Förlossningen, som sig bör

Jag är ledsen alltså men jag har varit så upptagen med att vara kär i mitt barn att jag inte haft tid att skriva här så ofta. Risken är att om jag skriver så blir det bara en massa ointressant dravel om hur fint mitt barn är. Jag ska försöka undvika det.

Jag har förstått att det hör till att man berättar om sin förlossning. Så det tänkte jag göra. Hoppa alltså över detta inlägg om du skiter i vilket. Såhär var det i alla fall:

Onsdag kväll (17/6)
Jag får regelbundna sammandragningar när vi sitter och äter middag. Det gör inte ont. Plötsligt börjar det läcka vatten, tillsammans med den så kärt benämnda slemproppen som kommer i omgångar sedan ett par dagar tillbaka. Jag tycker att det är ganska spännande. Vi ringer förlossningen och åker in på kontroll. Under den halvtimmeslånga kontrollen konstaterar de att jag får "riktiga värkar" vilket känns som ordentlig mensvärk och jag tänker all right, riktiga värkar, bring it on! Lätt att jag klarar det här som en dans. När jag kommit hem och gått och lagt mig får jag vad jag, såhär i efterhand, skulle kategorisera som halvriktiga värkar. Då börjar vi prata om ont, även om det inte är ett skit i jämförelse med vad som komma skall. Värkarna kommer ganska exakt var 6:e minut. Hela natten. Jag ligger alltså vaken.

Torsdag (18/6)
J går inte till jobbet, men han och hans bror "måste fixa en grej bara, tar 20 minuter eller så" och sitter sen vid vårt köksbord i 2,5 timme medan jag ligger och pustar i sovrummet. Värkarna gör pauser på ca. en halvtimme som jag i efterhand önskar att jag utnyttjat bättre. T.ex. till att äta. I stället prioriterar jag att duscha och raka benen (OBS: Jag kan varken förstå eller stå för detta, och det känns rätt så jävla bisarrt såhär i efterhand. Jag skäms till och med. Men så var det. Jag var liksom tvungen att sysselsätta mig.) Ganska exakt klockan tolv far slemproppen ut på riktigt, vattnet går (i alla fall delar av det, förstår jag sen) och det blöder rätt bra och gör ont som fan. Jag får en tid för kontroll klockan två. J:s bror får gå hem. Vi packar klart väskan. När jag ska ta på mig skorna i hallen går vattnet for real. Sådär som på film, typ. Alltså det tar aldrig slut. Vi åker till sjukhuset och jag lyckas ringa mamma precis mellan två värkar, 2,5 minuter tar samtalet. Om jag inte ringer inom några timmar så är jag och föder barn. Ni kan packa in er i bilen och åka. (De har 70 mil hit och var de enda som skulle få reda på att något var på gång).

På sjukhuset ska vi på kontroll. Jag frågar om vägen dit, alla säger åt mig att jag ska till förlossningen (måste varit något med mitt flämtande och gående på tårna), men jag ihärdar i att jag ska på kontroll, vilket alltså inte är på samma ställe. På kontrollen visar det sig att jag är öppen 3-4 cm och vi får ett rum bokat åt oss på förlossningen. Är glada för att vi slipper åka till Lund eller något ännu värre. Läkaren tycker att vi kan ta en promenad runt pildammarna och äta något så länge. My ass. Jag vill bara in och få allt knark man kan få för nu är det jobbigt på riktigt. Så vi hamnar helt enkelt i ett förlossningsrum klockan 16:00 och sen drar partyt igåg på allvar. Skatten kom inte ut förrän 01:29 på midsommarafton, d.v.s. 9,5 timme senare. Men tiden var liksom inte en issue i detta sammanhang. Det mesta flyter ihop, men jag kan sammanfatta det i vissa highlights:

• Lustgas är grejen. Förstår inte hur man klarar sig utan den. Man blir dessutom ganska vitsig och skön, och gillar sina egna skämt rätt mycket. Ett stort problem är dock att man inte installerat lustgas på toaletten. Man hinner inte dit och tillbaka mellan två värkar.
  
• Jag hade inte tänkt på att när man inte har en värk så har man ju inte ont alls. Man blir alltså på ganska bra humör, kan äta godis och ha ganska kul. J kan då testa lustgasen t.ex.
• Jag hade världens bästa barnmorska. Jag vill kanske gifta mig med henne. Har hört att det är vanligt. Inte att man gifter sig, men att man blir lite kär i sin barnmorska. Men min var bäst på riktigt. Hon bröt kraftigt på finska, och vid ett tillfälle när jag var lite extra gnällig flinade hon stort och sa bara, "ikväll plir det pääbis" och gick ut ur rummet.
  
• Epidural är ännu mer grejen. Trots att man kan råka ut för att den inte tar helt på höger sida, vilket leder till att man får en megados som ändå bara tar till vänster och gör att man blir förlamad i vänster lår och går som en gummiman. Jag förstår ännu mindre hur man klarar sig utan det här knarket. Varför skulle man välja att vara utan? Konstiga människor finns det.
  
• Narkosläkaren på förlossningen hade "gått hem" (ja, det kan alltså också hända), men jag hade tur, sjukhusets bakjour eller nåt behagade dyka upp efter ca. en timme och sätta epidural.
• Narkosläkaren tog emot ett samtal från sin man medan hon satte min epidural. Det handlade om att han måste handla på Systembolaget i sista sekunden. Undersköterskan fick hålla luren. Jag tok-knarkade lustgas just då p.g.a. skräcken för epiduralnålen och trodde att jag hittade på alltihop, men J bekräftade att det var sant.
• Jag hade inte fattat att grejen med krystvärkar inte är att de gör ont, utan att det är så förbannat JOBBIGT att krysta. Typ hundrameterslopp varje gång. Ansträngningen gjorde att jag drog mig för att haka på när värken kom, och försökte låtsas som ingenting. Vilket ju är helt omöjligt, som att stå emot en kräkning ungefär. Tyvärr kan man också råka ut för att ens krystvärkar är för korta och svaga, så man får springa en sådär femtio hundrameterslopp innan ungen är ute. Då kan man till och med be om sugklocka (min stora skräck innan förlossningen) men bli nekad.
• Till slut fick jag dropp, mer dropp, provokationer för att få mig förbannad och sist en undersköterska som låg på min mage och tryckte ut barnet. När hon kom ut var jag mest förvånad över att plågan var över och fattade inte riktigt att det var en riktig bebis.

Ja så gick det till när världens bästa människa kom till världen. Sammanfattningsvis var det ungefär så plågsamt som jag hade trott, fast på andra sätt. Svårt att förklara såklart. Men lätt värt det, vilken dag som helst.