Sova med fienden

Det skulle alltså dröja tills 2009 innan vi fick en könsneutral äktenskapsbalk. Jag ropar "äntligen" och tar en extra oliv till maten. Eller? När jag läser igenom det så verkar det som om det fortfarande är problem för vissa människor. Man ska fortfarande få lov att diskriminera folk, helt utefter sina egna preferenser läser jag. Ok. Ett steg i taget. Men sen då? Ja, det finns tydligen vissa - och då menar jag inte fradgatuggande fanatiker, utan helt s.k. vanliga, eller åtminstone folkvalda, politiker - som tycker att detta är ett hot. Jag eldar upp mig och börjar läsa. Sen ser jag ju, mellan svamlet om att ingen ska tvingas att behandla andra jämlikt, att de har rätt. En civilrättslig samlevnadsbalk är ju precis det vi behöver. Ett äktenskap är en juridisk pakt (och en kvinnofälla, piper en del av mig andfått), punkt. Jag har aldrig förstått grejen med att gifta sig i kyrkan när man inte är kristen. Med kristen menar jag att man erkänner Jesus som guds son, som kom till jorden och dog på korset för att frälsa oss från våra synder (förlåt mig ni som vet den exakta definitionen, men jag tror att ni förstår vad jag menar). Jag ska inte gå vidare in på detta hyckleri här, ni som känner mig vet att det är en av mina hjärtefrågor och ni har hört mig svamla om det så många gånger redan. Om du är religiös på något sätt, och har ett behov av att ha en religiös ceremoni i anslutning till att du ingår en juridisk pakt med en annan människa, fine. Då får det vara en sak mellan dig och din församling. Sen är det en annan sak (också värd att bekämpa) att vissa samfund inte tillåter alla sorters människor att leva fritt efter eget huvud - t.ex. genom att inte viga samkönade par - men det är liksom en annan fråga.

Så kom det sig en dag i januari 2009, att jag helt plötsligt fann mig på de frireligiösas sida. Jag ryser lite och undrar hur jag ska ta mig ur min sinnesstämning. Be till satan? Ja för att jävlas då, men det biter liksom inte eftersom jag inte riktigt erkänner honom heller. Jag gör det lite ändå, bara för sakens skull. Supa kan jag ju av naturliga skäl inte göra. Det slutar med att jag lägger av en riktigt saftig fis och tar fram en kortlek och lägger patiens. Eller just ja, jag bär ju en äkta oäkting i magen, det räcker ju gott och väl.

Datan

Om man har en dator som tar exakt fyra minuter på sig att öppna fönstret "Den här datorn" och sen ägnar en halv minut åt den fantastiskt fantasifulla animationen med en ficklampa som spejar efter filer, för att slutligen visa innehållet, är det då man ska köpa en ny? Eller är det när man startar datorn och den stänger av sig DIREKT eftersom strömsladden inte är i - även om den varit i de senaste trehundra timmarna datorn var igång? Eller när öppnandet av en excelfil tar två minuter? Ni behöver inte välja - alla villkoren är nämligen uppfyllda. Om inte datorköp vore så fruktansvärt jobbigt och om inte pappa bodde 70 mil härifrån skulle problemet vara löst redan. Nu lär jag ju sitta med den här i ett år till innan något händer.

Jag kollade just in menyn på restaurangen vi ska till ikväll och konstaterade att de inte har något jag kan äta. Alls. Det här med listeria i ostar existerar ju inte i danmark heller, så att försöka förklara vad för ett konstigt vegetar-smörrebröd jag vill att de ska åstadkomma lär ju bli lite trixigt. Brace yourself Jason. Jag måste grunda väl.

Tiden

All den där tiden jag skulle få, den har jag inte fått än. Men det har ju bara gått två dagar. Hold your horses. Ikväll ska vi till Köpenhamn och fira en sextioåring, imorgon ska vi förhoppningsvis skriva kontrakt med köparen av vår lägenhet. Torsdag-fredag ska jag på utbildning med obligatoriskt samkväm på kvällen (hu) så jag får inte åka hem.

Jag har börjat känna av ett humör som påminner om puberteten, men - lugn nu - inte alls lika allvarligt (riktat främst till mina arma föräldrar och min syster som var med på den tiden, ni behöver inte oroa er). Å andra sidan har jag varit så överjävla glad i tre år så det är väl på tiden att bli lite arg. Jag tror cyklande till och från jobbet kan hjälpa. Eventuellt.

