Disclaimer

VIKTIGT TILLÄGG TILL INLÄGGET OM SUSHI: Den var vegetarisk. Ni tror väl inte att jag skulle riskera mitt ofödda barns liv och hälsa genom att äta gårdagens råa fisk? Nä precis. Så behöver ingen vara orolig.

Lyckan och sorgen

Fatta lyckan när jag satt i soffan och blev hungrigare och hungrigare och gnälligare och gnälligare och inte visste varken ut eller in och plötsligt kom på att jag har åtta bitar sushi i kylen. Så jävla förutseende jag var igår när jag köpte dem! Eller så var det bara det att jag inte vågade tro på att en portion ångkokt lax skulle räcka utan var tvungen att köpa sushi också. Hur som helst. Jag blev glad.

Annars är jag inte så glad idag. Jag känner mig mer som ett ufo än på länge. Jag tänker att jag får skylla mig själv för att jag inte umgås med folk från förr längre. Skaffa barn liksom, finns det något bättre sätt att isolera sig? Och sen fastnar jag i en ond tankekedja som ser ut ungefär så här:

Jag umgås för sällan med folk jämfört med förr -> tänk om de inte tycker om mig -> fan vad bortskämd jag är, det finns massor av människor som är helt ensamma, jag har i alla fall nära vänner som jag gillar och som gillar mig och världens finaste älskling och en skatt i magen -> fy vad hemskt med alla ensamma människor -> usch tänk om de är mobbade också -> folk är så elaka -> det finns folk som slår djur (ser inre bilder av små ledsna hundvalpar/griskultingar)

osv. Detta kanske framstår som ett försök att vara lustig, och själva beskrivningen kanske är det, men tankebanan är verklig och den får mig att vilja böla. Jag måste rycka upp mig.

Är det du eller jag som låter?

Samtal från dagen som idag var:

(jag ringer en kollega)

- Daniel.
- Hej det är Anna.
- Hej!
- Stör du?



Jag vet inte. Det är tur att vi båda har humor.

Slippa nos

Som så många andra vill jag starkt rekommendera Oy Arrak Software Ab:s anagramtjänst. Jag kanske har anlag för torra ordvitsar, något jag i så fall är stolt över, men jag tycker att det är vansinnigt kul. Särskilt som jag rymmer Satan i mitt namn. Det känns viktigt. Bensin saab = Annas bebis (ok, min fantasi är inte på topp just nu, jag äter). J:s namn går det av någon anledning inte att få fram ett enda anagram på. Vet inte hur jag ska tolka det. Men ok, bäst av alla är kanske min mor: Storsinta betvingas. Eller kanske en annan av er som läser här: Nollan kissar.

Omodernt

Vi var hos barnmorskan idag. Det gick bra, allt såg bra ut. Bebisen sparkade enormt mycket när vi skulle lyssna på hjärtljuden, det lät som när man slår på en mikrofon. Vår barnmorska pratade om allt möjligt och vi konstaterade att vi verkligen gillar henne. Hon är kanske två år äldre än oss och liksom lite stekig. Det är inget jag normalt sett uppskattar, men i barnmorskesammanhang är det en sjukt skön motvikt till allt det plyschiga och mysiga och naturliga. Hon har Tommy Hilfiger-piké med uppfälld krage. Bara det. Sen är hon snäll, det är kanske det mest avgörande för att vi ska gilla henne.

I slutet av vårt besök tog hon fram en liten folder och gav oss. Hon sa att hon skämdes, men att hon måste. Den är från familjerättsbyrån på Malmö stad och heter "Till dig som skall bli förälder och inte planerar giftermål före barnets födelse". Däri uppmanas vi att ringa för att boka tid ett par månader innan beräknad födsel. Sen ska vi alltså dit och intervjuas. Vår barnmorska berättade om sina bekanta som grillats en och en med allehanda intima frågor för att "bevisa" att pappan är just pappan. Jag har tyvärr hört liknande historier från flera håll. Hur var det nu, vilket århundrade? Vore det inte enklast att låta föräldrarna avgöra vem som är pappan? Spelar det någon roll vad som hänt innan? Om det dyker upp en annan pappa och gör anspråk på att vara pappan, kan man väl göra ett blodprov? Om vi gifter oss dagen innan bebisen föds är det ingen som ifrågasätter vem som är barnafadern. För mig vore det lika logiskt med "Till dig som skall bli förälder och inte planerar potatisskörd före barnets födelse".

Tjock

Ok, andra gången idag vid kaffeautomaten kom frågan om det bara är en.

Jag är snäll varje gång, babblar på om att ja man växer ju olika fort, jag är ju så kort så det måste ju ta vägen framåt, skrattar och säger ja man undrar ju var det ska sluta.

Men seriöst. Hur ofta är det ok att påpeka för någon att den är ovanligt tjock?

Moral

Min arbetsgivare har installerat ett filter så att man inte kan komma åt Facebook när man är inne på vårt nätverk. Det är ju bra. När man är på jobbet ska man jobba. Inte surfa eller blogga. Syftet är att blockera porr, spel och droger. Oklart hur Facebook åkte med där, det är blockerat med hänvisning till kategorin "Personals and dating". Hur som helst så anser jag att jag klarar av mitt arbete med bravur. Om någon har problem med att jag skriver detta på arbetstid, kontakta min chef och fråga om jag får jobbet gjort och om det finns någon som skulle göra det bättre än jag. Om "nej" respektive "ja" så äter jag upp min mössa.


I fredags började jag på yoga för gravida. Det var grymt. Jag hade, efter fyra år, liksom glömt hur mycket yoga gör för andningen, ryggen, hela känslan i hela kroppen. Det enda som var lite jobbigt var att vi gjorde en hel del övningar två och två. Inte min grej att massera okända människor. Och så var det kanske lite jobbigt att alla andra var minst en månad före mig i graviditeten, men hade mycket mindre magar. Ni vet, såna platta människor med linne och tajta byxor, som liksom bara blir gravida med en söt liten bula på magen. Sån är inte jag. Snart uppe i tolv kilo and counting. Sexton veckor kvar. Senast nu i morse fick jag frågan vid kaffeautomaten "är det bara en?!?". Jag är så snäll, jag skojar bort det.