Fail nr 3

Vad gör bebisen när den för en gångs skull somnat tidigt och mamma slösat bort dyrbar sovtid på att sitta uppe alldeles för sent? Sover sitt allra allra sämsta hela natten.

Dvs vaknar i snitt en gång i timmen. Jag kan faktiskt på något sätt begripa att man, om man är lite mindre intellektuellt begåvad, tar ut sin frustration på barnet. Jag förstår varför bvc är noga med att påpeka att man aldrig får skaka sitt barn (OBS meddelande till socialtjänsten: Jag är aldrig ens i närheten att göra något dylikt. Jag säger att jag förstår att det kan hända om man är lite tappad eller på annat sätt labil).

Själv valde jag tydligen att ta ut min frustration genom att skriva "HELVETE" på ett block jag har liggande vid sängen. Stort och tydligt så att det liksom skulle framgå att här lider vi minsann men säger inte ett pip. Undrar vem det var riktat till, eftersom jag är den enda läskunniga i detta hem just nu (till imorgon kväll)? Och undrar vad jag tänkte att effekten skulle bli?

2 x fail

1: Vad är det första bebisens hand gör när bebisen börjar vakna lite lite grann? Tar tag i nappen och tar ut den. Vad blir bebisen när nappen åker ut? Ledsen och vaken.

2: Vad gör bebisen en kväll som denna när mamma är ensam hemma med bebis och ganska trött? Somnar tidigt för en gångs skull. Vad gör mamma en kväll som denna när bebisen för en gångs skull somnat tidigt? Sitter uppe och kastar bort dyrbar sovtid på sånt här fördärv.

Skäms

Jag vet inte om det är lönt att kommentera händelserna i Vellinge. Jag har alltid hatat Vellinge och är inte ett dugg förvånad egentligen. Allt jag skulle vilja säga säger nån annan bättre. Jag klipper in Patrik Svenssons text ur Sydsvenskan och säger: Word, Patrik.

Det är inte bara på badbryggorna folk behöver lära sig lite vanlig hyfs och medmänsklighet, skriver Patrik Svensson.

I maj 1945 förvandlades Malmö museer till förläggning för judiska flyktingar från Tyskland och Frankrike. Sängar ställdes upp under tavlorna i korridorerna. Malmöbor kom dit med mat och godis.

Om ett kommunalråd då sagt: ”Det kan inte vara ett kommunalt problem i Sverige att ta emot denna strida ström av tonårspojkar från oroshärdar i Europa”. Eller ”Vi vill inte ha hit dem”. Eller ”Vi kommer att undersöka vilka möjligheter vi har för att stoppa denna cirkus”...

Då hade han så småningom fått skämmas. Historien brukar inte behandla den sortens oförmåga till medkänsla särskilt förlåtande.

Men byt ut ”Europa” mot ”Asien och Afrika” och du har tre ordagranna formuleringar från det moderata kommunalrådet Lars-Ingvar Ljungman apropå det planerade boendet i Vellinge kommun.

Det handlar om ensamma barn på flykt från elände (även om Ljungman skriver ”tonårspojkar”, vilket för honom uppenbarligen är en skillnad). Det handlar om ett temporärt transitboende. Det handlar om trettio platser, trettio hjälpbehövande människor i en kommun med 33 000 invånare.

Det är inte bara på badbryggorna folk behöver lära sig lite vanlig hyfs och medmänsklighet.

En kommun med Sveriges lägsta skatt och största frihet, ska tilläggas. Det här är anledningen till att jag vill bo kvar i Malmö forever och betala skatt här. Jag hoppas att jag fortsätter att tjäna skitbra och ännu bättre, så att jag får fortsätta betala skatt till en kommun som har vett att göra något av pengarna. Och så hoppas jag att Vellingeborna håller sig där de hör hemma.