Man får ju inte skriva sånt här på arbetstid så det blir inte mer just nu.

Klart

Det jävla PM:et är inlämnat! Jag ska fira det med... att laga mat?

Och apropå diskussioner på senare tid: Det är alltså Ryssen man ska vara rädd för. Då vet vi.

Imorgon ska jag börja motionera igen. Annars kommer jag att gå under. Att gå uppför fem trappor till lägenheten, utan att pausa, gör mig så andfådd att det bränner i halsen. Ungefär som att springa runt Pildammarna förr i tiden.

Snart tillbaka

Efter den här dagen kommer jag att ha oändligt mycket mer tid. Då är jag nämligen klar med min sista kurs (för alltid?). Jag sitter nu och petar in alla mina beräkningar i en rapport där jag lite svajigt sådär försöker förklara hur jag har tänkt. Vad tror jag om de framtida investeringarna och kommer de kortfristiga lånen att öka? Massa blaj blir det men har jag tur orkar inte läraren fördjupa sig i det utan köper det rakt av. Beräkningarna stämmer ju. Har jag tur får jag godkänt och då har jag oändliga oceaner av fritid helt plötsligt. Jag tar ut det lite i förskott och sitter och gläder mig fast jag har säkert flera timmars arbete kvar. Som en liten paus passar jag på att rapportera om läget.

I fredags hade jag för första gången kläder som gjorde att det syntes att jag är gravid. Alltså normala kläder, som jag alltid borde ha från och med nu. Inte uppknäppt gylf under den bylsigaste tröjan jag kan hitta. Men det är som att gå till jobbet första dagen efter att man färgat håret, det är liksom jobbigt att folk ser. Nu har jag brutit isen, i alla fall här i Malmö. Återstår att se om jag vågar vara lika djärv på de andra ställena. Jag hade planerat att säga till dem i Göteborg hur det var, men visste inte hur jag skulle säga det så det blev inget.

Igår var vi på examensfest, mycket trevligt. Där var en tjej som ska ha bebis i mars, dvs. hon hade mycket större mage än jag. Ändå gick vi hem först av alla eftersom jag inte orkar sitta upprätt särskilt länge efter att jag ätit kalasmängder mat. Den andra tjejen satt glatt kvar, skruvade inte ens på sig. Går det över sen eller? Har hon bara större självbehärskning och tål mer plågor? Dessutom har jag svårt att hålla ögonen öppna efter klockan tio på kvällen. Inga tecken på det hos henne. Antar att det också går över sen då. Känns skönt att veta.

Och mitt i middagen var det ett fyrverkeri utanför, trodde vi alla. Sen visar det sig att det är en meteorit. Större än normala sådana, tydligen. Jag vet att man får skäll av bittra kommentatorer i Sydsvenskan om man säger så här, men känns det inte lite väl... symboliskt, allt som hänt här i Skåne på sista tiden? Jätteblixt, jordbävning och nu en ovanlig meteorit. Fast egentligen tänker jag inte så, det kändes bara som att jag måste skriva det.

I kategorin saker ingen sagt om hur det är att vara gravid, som förövrigt är rätt välfylld vid det här laget, ingår att ingen har sagt att det faktiskt känns som att någon håller på att blåsa upp en ballong inne i min mage. Dvs. graviditeten är faktiskt som en alien som tränger sig på, och det där med att kroppen anpassar sig och att allt kommer gradvis tror jag inte riktigt på.

Tillbaka till börsvärden och aktiekurser (verkligen min grej, eller hur).

Stoppa matchen

Alltså nu är det fan dags att stoppa matchen. Med åldern har jag tyvärr blivit mer och mer avtrubbad i mitt politiska uttryck, särskilt när det gäller utrikespolitik, men nu är det fan nog. I morse när jag körde till Halmstad blev israels ambassadör intervjuad i P1 morgon och det fick mig helt kokt. Jag orkar inte utveckla det här, lyssna själva.

Igår pratade jag med en lite yngre kollega som har en son på tio månader. Under julledigheten, berättade han, hade han upptäckt hur kul det var att vara med sin son. Kanske skulle han vara lite pappaledig sen, i anslutning till semestern. För det var ju så kul. Och jobbigt! Det hade han inte varit beredd på. Nu förstod han varför det inte alltid var diskat när han kom hem från jobbet.

Och så har jag kommit på en femte gubbstrategi: Att argt svara: Vad fan frågar du det för, det borde väl du veta?

