Verklighetens män

Varför, varför är det oftast män som är skeptiska till att människan påverkar klimatet med sitt sätt att leva? Eller är det jag som läser snett? Ta till exempel den här artikeln i dn, och läs kommentarerna. Jag ska inte prata om näthatarna, bara undra lite över detta. Jag tycker mig se att de flesta arga skeptiker i alla fall kallar sig för mansnamn i sina kommentarer. Vad beror detta på? Det kan väl inte vara så att män är de som tjänar mest på den livsstil vi har idag och därför är mest rädda för att behöva ändra på den?

Sen kan man inte låta bli att förundras över en man som "Malte":

"Klimathotet" är ju bara ett påhitt av politiker som vill kunna höja skatter och avgifter samt har som affärsidé att skrämma folk samtidigt som de får åka privatjet och limousineeskorter kors och tvärs runt jorden och känna sig betydelsefulla. Det mest tragiska är att det är så många människor som har som livsluft att vara rädda, förr har det varit gud(ar), kometer, kärnvapen och kärnkraft för att nämna några...

Är det hans syn på världen så tycker jag lite synd om honom. Politiker som har som affärsidé att skrämma folk. Hoho. Inte för att jag är den som ställer mig upp och försvarar "politikerna" (ehrm) men liksom. Ja. Verklighetens folk. Född fri, skattad till döds.

...

.... eller jag får se. Så klart kom jag på en massa mer saker jag vill skriva om precis när jag bestämt mig för att sluta. Men som vanligt har jag brist på tid (=är lat).

Så vi säger såhär: Det blir som det blir, ok?

Och visst är påtryckningar från diverse håll en bidragande orsak.

I will see you in far off places

Nej hör ni, min tappra lilla skara. Nu lägger jag ner. Jag är uppenbarligen inte intresserad av att göra det här till det jag hade tänkt att det skulle bli. Dessutom tycker jag inte att det klär mig. Puss.

Tillåtet att förfalla

För övrigt är min uppfattning om Anna Anka-debaclet att Newsmill blivit hackat. Och den gode hackern gör oss en tjänst. Tack!

Tänk vad pappa är rolig!

Idag i väntrummet på bvc så var det som vanligt en massa mammor med bebisar och bara en pappa med bebis. Bebisen var enligt min bedömning 5-6 månader. Deras sköterska kom ut och pratade med dem innan de skulle in på vaccination.

- Var är mamma idag då?

- Hon jobbar faktiskt.

- Jaha, oj då! Så då får du hålla ställningarna?! Gud vad kul! Och roligt för ert barn också.

- Hehe, ja, hon var tvungen. Fast jag tycker att det är skitkul, att jag får den här möjligheten...och... (mumlar och tystnar, de går in i rummet).

Ok. Det är jättebra att hon tycker att det är "kul" att han är hemma. Visst. Men vad fan? Detta är 2009. "Hålla ställningarna"? Han kanske till och med är schysst och "passar" sin son någon kväll då och då så att mamma kan gå ut och träffa sina polare? Tänk va.

Jag blir så jävla besviken så jävla ofta. En gång för inte så länge sen träffade jag flera andra som har barn (det tillhör inte vanligheterna i mitt liv). En av dem ansträngde sig verkligen för att visa att hon var modern och sa, apropå att lämna bort sina barn: "En del är ju oroliga när pappan passar barnen till och med, men det är inte jag. Herregud".

Förlåt!

På lördag har vi varit föräldrar i tre månader (eller ja, vi var väl det redan innan hon föddes? men jallafall). Hurra! Man kan sammanfatta erfarenheten med följande mening, som vi säger fem gånger i veckan var:

Alltså, alla sa ju precis såhär, att det var precis såhär, men det är först nu man verkligen fattar vad dom menade liksom. På riktigt.

Det gäller det mesta. Hur förlossningen kändes, hur mycket man älskar sitt barn, hur lite man faktiskt bryr sig om att man inte får sova, hur orolig man är för allt. Och så dagens erfarenhet: Hur jävla jävla plågsamt det är när ens barn får sina vaccinationssprutor. Jag fattade väl att det skulle bli jobbigt, men inte så jobbigt. Inte att jag skulle bli illamående och skakig i benen. Känner mig som världens största svikare. Det var vi som tog dit henne, la henne på bordet, hon fattade ingenting, kollade in den fina mobilen med stjärnor och så wham så kommer det ondaste hon någonsin känt, två gånger efter varandra. Jag vill att hon aldrig mer ska gråta som hon gjorde idag. Men det vet jag ju att hon kommer att göra. Om inte annat ska vi gå igenom samma procedur om två månader igen.

September

Äh va fan. Varför skulle jag sluta skriva här? Nej.

Sen sist har jag... lekt med min fantastiska dotter som numera skrattar nästan jämt och ibland kan ta tag i saker och stoppa dem i munnen. Samt vända sig till sidoläge. Och säga gyy, shuu, äouw och många andra intressanta och vackra ljud.

För egen del har jag låtit bli att väga mig men igår gick jag igenom och städade garderoben. Det var en oväntat positiv upplevelse! Många plagg hade blivit helt förträngda under den evighetslånga graviditeten och se, de gick på! Inte alla, inte helt och hållet, kanske inte alltid lika snyggt sittande som innan, men ändå. Jag välkomnar nu hösten med öppna armar. Fast min finkamera har pajat verkar det som. Lagom tills nu när jag ska förverkliga mig själv (mohahahaaa). Kanske får önska mig en ny när jag fyller... trettio... om mindre än en månad.