En orgie i citationstecken

Blondinen är lite internet-challenged kan man säga. På ett konstigt sätt. Han är sjukt internetberoende, men kollar bara ett utvalt antal sidor som alla handlar om sport. Inget annat. Han går in på sydsvenskan, läser inte ens de översta rubrikerna, klickar direkt på sporten. Sitter i timtal och kollar olika övergångar mellan lag och annat trist. Därför kommer hela tiden frågor som "Va, vad är twitter?", "Va, ska det bli storm?", "Va, vad är ESS?" och annat som jag kan reta honom för. Alltså det är världens bästa människa, jag skriver inte det här för att vara taskig. Det är bara så annorlunda. Igår blev han sentimental över en massa folk som han kände förr i tiden, som det vore kul att träffa någon gång. "Skaffa Facebook då", säger jag. Det är ju det som fejan är till för. Då glimtade det till i ögonen, men sen kom han på att han "inte vill ha facebook". Han vet att jag skriver här, för det har jag sagt. Men han har nog glömt det, för han är så sjukt ointresserad av "internet". Häromdagen sa jag att det får bli hans jobb att fixa och uppdatera en bebisblogg till bebisen, så att framförallt min familj kan följa dens liv i ord och bilder. Skräcken var total. Jag sa att han måste, för det vore så jävla klyschigt om jag gjorde det. Vi får se, vi får se.

För övrigt tycker jag att det är lite pinigt att jag har den här bloggen. Jag vet inte varför, det är liksom inte innehållet i sig, utan det faktum att "jag har en blogg". Det kan ha samma orsak som att jag inte klarar av att ha kläder som "alla andra har". Eller jag vet inte. Jag tycker att det är pinigt att jag tycker det är pinigt.

Oh hell. Nu ska jag sitta på balkongen en stund så att jag "kommer ut lite".

Hur gick det då med farsan?

A just det! Det var så lite drama att jag till och med glömde berätta om gårdagens besök på socialtjänsten. Tanten var hur snäll som helst, papperen var förifyllda med en tremånadersperiod under vilken de beräknat att barnet måste ha blivit till. Så fick vi berätta när vi flyttade ihop, och eftersom det var innan sagda tremånadersperiod var det ju ingen tvekan om att barnet var J:s. Hon berättade vad gemensam vårdnad innebar och frågade om vi ville ha det och hjälpte oss med blanketten. På tio minuter var det klart och nu är alltså J officiellt far till barnet. Fast egentligen blir han det när de fått in barnets personnummer, så inte riktigt. Men ändå. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka, no fuss, det var ju så jag ville ha det. Men kanske skulle man kunna spara samhällets pengar genom att vi själva fyllde i en blankett med vald pappas uppgifter och skickade in.

Det göttaste först

Unclutterer.com (av alla ställen) berättar om en undersökning från 60-talet. Ett stort antal barn ställdes inför valet att få en marshmallow nu, eller vänta 15 minuter och få två. Bara ungefär 30% av barnen klarade av att vänta för att få fler. Femton-tjugo år senare började han som gjort experimenten följa barnen igen, nu i halvvuxen och vuxen ålder. Det visade sig att det fanns starka korrelationer mellan förmågan att skjuta upp belöning och olika faktorer som kan anses stå för framgång i livet (bra betyg, god förmåga att upprätthålla vänskapsrelationer, liten benägenhet att använda droger etc.). Lite roligare än unclutterers något präktiga tolkning av resultatet (ja, jag läser unclutterer) är artikeln i New Yorker. Där är det fint på något sätt att läsa om hur barnen kämpade, höll för ögonen, vände sig om, slet sina flätor och till slut gav upp och tog en marshmallow i smyg. Men hur som helst, jag funderade på hur jag hade gjort vid fyra års ålder. Jag kom fram till att jag hade ringt i klockan och ätit upp den efter ca. fem minuter. Instant reward, that's me. Därav min lathet. Varför vänta på något som man kan få nu? Om inte min blyghet hade gjort att jag inte vågat ringa utan väntat av ren rädsla vill säga. Men det har ju gått rätt bra för mig ändå, som tur är.

Farsan

För ganska länge sen berättade jag ju om hur det går till när man tänkt föda en oäkting. Man måste alltså till en soc-tant och intyga att den man tycker är barnets pappa faktiskt är barnets pappa. Jag har nu fått lite nya fakta i målet, samt funderat lite till.

