Det göttaste först

Unclutterer.com (av alla ställen) berättar om en undersökning från 60-talet. Ett stort antal barn ställdes inför valet att få en marshmallow nu, eller vänta 15 minuter och få två. Bara ungefär 30% av barnen klarade av att vänta för att få fler. Femton-tjugo år senare började han som gjort experimenten följa barnen igen, nu i halvvuxen och vuxen ålder. Det visade sig att det fanns starka korrelationer mellan förmågan att skjuta upp belöning och olika faktorer som kan anses stå för framgång i livet (bra betyg, god förmåga att upprätthålla vänskapsrelationer, liten benägenhet att använda droger etc.). Lite roligare än unclutterers något präktiga tolkning av resultatet (ja, jag läser unclutterer) är artikeln i New Yorker. Där är det fint på något sätt att läsa om hur barnen kämpade, höll för ögonen, vände sig om, slet sina flätor och till slut gav upp och tog en marshmallow i smyg. Men hur som helst, jag funderade på hur jag hade gjort vid fyra års ålder. Jag kom fram till att jag hade ringt i klockan och ätit upp den efter ca. fem minuter. Instant reward, that's me. Därav min lathet. Varför vänta på något som man kan få nu? Om inte min blyghet hade gjort att jag inte vågat ringa utan väntat av ren rädsla vill säga. Men det har ju gått rätt bra för mig ändå, som tur är.

Farsan

För ganska länge sen berättade jag ju om hur det går till när man tänkt föda en oäkting. Man måste alltså till en soc-tant och intyga att den man tycker är barnets pappa faktiskt är barnets pappa. Jag har nu fått lite nya fakta i målet, samt funderat lite till.

En barnmorska berättade för oss att man i Linköping för ett tag sedan testade att göra blodprover på alla barn i stället. Resultatet blev att en chockerande stor (well) andel av barnen visade sig inte alls vara biologiska barn till den utpekade pappan, inte ens hos gifta par. Så man la ner det. Gick tillbaka till soc-tant-systemet igen.

Min önskan var ju att man helt enkelt registrerade den person som pappa som man ville ha som pappa, och så var det bra med det. Och egentligen är det kanske just det man gör hos soc-tanten. Eller? Man går dit och intervjuas så att de ser att man tänkt att det här är den som verkligen ska vara pappa till den här ungen. Och att gifta slipper, tja, det kan ju ses som att man om man gift sig faktiskt på ett sätt redan visat att man har tänkt hålla ihop och att det således är det här som är den som verkligen ska vara pappa till den här ungen.

Men å andra sidan har vi inte varit hos soc-tanten än, för vi ska dit imorgon bitti. Så vad fan vet jag.

Wierd

Jag orkar inte riktigt med att jobba heltid, det är bara att erkänna. Som tur är har jag en hel del semesterdagar sparade, så jag kan ta halvdagar titt som tätt. Plus att resten av företaget går på sparlåga, så det är ok att inte ha full hastighet när jag väl jobbar.

Två veckor till, sen går jag hem. Jag har till och med pratat med löneavdelningen och kommit överens om tidrapportering och sånt. Skumt. Sommarlov! tänker jag, men nej du. Dels pallar jag ju inte göra något direkt, och dels ska jag faktiskt inte vara ledig. Eller jo, först, ett tag. Men det vet man ju hur det kan bli med det. En jag känner fick sitt första barn exakt tre veckor före beräknat datum. Två timmar tog det. Så jag försöker vara beredd på att busbebben kan komma typ när som helst. Ändå var jag och J som helt chockade och förstummade igår när vi tittade först på "Förlossningskliniken" på tv4 fakta, och sen på "Barnmorskorna Norge". Kommer det ut såna där, riktiga, jättesöta bebisar? På riktigt? Som man får ha som sina egna sen? Wierd.

Bebisen har haft jättekalas i magen varje dag sen i söndags. Det är så att själva soffan skakar till ibland när jag sitter i den. Det är faktiskt ganska jobbigt. Om man sjunger och klappar magen blir den lite lugnare, men det är ju svårt att lösa om man inte sitter hemma.

Surjävel

Alltså ursäkta mig men, FY FAN.

Jag har glömt fixa mat till mötet imorgon som jag lovade
Jag har glömt vidarebefordra material till utbildningen imorgon som jag lovade
Jag har ingen som helst lust att organisera och fixa ihop kakbanken imorgon (som jag inte lovat kanske men borde)
Jag har ingen som helst lust att ens hålla ett kakbanksmöte eftersom det blir så stressigt
Bebisen har bökat och sparkat hårt HELA DAGEN samt kört det nya tricket "tusen nålar på urinblåsan" femton gånger
När fjärde hålet till stringhyllan i vardagsrummet borrades gick borrjäveln av. Inne i hålet.
Långhelgen i allmänhet och den här dagen i synnerhet har helt försvunnit.

Sådär. Det var väl inget mer tror jag.

Jo just det, det var det. J var först sur och oförstående till att tusen nålar gör att jag inte kan gå och sen glad som vanligt men tvungen att åka och träffa sin tvillingbror som han jobbar tillsammans med och pratar med fem gånger om dagen i stället för att trösta mig. Och så har jag fått en hemorrojd.

