Ny era

Oh well. Jag lever fortfarande. Har bara inte haft lust. Skulle vara kul att säga att det har varit så mycket annat så jag inte haft tid, men då skulle jag ju ljuga. Det har varit som vanligt. Typ. Detta har hänt:

- Jag har sovit skitmycket inatt. Inte i sträck, men totalt sett. Det var en nödvändighet för att jag inte skulle bli helt kockobello. Kände att jag var på väg dit. Hejdade i tid genom att köra ut blondinen och bebisen i morse och somna om och sova till kvart över elva.

- Rut har utsatts för kalas galore och vant sig. Först på det första kalaset blev hon jätterädd och ledsen. Framåt kvällen vande hon sig och log till och med två gånger. Igår var hon ett riktigt societetslejon, satt och pratade och charmade folk och sen somnade hon mitt bland alla människor. Mission accomplished. Skönt eftersom vi ska kalasa varje lördag fram till jul.

- Jag har insett att jag ska jobba från och med tisdag. Halvtid, brukar jag säga, men när jag satte mig ner och räknade lite på det så måste jag jobba sju timmar om dagen ungefär. Vad är väl en underbar, tjock, babblig och alltid glad femochenhalvmånaders bebbe mot ett tomt och trist kontor och en härlig produktionsbudget?

- Jag har insett att julklappar måste inhandlas i princip NU för att inte stressen ska bli total.

- Jag har återupptagit kontakten med min underbara Sony F717. Jag lovar inget, men det kanske kan bli en och annan bild här framöver.

- Jag har firat färdigt min trettioårsdag (såhär snart två månader efteråt) och insett vad som är kul och vad som inte är kul när det gäller mitt sociala liv.

- Jag har gått på gatorna som en vanlig man - varit och ätit med Lina och Sofia på Tempo. Hade glömt IGEN att det är Malmös bästa restaurang (som man har råd att äta på). Och så ser man alltid en och annan kändis där. Inte för att jag bryr mig.

Det finns dåligt väder

Ha ha. Bara för att jag skrutit om att det inte finns dåligt väder längre och att jag minsann har en praktisk allvädersjacka så blir det STORM. Typ. Blöt luft kastar sig våldsamt mot vårt vardagsrumsfönster och jag fryser bara av att titta ut. Men man kan ju inte stanna inne ju. Bebisar måste vara ute minst en timme om dagen. Särskilt stadsbebisar, som ändå får alldeles för lite ljus och luft. Men liksom... nä.

Verkligheten

Jag försökte titta på Debatt igår kväll, om Vellinge. Jag klarade det inte, jag blev fysiskt illamående. Två idiotgubbar och två idiotkillar var med i direktsändning från ett idiotkök i Vellinge och hasplade ur sig obehagligheter med armarna i kors över bröstet.

Jag orkar inte gå in på vad de sa och hur jag vill bemöta dem. Min poäng idag är att det som gör mig sjuk är att det här är fan verklighetens folk. Folk tycker såhär. Överallt. Hela tiden. Mitt barn kommer att växa upp och ha det här runt sig. Fan i helvete.

Fast en sak måste jag bara säga. Apropå det här med att Barn?! Det är inte barn, det är ungdomar! 15-18 år! Och ofta är dom äldre, över 20 vissa av dem! Jaha? 1: Vad jag vet så är man per definition barn tills man är 18 år gammal, oavsett varifrån man kommer eller vad man varit med om. 2: Man kommer hit som "barn" och är "barn" tills annat bevisats, eller hur? Alla ska väl få sin sak prövad? Och man kan tänka sig att det finns skäl att låta folk stanna här, även om de fyllt 18 kanske? Och det här skitsnacket om att det är illegal invandring, liksom hur tar du dig hit "legalt" från, säg Nordkorea?

Så jävla smart

Om man gör ugnspannkaka och har varmluftsugn, då blåser det ju ut pannkaksluktande luft ur ugnen. Om har tvättat håret kan man stå där och torka det så får man fin pannkakslukt i håret.

