Det göttaste först

Unclutterer.com (av alla ställen) berättar om en undersökning från 60-talet. Ett stort antal barn ställdes inför valet att få en marshmallow nu, eller vänta 15 minuter och få två. Bara ungefär 30% av barnen klarade av att vänta för att få fler. Femton-tjugo år senare började han som gjort experimenten följa barnen igen, nu i halvvuxen och vuxen ålder. Det visade sig att det fanns starka korrelationer mellan förmågan att skjuta upp belöning och olika faktorer som kan anses stå för framgång i livet (bra betyg, god förmåga att upprätthålla vänskapsrelationer, liten benägenhet att använda droger etc.). Lite roligare än unclutterers något präktiga tolkning av resultatet (ja, jag läser unclutterer) är artikeln i New Yorker. Där är det fint på något sätt att läsa om hur barnen kämpade, höll för ögonen, vände sig om, slet sina flätor och till slut gav upp och tog en marshmallow i smyg. Men hur som helst, jag funderade på hur jag hade gjort vid fyra års ålder. Jag kom fram till att jag hade ringt i klockan och ätit upp den efter ca. fem minuter. Instant reward, that's me. Därav min lathet. Varför vänta på något som man kan få nu? Om inte min blyghet hade gjort att jag inte vågat ringa utan väntat av ren rädsla vill säga. Men det har ju gått rätt bra för mig ändå, som tur är.