Förlåt!

På lördag har vi varit föräldrar i tre månader (eller ja, vi var väl det redan innan hon föddes? men jallafall). Hurra! Man kan sammanfatta erfarenheten med följande mening, som vi säger fem gånger i veckan var:

Alltså, alla sa ju precis såhär, att det var precis såhär, men det är först nu man verkligen fattar vad dom menade liksom. På riktigt.

Det gäller det mesta. Hur förlossningen kändes, hur mycket man älskar sitt barn, hur lite man faktiskt bryr sig om att man inte får sova, hur orolig man är för allt. Och så dagens erfarenhet: Hur jävla jävla plågsamt det är när ens barn får sina vaccinationssprutor. Jag fattade väl att det skulle bli jobbigt, men inte så jobbigt. Inte att jag skulle bli illamående och skakig i benen. Känner mig som världens största svikare. Det var vi som tog dit henne, la henne på bordet, hon fattade ingenting, kollade in den fina mobilen med stjärnor och så wham så kommer det ondaste hon någonsin känt, två gånger efter varandra. Jag vill att hon aldrig mer ska gråta som hon gjorde idag. Men det vet jag ju att hon kommer att göra. Om inte annat ska vi gå igenom samma procedur om två månader igen.