Walk in the park

Rut är helt underbar. Hon är på sitt bästa humör nästan hela tiden och gör nya saker varje dag. Ja, ni kan dealen. Men hon sover inte. Eller hon sover, men max en timme i stöten. Innan somnade hon i alla fall om direkt när hon fick mat, det gör hon inte nu. Hon vänder sig till mage och ligger och pratar. Eller ligger och vrider sig och pustar. Bättre än skrik, förvisso, men det gläder inte mig klockan 04:45. Två nätter i rad var det riktigt illa, jag var ensam hemma med henne dessutom. Till slut bröt jag ihop och grät lite men det kändes inte bättre för det. Så bestämde jag mig för att jag skulle ta in på hotell när blondinen kom hem så jag fick sova. Men sen ångrade jag mig lite för det är ju ändå så att jag vill vara med dem båda två. Så jag valde en kompromiss och sov på soffan i arbetsrummet inatt. Boy är jag lycklig idag! Visst fick jag ställa upp med mat två gånger, men det är ju rena räkmackan i jämförelse. Kanske ska flytta in där permanent.

För övrigt har jag sprutat mig mot svinisen och har rövont i armen.

Fail nr 3

Vad gör bebisen när den för en gångs skull somnat tidigt och mamma slösat bort dyrbar sovtid på att sitta uppe alldeles för sent? Sover sitt allra allra sämsta hela natten.

Dvs vaknar i snitt en gång i timmen. Jag kan faktiskt på något sätt begripa att man, om man är lite mindre intellektuellt begåvad, tar ut sin frustration på barnet. Jag förstår varför bvc är noga med att påpeka att man aldrig får skaka sitt barn (OBS meddelande till socialtjänsten: Jag är aldrig ens i närheten att göra något dylikt. Jag säger att jag förstår att det kan hända om man är lite tappad eller på annat sätt labil).

Själv valde jag tydligen att ta ut min frustration genom att skriva "HELVETE" på ett block jag har liggande vid sängen. Stort och tydligt så att det liksom skulle framgå att här lider vi minsann men säger inte ett pip. Undrar vem det var riktat till, eftersom jag är den enda läskunniga i detta hem just nu (till imorgon kväll)? Och undrar vad jag tänkte att effekten skulle bli?

2 x fail

1: Vad är det första bebisens hand gör när bebisen börjar vakna lite lite grann? Tar tag i nappen och tar ut den. Vad blir bebisen när nappen åker ut? Ledsen och vaken.

2: Vad gör bebisen en kväll som denna när mamma är ensam hemma med bebis och ganska trött? Somnar tidigt för en gångs skull. Vad gör mamma en kväll som denna när bebisen för en gångs skull somnat tidigt? Sitter uppe och kastar bort dyrbar sovtid på sånt här fördärv.

Skäms

Jag vet inte om det är lönt att kommentera händelserna i Vellinge. Jag har alltid hatat Vellinge och är inte ett dugg förvånad egentligen. Allt jag skulle vilja säga säger nån annan bättre. Jag klipper in Patrik Svenssons text ur Sydsvenskan och säger: Word, Patrik.

Det är inte bara på badbryggorna folk behöver lära sig lite vanlig hyfs och medmänsklighet, skriver Patrik Svensson.

I maj 1945 förvandlades Malmö museer till förläggning för judiska flyktingar från Tyskland och Frankrike. Sängar ställdes upp under tavlorna i korridorerna. Malmöbor kom dit med mat och godis.

Om ett kommunalråd då sagt: ”Det kan inte vara ett kommunalt problem i Sverige att ta emot denna strida ström av tonårspojkar från oroshärdar i Europa”. Eller ”Vi vill inte ha hit dem”. Eller ”Vi kommer att undersöka vilka möjligheter vi har för att stoppa denna cirkus”...

Då hade han så småningom fått skämmas. Historien brukar inte behandla den sortens oförmåga till medkänsla särskilt förlåtande.

Men byt ut ”Europa” mot ”Asien och Afrika” och du har tre ordagranna formuleringar från det moderata kommunalrådet Lars-Ingvar Ljungman apropå det planerade boendet i Vellinge kommun.

