Oron

Jag önskar att jag kunde vara som de där som liksom ba " äh folk har ju fått barn i alla tider och det har ju gått bra. Vi la henne i eget rum när hon var två veckor, funka skitbra. Man måste slappna av". Men nej. Jag måste kolla att hon andas nästan HELA TIDEN. Läser sånt som inte är bra för mig och sitter och grinar (betyder gråter, inte flinar, för er som är skåningar) och ojar mig. Mest är det andningen, att den ska försvinna liksom. Sen är det hostningar, nysningar, ryckningar, darrningar, sömn/ickesömn och prickar som får mitt hjärta upp i halsgropen. För att inte tala om när hon sätter lite kräk eller mat eller saliv i halsen och kiknar. Börjar ju alltid andas igen. Hittills. Men tänk om hon inte gör det? Såhär håller jag på. Har bättre och sämre dagar, men det finns där, hela tiden.

Jag tror att det här är det mest påfrestande med att bli och vara förälder.

Back 2

Och förresten har jag färgat håret nästan svart. Känns utmärkt att vara tillbaka i gamla trakter igen. Som om jag någonsin skulle varit blond, pyttsan. Och den där fruktansvärda råttfärgen, glöm den. Jag bär svart på utsidan, eftersom det är så jag känner mig på insidan.

Inte sant, det där sista.

Back

Idag har vi varit runt på Emmaus, Myrorna och Sopstationen. Jag hade liksom glömt bort dem allihop. Nu är jag lycklig. Som vanligt köpte jag böcker som jag tycker att man borde ha och läsa, men som jag aldrig kommer hinna läsa eftersom jag alltid köper fler än jag hinner med och numera prioriterar sömn/mat/viktiga hushållssysslor de stunder bebisen behagar sova själv.

Lång mening.

Vad stor och stark han är!

Tanterna i vårt hus tar allihop för givet att Rut är en pojke första gången de träffar henne. Å vad fin han är, ropar de. Sen kommer de på att de ska fråga för det är väl en pojke? På bb trodde de också att hon var en pojke, trots att vi hade fått rosa lapp på plastbaljan, inte blå. Bvc-sköterskan sa han när hon kom hit på första besöket. Vi tycker att vi klär henne stereotypt vit-akademisk-medelklass-könsneutralt, men tydligen inte. Vi klär henne tydligen som en pojke. Hur ska det gå? Hon kommer antagligen att växa upp till en totalt könsförvirrad individ som blir mobbad och utstött och vi blir anmälda till socialen. Måste gå och shoppa lite rosa puff känner jag.

Giftet

Det är många bröllop nu. Om man jämför med innan i alla fall. Folk gifter sig, pratar om att gifta sig, ska gifta sig. Där står jag, lite snopen. Inte så att jag misstycker, inte alls. Jag är glad för de som gifter sigs skull. Men ändå - jag trodde inte? Trodde vi var överens liksom. Inte för att det gör något, missförstå mig inte. Men jag trodde vi var överens om att det kanske är lite borgerligt? En kvinnofälla? Helt onödigt? Men jag inser att det inte är så ju. För de som gifter sig är ju superbra människor med koll på läget. Det är jag som står och stampar. Och sen den första maj i år får ju faktiskt alla människor i Sverige gifta sig, så solidaritetsskälet går inte längre att hävda (om inte alla mina vänner får, så tänker inte jag). Så nu är det helt enkelt bara så att jag inte vill. Men vi har å andra sidan barn ihop, så vi är mer gifta än alla andra egentligen.

Maten

A: Jag tar falafel. Ska du också ha det?

J: Nej, jag är inte så sugen nu när vi har ätit så mycket ärtsoppa på sistone. Det är ju lite samma sorts mat. Ärtigt.

A: Jag vill ha baba ganoush på min.

J: Shit, det som är så svårt att säga.

J - denna ständiga källa till nya perspektiv på saker och ting.

Sorry

Vi har problem med internetuppkopplingen. Och en ganska krävande bebis att ta hand om. Men allt är bra med oss allihop. Vi har haft mycket trevliga besök på sistone från gamla vänner. Riktigt gamla, i ett fall var det sju år sen vi sågs. Vi var oss rätt lika tyckte jag. Sen kom en annan gammal god vän med en bebis i magen. Så himla kul, och så skönt att jag inte längre är den enda som kastar bort mitt unga liv på något så bisarrt som ett barn.