Trots allt detta är jag vid gott mod. Jag har upptäckt att två personer jag känner är gravida nästan exakt lika mycket som jag själv. Ingen av mina nära vänner som jag umgås med här och nu, men en gammal barndomsvän i Uppsala och en före detta kollega. Så nu kan jag följa dem via internet och inte känna mig så ensam och udda. Alltså jag skoja, jag känner mig inte ensam och udda. Men att påstå att det råder babyboom i min omgivning vore att överdriva.

God fortsättning

Hej. Förlåt. Mitt internet ligger hoprullat bakom garderoben eftersom lägenheten ska se clean och fin ut eftersom den är till salu. Så jag har inte kunnat berätta något intressant förrän nu. Nu när jag sitter på mitt vanliga hotell i Göteborgs oljehamn. Pisseblåst och surt regn utanför, som sig bör. Jag fick ett personligt kort där de hälsar mig välkommen tillbaka och ett litet knyte med frukt och godis. Allt för att jag ska känna mig som hemma. Det ska bli mindre sånt här nu, jag tänker inte resa som jag gjorde förra året. Vi har ju investerat i dyr videokonferensutrustning som dessutom är grymt bra, så varför ska jag slicka E6:an 100 mil i veckan? Gå upp kvart över fem? Nä, skärpning gubbar.

Jag tänker inte skriva så mycket som jag vill om mitt jobb, eftersom allt man skriver på internettet alltid finns kvar och förr eller senare hittar dom en och dessutom är jag ju så dum att jag använder jobbdatorn till detta just i denna stund. Men hur som helst, man kan konstatera att jag får mer gjort än i november-december, men att i vissa situationer måste jag uppfinna hjulet varenda jävla gång. Och att jag har lätt att tappa koncentrationen.

Genom att jobba har jag lärt mig mycket om gubbar. Det är inte så svårt att lära sig mycket om gubbar, eftersom gubbarna finns överallt och tar så mycket plats. Nu får ni själva gissa om jag bara har jobbat på ett ställe eller hundra, men både internt och externt ser jag samma mönster. Gubbarna kommer undan med det. Varenda gång. Jag visste nog att det är så här det är, men ändå blir jag förvånad och fascinerad och förbannad. Tänk dig att du är ansvarig för glassortimentet på ett företag som säljer glass och du får frågan hur fördelningen ser ut mellan vanilj- och chokladglass. Du har ingen aning, men du är gubbe så det gör inget. Du kan då välja en av flera gubbstrategier, beroende på vilken gubbtyp du är och hur mycket du vill sätta dit bruden som är så dum så hon frågar:

1: Glatt utropa "Jag vet inte! Men jag vet vad en heter hos leverantören, du kan ringa dit!" och vara jätteglad och trevlig och ta udden av det hela.
2: Myndigt bröla "Varför undrar du det? Det där har min avdelning koll på, du behöver inte bekymra dig"
3: Helt enkelt säga "Du det har jag ingen aning om" och sen bara skita i det och gå därifrån

Vi kan lämna skälen och strukturerna därhän för nu, det som stör mig på det mest akuta sättet är att Det är mitt jobb att ta reda på den jävla glassfördelningen och Det är gubbens jobb att svara och framförallt Han kommer undan med det. Hur fan går det till? Själv håller jag på att gå under av ångest om jag glömt skriva ut papper till alla innan mötet börjar. Skulle jag dessutom inte ha en aning om hur glassen är fördelad skulle jag säga upp mig.

Glass är i detta exempel bara ett exempel. Jag jobbar inte med glass.

Nog om jobbet. Vi håller alltså på att sälja vår lägenhet. Det är inte så kul när den ska visas, allt man äger måste man ju gömma. Men det har kommit jättemånga och tittat så det ska nog gå vägen.

Jag har även berättat för min chef om bebisen. Han blev jätteglad, fast det visste jag att han skulle bli. Långt innan Fisgrisen ens var påtänkt, när jag fick min nya tjänst, redogjorde han noggrant för att nångång kommer jag att vilja ha barn, och då har han tänkt lösa det med min tjänst och resandet, det är inget jag behöver bekymra mig om. Jag litar på det. I gubbväldet finns luckor och ljuspunkter.

Och åh! Jag och Lina har dragit igång en kakbank. Så himla bra det kommer att bli! Om du inte har lust att kakbanka, kolla ändå in kiva.org. Börjar man läsa bland projekten är man fast och vill låna ut till alla och det tycker jag att man ska så iväg med dig nu.