratar andra språk utöver svenska, eller har andra normer/kulturer/familjebildningar än det vi oftast är vana vid. Liksom inte på ett nedlåtande sätt, men helt jävla ovidkommande. Jag kanske är extra känslig, men det känns som att en vardagsrasism smyger sig närmare och närmare inpå mig och jag klarar fan inte av det. Varför över huvud taget bry sig om att det där språket som de pratar med varandra på fikarasten är "något sånt arabspråk" eller danska? Jag fattar inte.

Ett exempel: En person som det finns mycket problem kring på mitt jobb. Han klarar inte riktigt av sitt uppdrag som arbetsledare och har skapat konflikter kring sig. Vi diskuterar situationen och att han uppenbart har svårt för stress, är noga med prestige och inte klarar av att vara flexibel. Det är sådan han är, frågan är om vi kan hjälpa honom och vad mer vi måste göra för att lösa situationen? Men diskussionen kommer gång på gång in på att han är från en annan kultur, det kanske är kulturella skillnader i hur man ser på ledarskap etc. etc. Ja? Ok en gång, men det spelar väl ingen roll? Tänk efter - faktum är att han har de här problemen, vi måste lösa det, punkt. Om det sen är för att han äter mycket morötter, hans mamma var dum när han var liten eller han kommer från ett visst land (där man inte tål stress?), spelar det någon roll?

Ett annat: Vi berättar för några andra om ultraljudet och konstaterar att när J var liten fick han följa med sin mamma och titta på lillebror på skärmen, men nu är det begränsat till max en person som får följa med. "Ja det finns ju vissa kulturer där man är väldigt många i familjen". ?? Ja och det är ett arbetsmiljöproblem för personalen att dagarna i ända ha en massa folk inne i rummet, om de sen råkar vara från "vissa kulturer" tror jag inte spelar någon roll.

Jag önskar att dessa personer förstod att hålla käften, annars markerar de - med små små medel - hela tiden att det finns skillnader och att dessa skillnader är viktiga. Det är de inte.

Duktig

Veckan har varit bra. Jag har varit duktig. Och fått ryggen knakad två gånger, dessutom. Inte dunkad dock. Ikväll är jag riktigt nära att till och med gå iväg och träffa folk, men det är inte helt avgjort ännu. Ni förstår, jag har en vän, en av mina absolut äldsta och bästa, som råkar vara en av de långsammaste människorna i världen. Vid sex ringde han och hade just kommit hem från jobbet. Han ville gärna ses ikväll, men nu först måste han vila (sova) lite. Jag kan takten, vet att på vila följer dusch (30 min), strykning av kläder, putsning av skor, stilla rökande av cigarett... så jag sa att jag lovar inget, jag kanske faller i koma innan du är klar, så vi får se sen. Ni kanske tycker att det är respektlöst, det tycker inte jag. Det är sådan han är, har alltid varit och jag vet om det. Man får ta med det i planeringen. Just nu är vi lite osynkade bara. Jag har svårt att hålla mig vaken efter nio.

Jag intalar mig att allt blir lättare när det inte är så förbannat kallt längre. Och ser ni, sanningen är att det blir det.

Nu!

Klockan är sån! Att jag kan gå och lägga mig utan att skämmas! Jag lyckades surfa meningslöst ända tills nu!


P.S. Apropå polisen igen, sa jag inte när alltihop började att man undrar ju hur de ser på andra utsatta grupper, typ missbrukare? Svaret kom ju rätt snabbt. D.S.