En barnmorska berättade för oss att man i Linköping för ett tag sedan testade att göra blodprover på alla barn i stället. Resultatet blev att en chockerande stor (well) andel av barnen visade sig inte alls vara biologiska barn till den utpekade pappan, inte ens hos gifta par. Så man la ner det. Gick tillbaka till soc-tant-systemet igen.

Min önskan var ju att man helt enkelt registrerade den person som pappa som man ville ha som pappa, och så var det bra med det. Och egentligen är det kanske just det man gör hos soc-tanten. Eller? Man går dit och intervjuas så att de ser att man tänkt att det här är den som verkligen ska vara pappa till den här ungen. Och att gifta slipper, tja, det kan ju ses som att man om man gift sig faktiskt på ett sätt redan visat att man har tänkt hålla ihop och att det således är det här som är den som verkligen ska vara pappa till den här ungen.

Men å andra sidan har vi inte varit hos soc-tanten än, för vi ska dit imorgon bitti. Så vad fan vet jag.

Wierd

Jag orkar inte riktigt med att jobba heltid, det är bara att erkänna. Som tur är har jag en hel del semesterdagar sparade, så jag kan ta halvdagar titt som tätt. Plus att resten av företaget går på sparlåga, så det är ok att inte ha full hastighet när jag väl jobbar.

Två veckor till, sen går jag hem. Jag har till och med pratat med löneavdelningen och kommit överens om tidrapportering och sånt. Skumt. Sommarlov! tänker jag, men nej du. Dels pallar jag ju inte göra något direkt, och dels ska jag faktiskt inte vara ledig. Eller jo, först, ett tag. Men det vet man ju hur det kan bli med det. En jag känner fick sitt första barn exakt tre veckor före beräknat datum. Två timmar tog det. Så jag försöker vara beredd på att busbebben kan komma typ när som helst. Ändå var jag och J som helt chockade och förstummade igår när vi tittade först på "Förlossningskliniken" på tv4 fakta, och sen på "Barnmorskorna Norge". Kommer det ut såna där, riktiga, jättesöta bebisar? På riktigt? Som man får ha som sina egna sen? Wierd.

Bebisen har haft jättekalas i magen varje dag sen i söndags. Det är så att själva soffan skakar till ibland när jag sitter i den. Det är faktiskt ganska jobbigt. Om man sjunger och klappar magen blir den lite lugnare, men det är ju svårt att lösa om man inte sitter hemma.

Surjävel

Alltså ursäkta mig men, FY FAN.

Jag har glömt fixa mat till mötet imorgon som jag lovade
Jag har glömt vidarebefordra material till utbildningen imorgon som jag lovade
Jag har ingen som helst lust att organisera och fixa ihop kakbanken imorgon (som jag inte lovat kanske men borde)
Jag har ingen som helst lust att ens hålla ett kakbanksmöte eftersom det blir så stressigt
Bebisen har bökat och sparkat hårt HELA DAGEN samt kört det nya tricket "tusen nålar på urinblåsan" femton gånger
När fjärde hålet till stringhyllan i vardagsrummet borrades gick borrjäveln av. Inne i hålet.
Långhelgen i allmänhet och den här dagen i synnerhet har helt försvunnit.

Sådär. Det var väl inget mer tror jag.

Jo just det, det var det. J var först sur och oförstående till att tusen nålar gör att jag inte kan gå och sen glad som vanligt men tvungen att åka och träffa sin tvillingbror som han jobbar tillsammans med och pratar med fem gånger om dagen i stället för att trösta mig. Och så har jag fått en hemorrojd.

Hej

Långhelg med regn och storm. Hästhoppning tre dagar i rad på stranden, det hörs genom stängda fönster ända in i sovrummet. Men det gör inget. Balkongen och badkaret invigt. Är inte badkaret lite smalare än vanliga badkar? Nej det är nog du som är tjock. Ok. Jag lärde mig också att det inte spelar någon roll om man ligger i vatten, man får ändå inte lov att ligga på rygg. Då blir det andnöd, yrsel, blodtrycksfall och mycket arg bebis. Igår orkade jag inte ta mig till Möllan för att umgås för vi hade varit runt och handlat saker i två timmar på dagen. Det tog till åtta på kvällen innan jag orkade röra mig och tänka normalt. Men nu är lägenheten snart helt klar. Vi har överträffat alla förväntningar men hey, man vill ju inte att bebisen ska komma hem till ett flyttlass.