Maffian

Igår korsade jag en linje. Jag gjorde något helt vilt och galet. Jag gick - hör och häpna - och fikade med föräldragruppen (=mammagruppen) på bvc. Tänk er va! De promenerar och fikar varje vecka men jag har inte gått med. Igår hade vi träff på bvc och jag fick ett infall och sa JA. Kändes helt crazy. Och vet ni vad - det var riktigt trevligt. Eller i alla fall helt ok. Allvarligt talat, jag vet inte hur jag ska förhålla mig till sånt där. Jag VET att jag är osocial, kategorisk och grubblar för mycket och bla bla bla. Å andra sidan - vad är det som säger att vi ska umgås och gilla varandra bara för att vi har bebbar i samma ålder? Plus att jag är allergisk mot att gå åtta stycken med barnvagn på trottoaren och sen ockupera ett fikaställe och börja kladda med barnmatsburkar och bananer. Och det är inte sant att jag är osocial. Möjligtvis kategorisk. Men som sagt, det var helt ok. Kanske gör vi det igen, vad vet man. Den största anledningen är att jag vill att Rut ska vänja sig vid att ha många människor omkring sig. Människor av alla åldrar och sorter, kända och okända. Därför är det ju bra att prova alla möjliga sammanhang. Men jag vill hitta nåt som är... jag vet inte hur jag ska säga... Där man kan träffa folk (=mammor OCH pappor OCH bebbar) som inte bara vill prata om vikt, mat och bajs. Alltså det är väl ganska intressant (faktiskt) när man har bebbe, men jag vill ha nåt mer. Vilka ord jag än försöker använda nu för att beskriva vad jag menar så låter det fel. Så jag nöjer mig med att säga att jag önskar att fler av mina vänner hade barn, och att fler av de som har barn var som mina vänner.

Jag fick fan feeling

när jag gjorde både brödet och soppan asså. Soltorkade tomater hackade i soppa = bra. Umami gör vilken söndag som helst solig. Och nån har lagt in Velvet Underground i sina Spotify-listor så jag åkte raka vägen tillbaka till gymnasiet. Och vet ni, det känns mer än ok.

Tillägg till min tidigare kommentar om boken Ge ditt barn 100 möjligheter i stället för 2: Den saknar tips om hur man tar upp genusfrågan med släkt och andra närstående utan att ställa till en scen. Sådana tips är akut och hett efterlängtade här just nu. Eller kanske hur man tar mod till sig och ställer till den där scenen. Eller nåt. Vadsomhelst. Eller ska man lita på att ens barn ändå påverkas till 99% av sina föräldrar så att de andra runtomkring kan få säga och göra vad som helst, för det blir bra ändå?

Och långa promenader

Jag hittar inte min telefon. Vi har ingen fast telefon. Jag vet! Jag ringer blondinen och frågar om den ligger i skötväskan! Eller googlar den. Nej meneh. Jag skulle ju ringa pappa och gratulera på fars dag. Så pappa om du läser detta innan jag återfinner en telefon - grattis!

Söndag annars, jävla präktig sådan. Kokade morötter till Rut, bakar bröd, syr. Nu ska jag göra linssoppa. Ni hör ju. Snart skaffar jag en mysig kofta och dricker te i höstrusket. Kjamiz!

Dagens boktips

Att jag gillar detta är inte på något sätt revolutionerande. Eller förvånande. Men jag vill, som så många andra, sprida ordet om denna fantastiska bok:

Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2 av Kristina Henkel och Marie Tomicic

Boken sammanfattar på ett suveränt sätt just vad som är problemet (att många av tradition försöker tvinga in barn i en av två på förhand givna roller) men framförallt hur vi kan göra i stället (låta alla barn prova allt och vara som de själva väljer att vara). Den är full med konkreta tips på hur man rent praktiskt kan bemöta barn på ett utvecklande sätt. Alla som har med barn att göra på något sätt borde läsa den! Du kan läsa mer om den här. Författarna ligger bakom konsultföretaget jämställt.se respektive förlaget olika, även dessa är värda varsin liten puff.