Stoppa matchen

Alltså nu är det fan dags att stoppa matchen. Med åldern har jag tyvärr blivit mer och mer avtrubbad i mitt politiska uttryck, särskilt när det gäller utrikespolitik, men nu är det fan nog. I morse när jag körde till Halmstad blev israels ambassadör intervjuad i P1 morgon och det fick mig helt kokt. Jag orkar inte utveckla det här, lyssna själva.

Igår pratade jag med en lite yngre kollega som har en son på tio månader. Under julledigheten, berättade han, hade han upptäckt hur kul det var att vara med sin son. Kanske skulle han vara lite pappaledig sen, i anslutning till semestern. För det var ju så kul. Och jobbigt! Det hade han inte varit beredd på. Nu förstod han varför det inte alltid var diskat när han kom hem från jobbet.

Och så har jag kommit på en femte gubbstrategi: Att argt svara: Vad fan frågar du det för, det borde väl du veta?

Trots allt detta är jag vid gott mod. Jag har upptäckt att två personer jag känner är gravida nästan exakt lika mycket som jag själv. Ingen av mina nära vänner som jag umgås med här och nu, men en gammal barndomsvän i Uppsala och en före detta kollega. Så nu kan jag följa dem via internet och inte känna mig så ensam och udda. Alltså jag skoja, jag känner mig inte ensam och udda. Men att påstå att det råder babyboom i min omgivning vore att överdriva.