Det handlar om ensamma barn på flykt från elände (även om Ljungman skriver ”tonårspojkar”, vilket för honom uppenbarligen är en skillnad). Det handlar om ett temporärt transitboende. Det handlar om trettio platser, trettio hjälpbehövande människor i en kommun med 33 000 invånare.

Det är inte bara på badbryggorna folk behöver lära sig lite vanlig hyfs och medmänsklighet.

En kommun med Sveriges lägsta skatt och största frihet, ska tilläggas. Det här är anledningen till att jag vill bo kvar i Malmö forever och betala skatt här. Jag hoppas att jag fortsätter att tjäna skitbra och ännu bättre, så att jag får fortsätta betala skatt till en kommun som har vett att göra något av pengarna. Och så hoppas jag att Vellingeborna håller sig där de hör hemma.

Maffian

Igår korsade jag en linje. Jag gjorde något helt vilt och galet. Jag gick - hör och häpna - och fikade med föräldragruppen (=mammagruppen) på bvc. Tänk er va! De promenerar och fikar varje vecka men jag har inte gått med. Igår hade vi träff på bvc och jag fick ett infall och sa JA. Kändes helt crazy. Och vet ni vad - det var riktigt trevligt. Eller i alla fall helt ok. Allvarligt talat, jag vet inte hur jag ska förhålla mig till sånt där. Jag VET att jag är osocial, kategorisk och grubblar för mycket och bla bla bla. Å andra sidan - vad är det som säger att vi ska umgås och gilla varandra bara för att vi har bebbar i samma ålder? Plus att jag är allergisk mot att gå åtta stycken med barnvagn på trottoaren och sen ockupera ett fikaställe och börja kladda med barnmatsburkar och bananer. Och det är inte sant att jag är osocial. Möjligtvis kategorisk. Men som sagt, det var helt ok. Kanske gör vi det igen, vad vet man. Den största anledningen är att jag vill att Rut ska vänja sig vid att ha många människor omkring sig. Människor av alla åldrar och sorter, kända och okända. Därför är det ju bra att prova alla möjliga sammanhang. Men jag vill hitta nåt som är... jag vet inte hur jag ska säga... Där man kan träffa folk (=mammor OCH pappor OCH bebbar) som inte bara vill prata om vikt, mat och bajs. Alltså det är väl ganska intressant (faktiskt) när man har bebbe, men jag vill ha nåt mer. Vilka ord jag än försöker använda nu för att beskriva vad jag menar så låter det fel. Så jag nöjer mig med att säga att jag önskar att fler av mina vänner hade barn, och att fler av de som har barn var som mina vänner.

Jag fick fan feeling

när jag gjorde både brödet och soppan asså. Soltorkade tomater hackade i soppa = bra. Umami gör vilken söndag som helst solig. Och nån har lagt in Velvet Underground i sina Spotify-listor så jag åkte raka vägen tillbaka till gymnasiet. Och vet ni, det känns mer än ok.

Tillägg till min tidigare kommentar om boken Ge ditt barn 100 möjligheter i stället för 2: Den saknar tips om hur man tar upp genusfrågan med släkt och andra närstående utan att ställa till en scen. Sådana tips är akut och hett efterlängtade här just nu. Eller kanske hur man tar mod till sig och ställer till den där scenen. Eller nåt. Vadsomhelst. Eller ska man lita på att ens barn ändå påverkas till 99% av sina föräldrar så att de andra runtomkring kan få säga och göra vad som helst, för det blir bra ändå?

Och långa promenader

Jag hittar inte min telefon. Vi har ingen fast telefon. Jag vet! Jag ringer blondinen och frågar om den ligger i skötväskan! Eller googlar den. Nej meneh. Jag skulle ju ringa pappa och gratulera på fars dag. Så pappa om du läser detta innan jag återfinner en telefon - grattis!

Söndag annars, jävla präktig sådan. Kokade morötter till Rut, bakar bröd, syr. Nu ska jag göra linssoppa. Ni hör ju. Snart skaffar jag en mysig kofta och dricker te i höstrusket. Kjamiz!

