Jolly

Ungen sov åtta till åtta. The joy. Alltså på fyramånadersbebisspråk betyder det att hon sov åtta till åtta med tre avbrott för mat och ungefär lika många för oroligt flängande med huvudet. Men dessa avbrott är smärre och vi räknar med att kunna avskaffa dem vad det lider, så det är liksom själva tidpunkterna som räknas. Själv passade jag på att sova riktigt jävla extradåligt just denna natt, så nu sitter jag här och känner mig bakis. Men ändå. Fint liksom. Jag har tagit på henne klänning idag, mest för att testa och känna efter. Det är ju inget fel på klänningar på bebisar, det är till och med jävligt gulligt. Men jag är så rädd för dem. Hon förväntas ju ha dem liksom. Och vara söt och allt det där. Därför har jag känt mig nödd och tvungen att skaffa ett par svarta strumpbyxor med dödskallar på till henne. Så det inte blir för nuttigt. Man måste blanda allt. Då blir allt ok. Hon har även fått en finfin stålmannenpyjamas vilket möttes av stora ögon (liksom hennes blå mössa och blå napp - köpta av PAPPA tillome!) av samma ena som tyckte att en annan liten flicka var lite väl vild, "trots att vi satt på henne den här fina klänningen men det hjälpte inte, det blev ingen fin dam av henne för det".

Nåväl. Jag sitter och funderar på ifall jag ändå inte ska ta och dra ihop en fest för att fira att jag fyllt år och fått en unge. Bara det att jag gör allt så svårt för mig nuförtin. Hur blev det så? Förr bara gjorde man en fest och så var det bra med det. Nu liksom ska den och den komma men då måste den och den också komma och jag pallar inte med dem och dom dära borde jag bjuda också och tänk om typ ingen kommer?