"Det är ingen liten bebis i alla fall, det kan jag säga", sa barnmorskan.
Ultraljudet för några veckor sen sa samma sak.
Ok, sa vi.
Men det ska inte vara nån skillnad på att klämma ut en på 3,2 och en på 4,8 kilo. Gränsen går nånstans vid fem kilo, då kan det börja bli lite tufft. Säger de. Så vi får väl hoppas att hon som kan mäta bebisens vikt inne i min mage enbart med hjälp av sina händer vet vad hon gör.
Hur som helst så är huvudet fixerat. För er bebisanalfabeter: Det sitter fast nere i bäckenbotten nånstans, och bebisen kan inte vända sig längre. Den är så att säga i dykläge. Det är bra, I guess. Sen frågade hon även om jag kände att jag var förberedd. Well, ja, det är jag väl. Eftersom man inte kan vara det. Typ. Jag har inte blivit rädd än i alla fall, det är väl bra?
onsdag 10 juni 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är bra! Jag är lite rädd. Eller nej det är jag ju inte, men lite pirrigt är det ju.
Jag måste nog ringa dig snart så att jag får PRATA med dig.
Hu! Du får inte vara rädd! Då blir jag rädd, för jag tror att jag måste.
Ja ring.
Skicka en kommentar