Dagens boktips

Att jag gillar detta är inte på något sätt revolutionerande. Eller förvånande. Men jag vill, som så många andra, sprida ordet om denna fantastiska bok:

Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2 av Kristina Henkel och Marie Tomicic

Boken sammanfattar på ett suveränt sätt just vad som är problemet (att många av tradition försöker tvinga in barn i en av två på förhand givna roller) men framförallt hur vi kan göra i stället (låta alla barn prova allt och vara som de själva väljer att vara). Den är full med konkreta tips på hur man rent praktiskt kan bemöta barn på ett utvecklande sätt. Alla som har med barn att göra på något sätt borde läsa den! Du kan läsa mer om den här. Författarna ligger bakom konsultföretaget jämställt.se respektive förlaget olika, även dessa är värda varsin liten puff.

The birthday party

Tredje gången gillt för trettioårsfirande idag. Av moi, alltså. Tror ni det räcker så? Nä! Ska ha storpartaj om två veckor. Presenterna på bilden har dock inget med mig att göra, de är till en av de andra två som ska firas idag. Vi gör som på dagis, samlar upp lite födelsedagar och firar tillsammans.

Värsta fotobloggen det här blev då. Eller ja, bildbloggen då.

Wierd

Två gånger på tre dagar har jag fått visa leg på systemet. Nyss fyllda trettio. Sliten, osminkad, ofriserad, osoven. Med praktisk allvädersjacka och barnvagn. Jag ser alltså inte bara ut att vara typ tjugo, jag ser ut som nån som skaffar barn vid typ tjugo. Oh my.

Fredagsmatch

En kamera!!! Man kan äta den!!!

Inte visste jag att det här var en modeblogg, men visst. Rut och jag = fashion.

Fuck you

Jag nojade som fan (precis som alla andra). Sen slutade jag nästan noja helt (precis som alla andra). Sen började jag noja lite lagom igen (precis som alla andra). Och så idag kom det här:

Små barn ska vaccineras

Hittills har endast små barn som tillhör riskgrupperna vaccinerats. I övrigt har föräldrar avråtts från att låta barn under tre år vaccineras eftersom det saknats uppgifter om biverkningar i åldersgruppen. Nu visar preliminära resultat från den första vaccinstudien att det inte finns fler biverkningar i åldersgruppen än i andra grupper, skriver Svenska Dagbladet.

Sannolikt kommer därmed alla barn mellan sex månader och tre år att vaccineras.

– Inom någon vecka eller så ska det komma rekommendationer för barn under tre år, säger Jan Liliemark, professor på Läkemedelsverket till SVT:s Rapport.

Huvudskälet till att ändra rekommendationerna är att barn under två år är särskilt utsatta, både när det gäller insjuknande och dödsfall.

(sydsvenskan.se)

Tack som fan. Särskilt utsatta, både när det gäller insjuknande och dödsfall, säger du. Så synd då att Rut blir sex månader till jul, lagom när alla redan har hunnit smitta henne. Synd också att det jävla vaccinet tar slut hela tiden så att typ ingen här nere i vår omgivning hunnit vaccineras än. Och just ja, synd att vi ska ha stort kalas om två veckor, lagom till toppen på epidemin så att risken att hon smittas är maximal.

Spaning

Jag är nåt på spåren. Det är inte bebisbärande som pajar min rygg. Det är sittandet vid datorn. Två timmar om dan, Anna på pall, dator på skåp = nänä. Men det hära med datorn är så svårt nuförtiden när man har flera rum. Förr hade man ett rum, ett skrivbord, där var datorn och stereon och tv:n, så kopplade man ihop allt och vips var man värsta multimedia. Nu har vi datorn vid stereon och tv:n och är värsta multimedia med det enda problemet att så jävla multimedia är vi inte så jävla ofta, men oftare sitter vi framför datorn på det gamla traditionella sättet. Men då skulle den behöva stå på skrivbordet för att det skulle vara ergonomiskt korrekt. Skrivbordet som är i ett helt annat rum. Och där har det slutat varje gång. Kommer inte vidare. Visserligen har det bott nån värsta multimedia här innan för det är ett hål i väggen mellan rummet med skrivbordet och rummet med stereo och tv. Fast då skulle jag få springa fram och tillbaka för bebisen vill ju vara i vardagsrummet. Ja ni hör ju. Inte lätt detta. Ryggvärk är priset jag betalar.

