Lördag

Phew! Om du nånsin föder barn, lova mig att inte säga till när du åker in till förlossningen. Jag och fler med mig har suttit som på nålar sen i onsdags. Idag - LÖRDAG - kom beskedet att allt är bra. Hade till och med gått ganska fort. Kvar på bb bara och inte telefonerna på. Och så. Herre min gud.

Vi insåg idag att nästa lördag är den enda obokade lördagen innan jul. Undrar varför jag alltid tycker att jag aldrig gör nåt? Denna helg är vigd åt hemmafixande. Så jävla fint. Vi har sytt och snickrat och borrat och målat och monterat. Knut har suttit och tittat med stora ögon. Nu har hon äntligen däckat. Drog sin far med sig. Kvar är jag, men inte länge till.

Grönkål

Jag måste klaga på grönkål. Grönkål är som en jävla fraktal. Den verkliga omkretsen är cirka fem gånger längre än omkretsen på den tvådimensionella projektionen. Detta gör att varje blad tar tio minuter att kolla igenom när man vill försäkra sig om att inga små larver sitter och gömmer sig. Och det vill man. För det är garanterat en larv på vart femte blad. Och det är en av mina största rädslor här i livet, att rätt vad det är inse att man äter på en insekt. Därför dissekerar jag min mat med yttersta noggrannhet innan jag tillagar den. Står och petar ut frysta blåbär ur skålen på morgonen. Delar broccolin i yttepyttebitar (tror ni det hjälper? Nej - inte mindre än två gånger har en maskjävel flutit upp i kokvattnet ändå). Kollar varenda ruccolablad.

Synd alltså att det måste sluta med att jag slänger alltihop. Grönkål som är så gott.

Jolly

Ungen sov åtta till åtta. The joy. Alltså på fyramånadersbebisspråk betyder det att hon sov åtta till åtta med tre avbrott för mat och ungefär lika många för oroligt flängande med huvudet. Men dessa avbrott är smärre och vi räknar med att kunna avskaffa dem vad det lider, så det är liksom själva tidpunkterna som räknas. Själv passade jag på att sova riktigt jävla extradåligt just denna natt, så nu sitter jag här och känner mig bakis. Men ändå. Fint liksom. Jag har tagit på henne klänning idag, mest för att testa och känna efter. Det är ju inget fel på klänningar på bebisar, det är till och med jävligt gulligt. Men jag är så rädd för dem. Hon förväntas ju ha dem liksom. Och vara söt och allt det där. Därför har jag känt mig nödd och tvungen att skaffa ett par svarta strumpbyxor med dödskallar på till henne. Så det inte blir för nuttigt. Man måste blanda allt. Då blir allt ok. Hon har även fått en finfin stålmannenpyjamas vilket möttes av stora ögon (liksom hennes blå mössa och blå napp - köpta av PAPPA tillome!) av samma ena som tyckte att en annan liten flicka var lite väl vild, "trots att vi satt på henne den här fina klänningen men det hjälpte inte, det blev ingen fin dam av henne för det".

Nåväl. Jag sitter och funderar på ifall jag ändå inte ska ta och dra ihop en fest för att fira att jag fyllt år och fått en unge. Bara det att jag gör allt så svårt för mig nuförtin. Hur blev det så? Förr bara gjorde man en fest och så var det bra med det. Nu liksom ska den och den komma men då måste den och den också komma och jag pallar inte med dem och dom dära borde jag bjuda också och tänk om typ ingen kommer?

Just en sådan ekvation som inte går ihop i en pk-fågels huvud

Alltså jag vet det är sjukt att jag inte läst Diva innan. Men det är alltså sant. Jag upptäckte Monika Fagerholm för typ två år sen (hallå?) och då hade de slutat sälja den av någon jävla anledning. Nu har jag hittat den på loppis och jag älskar den. Har bara läst kanske sjuttio sidor men allt är helt fantastiskt. Jag har så mycket göttigt framför mig. För nu har ju Glitterscenen kommit äntligen!

Saker man inte trodde...

...om sig själv innan man fick barn och som man skulle dö om nån fick reda på:

Man pratar med varandra genom barnet ("pappa sa att han skulle städa men nu spelar han bara dataspel hela tiden. Ja det gör han. Jaa.")

Man pratar med varandra genom att sjunga det man vill ha sagt för att underhålla sin krävande bebis (på kända barnvisemelodier).

Man = vi (blondinen och jag).

Knut den allsmäktige

Jag har alltså varit helt ensam med Knut sex dagar (med upphåll för förra helgen). Jag uttrycker min djupa respekt för alla ensamstående föräldrar. Kanske upplevde jag det som tyngre eftersom jag visste att blondinen skulle komma hem sen, och på grund av orutin, men i alla fall. Det som gör att jag orkar med dagarna är ju att jag vet att han kommer hem och då kan jag i alla fall bestämma själv över min tid.

Nu låter det som om jag inte älskar min dotter över allt annat. Det gör jag. Det låter som om jag tycker att det är jobbigt att vara med henne, men det tycker jag absolut inte. Hon är inte särskilt krävande heller. Men dygnet runt, dag efter dag... nja. Jag är glad att vi är två. Nu är hennes mormor och morfar här. Det är också skönt. Dels för att jag gillar att träffa dem, men också för att när de är med henne kan jag också göra vad jag vill. Denna vardagslyx. Att kunna hänga en hel tvätt oavbruten.

Igår var jag på jobbet. Det var kul. Jag kände mig till och med lite peppad. Jag ska jobba i december. Så får blondinen och barnet chansen att bonda lite bättre på heltid. Jag får chansen att fixa det som fixas skall och inte låta allt förfalla medan jag är borta. Och komma ut lite. Och tänka och sånt. Och så blir det mer lika delat på föräldraledigheten. Allt bra.

Den bästa dagen

Ok det där förra lät rätt så bittert ser jag nu. Det var inte alls så det var menat. Jag är miket glad idag. Nästan alltid miket glad nuförtin. Nu har jag dessutom fått blommor hemlevererade av ett blombud och ett fint sms som gjorde mig helt superglad. (Ja du vet vem du är, du betyder mycket för mig också. Så. I said it. Trots att det känns helt mot min stenhårda natur. Nu slutar vi upp med mjukheterna, ait?).