Hej

Långhelg med regn och storm. Hästhoppning tre dagar i rad på stranden, det hörs genom stängda fönster ända in i sovrummet. Men det gör inget. Balkongen och badkaret invigt. Är inte badkaret lite smalare än vanliga badkar? Nej det är nog du som är tjock. Ok. Jag lärde mig också att det inte spelar någon roll om man ligger i vatten, man får ändå inte lov att ligga på rygg. Då blir det andnöd, yrsel, blodtrycksfall och mycket arg bebis. Igår orkade jag inte ta mig till Möllan för att umgås för vi hade varit runt och handlat saker i två timmar på dagen. Det tog till åtta på kvällen innan jag orkade röra mig och tänka normalt. Men nu är lägenheten snart helt klar. Vi har överträffat alla förväntningar men hey, man vill ju inte att bebisen ska komma hem till ett flyttlass.

This womans work

Årets tredje bröllopsinbjudan kom idag. Det är snart bara vi som fortsätter leva i synd. Två av inbjudningarna har vi tackat nej till eftersom bröllopen är för nära beräknad nedkomst. Jag tänkte att nej, man vet ju inte hur man mår efter förlossningen, hur lång tid det har gått och så. Och så lär man väl vara trött kanske. Så vi kan inte gå. Sen dagen efter kom jag på - vi kommer ju att ha en liten BEBIS! Den kan ju inte gå på bröllop. Det har inte riktigt sjunkit in, det där med bebisen. Det är mest stor mage, svårt att sova, fundera på förlossningen, handla grejer. Men att en tvättäkta bebbe ska bo här... tja, det sägs så. Vi får väl se.

Förra helgen var en helt oväntad toppenhelg. En sån sak som man aldrig gör men bara pratar om - min kusin med sambo kom på besök. Jag gillar min kusin väldigt mycket men tänkte kanske att vi får se hur roligt vi kommer att ha - vi har trots allt inte umgåtts sedan vi var fjorton. Men det var helt klockrent. Och jag och J behövde en paus från vårt självpåtagna tvång att fixa och sätta upp allt i lägenheten.

Nu har vi kopplat in alla dosor och skit så att det går att lyssna på musik. Men jag har kommit av mig lite. Trött på allt gammalt och vet inget nytt som duger (nästan). Men lite gammalt måste jag blanda in, för bebisen måste lära sig att gilla det. Så nu när inte J är hemma poppar vi Kate Bush, Joy Division och lite Front 242.

Stora tuttar och bra på matte, vänta nu?

Igår var jag på en föreläsing som hette Att handskas med besvärliga människor. Det behöver ju jag göra. En eller ett par. Men tyvärr blev jag bara förbannad. Den ena föreläsaren var väl ok och sa några tänkvärda saker. Men den andra körde en osammanhängande svada som mest liknade pinsamma försök till stand up-komik. Nåväl, det hade kanske varit ok om det inte hela tiden gick ut på att göra billiga poänger om skillnader mellan män och kvinnor. Men som om bara det hade varit nog. Nej, sen går han loss seriöst på alla hormonförändringar som sker i kvinnan när man får barn, och som tydligen är permanenta och gör att mannen inte längre känner igen kvinnan han gifte sig med. För detta har Annica "kvinnor med små bröst kan vara bättre på matte" Dahlström* sagt.

Då klev han in i fel låda för mig. Detta gjorde att sedan i pausen när jag och min kollega Pernilla stod och drack vatten och herr kommendörkapten kom fram och ville chitchatta blåste jag av honom så in i helvete:

- Har du och din man pratat om det här med hormonförändringarna som kommer att förändra er relation? (apropå att jag ju är uppenbart mycket på smällen).
- Du menar min fru och jag? Du ska ha klart för dig att .... eller vänta nu? Så sa jag ju inte. Såhär reagerade jag:

[Tystnad] [Händer detta på riktigt?] [Min neutrala diplomatröst, för säkerhets skull:]
- Det har vi inte. Men vi har pratat mycket om hur vi tror att det kommer att bli.. och... bla bla jag är en tönt!

Som tur är hade jag Pernilla som fann sig bättre och började ställa frågor om vad som händer om t.ex. ett barn växer upp med bara sin pappa (jo då förstår ni kommer det att hitta kvinnliga förebilder på andra ställen och klara sig hyfsat ändå. Men värre är det för pojkar som växer upp med bara mamma, och går på dagis där det bara är kvinnor som jobbar! De daltar ju sönder de stackars pojkarna!). Allt detta kan man läsa om i Könet sitter i hjärnan, hälsar han.

Jotack. Och en övervägande majoritet av publiken skrattade gott och applåderade varmt när spektaklet var klart.


*För er som lyckligtvis inte känner till Annica Dahlström än har jag sammanställt en crash course in science:

Pappan kan skada barnet - "Mamman bör inte lämna barnet ifrån sig under de första tre åren och biologin gör att hon helst inte vill göra det heller. " Män har alltså kass hörsel och känsel i fingrarna samt tunnelseende, vilket gör att han absolut inte bör ta hand om ett barn under tre år. Allt beroende på hormoner.

"Den stoppade intervjun" - "För mig var det en chock första gången jag blev utsatt för någonting som hade med diskriminering att göra. Jag var alltså över 25 år när jag träffade på det första gången." Vilken enorm tur du haft Annika! Vi andra som levt här på jorden sen vi föddes vill gärna höra mer om en värld där ingen könsdiskriminering existerar.

Kvinnor och män är väsensskilda - "Pappaledighet kan tas ut tillsammans med mamman om det gäller riktigt små spädbarn eller efter det att barnen blivit minst ett år."

Bisexualitet är en modenyck