Jaha?

Jag har lite svårt att prioritera, fortfarande, såhär fem månader in på min föräldraledighet. Ungen sover, jag borde göra sånt som jag surar på kvällarna för att jag aldrig hinner (sy färdigt kuddfodralen, styra upp ekonomin, skriva här, sånt). I stället facebookar och slösurfar jag i största allmänhet. Men nåväl, Rut har börjat testa lite mat. Det har tagit henne ungfär två veckor av daglig träning att komma på hur man får maten bakåt i munnen och sväljer den. Igår kväll knäckte hon det. Hittills har hon testat potatis (sådär gott), blomkål (skitgott), morot (skitgott), päron (fyfan vad surt och äckligt), nåt allmänt "fruktmos" (fyfan vad surt och äckligt) samt någon skum gröt (från Nestlé! Jag skäms!) som smakar havrefras (så jävla skitgott att hon gråter när skeden inte är i munnen. Det kan inte gå fort nog). Undrar vad det ska bli av detta. På BVC får man ju lära sig att man inte får börja med frukten förrän de lärt sig äta "rotfrukterna" för annars får de bara smak för det söta och vill inte äta "rotfrukterna". Well, det är väl ett dygdigt barn. Eller vad man ska kalla det. Nu går vi ut.

Såhär är det

Alltså. Jag har försökt formulera det här många gånger men det är svårt. Jag är så förvånad. Och besviken. Förbannad. På hur allt är, men framförallt på vad folk tycker och gör. Jag är inte någon extremfeminist (om det nu finns? Men ni fattar.). I Umeå, I tell you, där fanns såna. Separatistiskt liv och så. Inget jag vill uppmuntra. Men herregud, jag har inte ens läst Det andra könet än (fast vem har det?). Jag är bara en helt vanlig feminist, som jag ser det sprungen ur och formad av Darling och allt som hände på 90-talet (i mitt huvud). Sen har det bara funnits där liksom. Och så har jag tänkt att många är. Många runt mig, vi är ju ändå samma skit allihopa. Vit medelklass. Och hur som helst så spelar det ingen roll, det här är min poäng så lyssna nu, vilka jävla böcker man läst eller inte läst är skit samma, för det jag menar är följande. Tänk bara: Kärnan i det hela, det borde vara självklart. Att alla människor är lika mycket värda, ska ha samma förutsättningar, bedömas på samma skala. Att man inte behöver göra skillnad på olika sorters bebisar. Att pappa är lika mycket förälder som mamma. Att skillnaderna mellan olika människor är stora och bra men inte per definition bestäms utifrån vad man har mellan benen. And on and on. Detta är inte extremt. Snälla: Det är inte extremt att tycka att alla ska ha samma möjligheter. Jag ska tala om för er vad som är extremt. Det är extremt att ettåriga flickor fryser och inte vill gå ut och leka på dagis för att de har kappa i stället för en riktig jacka. Att pojkar får så mycket sämre betyg än flickor. Att flickor tilltalas med, och därmed använder, 100 gånger fler ord än pojkar. Att två små kusiner får helt olika julklappar fast allt de vill är att vara lika. Att femåriga flickor inte vill klippa av sitt långa hår fast det är i vägen när man leker. Att olika människor får olika lön för samma jobb. Att Pia Sundhage är utesluten som förbundskapten för att... för att (testa att sätta in "hon är mörkhyad" i stället för "hon är kvinna" och smaka på det). Att mammorna roffar åt sig hela den göttiga tiden hemma med sina barn och lämnar papporna utanför. Att papporna tror att det måste vara så. Allt detta, mina vänner, är extremt.

Men hela tiden, runt omkring mig. Rosa blått. Flickor är, pojkar är. Hit och dit. Kom igen nu, bättre kan ni. Puss.